Jerry Williams ”Man kommer ju aldrig lägga av att lira”

Jerry Williams, eller Erik Sven Färnström som det står på körkortet, glider in med bilen till Marx-Engelshuset i Göteborg en mulen decembereftermiddag. Den röde rocklegendaren, nästan lika känd för sina Ho Chi Minh-tröjor och halsband med hammaren och skäran som för sin musik, är här för att spela in en liten reklamfilm för Proletären, som han prenumererar på sedan länge.

Han har just avslutat Vintergalan, en landsomfattande paketturné med flera andra artister och i våras drog hans eget gig, Man måste få lira!, närmare en kvarts miljon besökare runtom i landet.

Jerry Williams är 75 år ung och har inga tankar på att sluta. Tvärtom. Precis som rockens alla dödförklaringar genom åren är ryktena om att han vill dra sig tillbaka kraftigt överdrivna.

Farewell-showen från 2013 blev alltså, trots namnet, inget avsked.

– Vettefan varför den fick heta så egentligen, säger Jerry Williams och skrattar.

– Man kommer ju aldrig lägga av att lira, men sen under vilka former man lirar, det bestämmer man ju inte själv.

Formerna har varierat, ibland har det varit nerskalat, ibland fullt ös med dansare och blåsorkester. Och det finns fortfarande en massa vilda planer.

– Det mesta blir bara snack, men ibland blir det av!

Jerry Williams är ett äkta knegarbarn från Solna.
 Det hörs väldigt, väldigt tydligt när han snackar.

Hans far var sjöman, senare garagearbetare, hans mor undersköterska. Båda arbetade mycket politiskt och fackligt.

– De var stenröda och jävligt medvetna!

Själv blev han rörmokarlärling, eller ”knegade i rörsvängarna” som han säger. Innan han började spela på heltid alltså.

Musikbanan började med blockflöjtslektioner i skolan.

– Det låg närmast trumpet, som jag egentligen ville lira. Jag var väl sju eller åtta bast.
 Och sen fick jag lira ”kvarpa” (klarinett) för de hade inga trumpetlärare.

Richard, Elvis, Gene Vincent, de var ju knegare hela bunten.

När Jerry Williams nådde tonåren kom den första rock n’ roll-svängen till Sverige. Den vände upp och ner på allting.

– Det var ju det man ville hålla på med. Och alla skulle lära sig spela ackgura, som bara några år innan kallades för ”jesusknäppare” för att frälsis alltid stod med dem på stan. Nu blev det helt plötsligt råtungt!

– De enda som hade något emot första rock n’ roll-svängen, det var ju jazzgubbarna. Och jag kan ju fatta det på ett sätt, för det kom en massa gitarrband som inte var i närheten vad gäller musikaliskt kunnande, men jazzgubbarna åkte ut så det visslade om det.

Även om rocken lockade ungdomar från alla samhällsskikt hade den en tydlig klassprägel, inte minst tack vare de första (och största) utövarnas klassbakgrund.

– Richard, Elvis, Gene Vincent, de var ju knegare hela bunten. Sen när de stora multibolagen kom på att ”jävlar det där gick ju att sälja!”, då ställde de till det och det blev urvattnat. Då gick det lite neråt till nästa sväng, Liverpoolsvängen, då var det tillbaks ner i källaren.

Det har blivit många turnéer genom åren – både egna och med andra artister. Här hemma, i Staterna och nere på kontinenten. Även i realsocialismens länder – bland annat Polen, Östtyskland och Jugoslavien.

Om man skulle ut och spela i Europa var Polen ett bra avstamp. Man fick ofta biljetten betald av statstelevisionen i landet under förutsättning att man ställde upp på ett tv-gig. Därifrån åkte man vidare till Berlin och sen till ”väst”.

– Jag minns en gång när vi åkte taxi från Öst- till Västberlin, det var en massa stängsel och bommar och skit. När vi kom över sa jag till taxibassen: du skulle väl kunna stanna här om du vill? Men han sket i det och åkte tillbaks, han hade ingen lust. Så alla var inte så sugna på att dra.

Efter giget ville de tillbaka till öst för att ”drälla runt lite”.

– Men vi hade inga öststålar, så jag frågade taxibassen om det gick bra att pröjsa med dollar. ”Du, dom kan du stoppa upp i arslet”, sa han och bara drog.

Jerry Williams lärde först känna Warszawapaktsländerna när han var barn och deltog på ett pionjärläger i Polen. Hans far hade besökt landet flera gånger tidigare, när han jobbade på sjön, och sedan som deltagare i Svenska Fredskommittén och Stockholmsapellen mot atomvapen.

– Det var jävligt najs att följa med. Jag minns att jag tappade en puta på klarinetten och då blev vi bjudna hem till en som gjorde sådana för hand. Det var några år efter kriget och det var ruffigt som fan. Han hade inte ens elektricitet i sin lägenhet, men de var jävligt najsa allihop.

• På tal om att bjuda hem folk… du fick väl lite skit efter ett tv-program häromåret där du sa att du ville bjuda hem Lenin på middag?

– Ha ha, det var faktiskt både Lenin och Stalin! Jag trodde han skulle skita på sig, programledaren.

– Jag förklarade för honom att jag ville höra dem snacka om vad det var som gick snett. Det vet ju jag egentligen, men jag ville höra dem förklara, säger Jerry Williams och skrattar.

Sedan dess har han försökt att undvika tv-uppträdanden. Han är skeptisk till mediet i stort.

– Förr fanns fler egenproducerade program. Rätt bra grejer. Nu gör de ju nästan inget själva, lägger ut på massa produktionsbolag, och då blir det ju bara… träffas på något jävla slott eller någon jävla ö. Para ihop folk, helst ska de ju få någon att gråta också.

Tv-idrotten och särskilt favoritsporten hockey är inte heller vad den brukade vara.

– Nu har de ”power break” hela tiden för de ska kränga nå’n jävla soppa i pausen. Vad fan, man ska lira 20 effektiva minuter, sen tar man break! Jag kan fatta att man i till exempel tennis slår tre bollar och sen sätter sig och dricker te, för det var ju bara gamla kungar och skit som höll på med det, men hockey!

– Och isen är så fullsprejad med skit, så man kan ju fan inte se pucken. Bara fjortontusen jävla loggor. Inget går ut på att göra hockeyn, eller tv:n, bättre. Det ska bara trilla ner mer stålar i fickorna på några få jävlar som sitter och har aktier i bolag.

• Hur känns det att göra reklam för Proletären?

– Ah, det här är ju bara kul – och viktigt, säger Jerry Williams och ler innan vi går in i studion.