Kommentar: Maten kostar skjortan
Det är inte bara el- och drivmedelspriserna som skjutit i höjden. Många livsmedel har blivit mycket dyrare de senaste tolv månaderna. Kaffe och tomater har till exempel blivit nästan 30 procent dyrare.
De höjda el- och drivmedelspriserna har varit en av de största politiska snackisarna under året, men även maten har blivit mycket dyrare. Priset för många livsmedel har stigit nästan en tredjedel de senaste tolv månaderna.
Enligt färsk statistik från SCB har priset för kaffe gått upp med 29,5 procent det senaste året. Tomater har blivit 29,4 procent dyrare. Päron 24,8 procent. Vitkål 24,7 procent. Lax 21,2 procent. Apelsiner 16,8 procent. Grovt bröd 12,1 procent… och så vidare och så vidare. Allt pekar dessutom på att prisökningarna inte bara kommer bestå, utan till och med stiga.
Anledningen uppges vara ökade energikostnader och höjda råvarupriser. Men det är inte hela sanningen.
SVINNET
En tredjedel av all mat som produceras i världen äts inte upp, enligt Livsmedelsverket. I en rapport som kom förra sommaren skriver Världsnaturfonden att det kan vara så mycket som 40 procent.
Men det är inte resterna du skrapar av tallriken som utgör merparten av svinnet, utan det som slängs av producenter och återförsäljare. Av profitskäl, förstås.
Livsmedelsmarknadens spelregler är sådana att det ofta är mer ekonomiskt gynnsamt att slänga fullt ätbar mat än att sälja den till lägre pris. Allt för att hålla priserna uppe.
Detta sker ofta redan i produktionsstadiet. Och det är naturligtvis i kapitalismens kärnländer det är som värst. Enligt Världsnaturfonden är det hög- och medelinkomstländer som står för 58 procent av allt matsvinn under produktionsstadiet.
Jordbruket i dessa länder är högeffektivt och mekaniserat och infrastrukturen är välutvecklad. Och överproduktionen är satt i system.
KRÄMARNA
Livsmedelsförsäljningen gick starkt under pandemitiden. Många bunkrade upp med förnödenheter och den köpstarka urbana medelklassen som jobbade hemifrån skippade uteluncherna till förmån för hemlagat. Statistiken talar sitt tydliga språk – den totala volymen sålda livsmedel och drycker ökade med 4,6 procent 2020 jämfört med 2019, enligt SCB. Det finns i skrivande stund inga siffror för 2021. Men det mesta talar för att försäljningen gick bra även då.
Ta Ica till exempel, som med sina cirka 1.300 butiker och en marknadsandel på 36 procent är Sveriges största matvarukedja. De har täljt guld med pennkniv under pandemin. 2019 hade de ett rörelseresultat på 4,9 miljarder kronor. 2020 ökade det till 5,7 miljarder. Och 2021 till 5,8 miljarder. Alltså 5.800 miljoner kronor.
Skulle inte de kunna kompensera för de ökade råvarupriserna? För konsumenternas skull? Nej, naturligtvis inte. Det vore fullkomligt idiotiskt ur ett marknadsperspektiv. Och det är just det som är problemet.
LÖNERNA OCH INFLATIONEN
Lönerna då? Ja, under 2021 var reallöneökningen för Sveriges alla löntagare endast 0,3 procent, enligt Medlingsinstitutet. En historiskt låg siffra vars motsvarighet man får gå tillbaka till 90-talets finanskris för att hitta. Och under december månad minskade faktiskt reallönerna med 2,2 procent jämfört med samma period året innan.
Och så har vi inflationen. I Sverige ligger nu den just nu på 4,5 procent (den högsta nivån sedan 1993). Och de flesta ekonomer verkar överens om att den bara kommer att öka.
”Dags att kräva högre lön – inflationen håller i sig”, menar Kristina Lagerström, SVT:s ekonomikommentator. Proletären håller med. För att vända utvecklingen krävs ordentligt tryck i nästa lönerörelse. Först en kompensation för inflationen. Sedan en rejäl löneökning.
Hervor Björne, pensionär, Umeå
– Det har blivit så mycket dyrare, och är ännu dyrare här i norra Sverige än söderöver. Förr var jag mycket noga med att alltid köpa ekologiskt och Fairtrade av allt som gick, nu blir jag tvungen att välja bort det på grund av det mycket högre priset.
– Jag är pensionär sedan många år och har låg pension efter jobb i offentliga sektorn. Är kvinna, varit ensamförälder och ej kunnat spara. Det talas då och då stort i pressen om höjningar för pensionärer, men för min del handlar det då om så lite, att det genast äts upp av typ ett litet matinköp. Pengarna räcker till boende och mat, och det allra nödvändigaste. Händer det något extra, med mediciner, tänder eller glasögon, eller saker som går sönder, blir det svårt. Nöjesliv, resor, prenumerationer och sånt får man ta bort, om man inte kan hitta gratisgrejor.
– Att tänka på ekonomin, hur jag ska få ihop till räkningar och allt den här månaden, är nog det som upptar mitt sinne mest - ett evigt mörker utan större hopp om ljusning. Fattigdom känns, och är verkligen ingen tillgång i sociala sammanhang.
Eleonora Preston, barnskötare, Helsingborg
– Går jag och tittar i affären så anser jag mig inte ha råd med en del mat, en del har jag köpt innan men avstår nu. En annan jobbar 50 procent som barnskötare och har sjukersättning på 50 procent, så det är ingen fet inkomst jag har.
– Jag hjälper min 92-åriga mamma att handla en gång i veckan. Hon har alltid satt in sina matpengar på sitt ICA-kort, och nu får hon sätta in pengar oftare än tidigare. För en fattigpensionär känns det såklart av enormt mycket, ännu mer än för mig. Det blir lusläsande av olika affärers reklamblad för att hitta extrapriser, och springa i både den ena och den andra affären. Med min inkomst och dyrare el, höjd hyra, höjda priser i kollektivtrafiken och matpriserna med mera så blir det tajtare med