Ledarkrönika: När bomberna tystnat är rubrikerna försvunna

Det är snart fyra veckor sedan ”vapenvilan” trädde i kraft och Israel meddelade eldupphör efter att intensivt bombat Gaza under elva dagar. Situationen i Gaza är nu flera resor värre än innan de senaste intensiva bombardemangen, men rubrikerna och våra kända politikers Twitterkonton slutade låta sig höras ungefär i samma stund som de sista bomberna briserade med lemlästning och förödelse som följd.

De dryga två miljoner människor, majoriteten barn, som lever kvar i ruinerna i vad som är världens största utomhusfängelse ska nu återgå till sin vardag. Ett liv utan säker tillgång till rent vatten, avloppsrening, elektricitet eller sjukvård. Ett liv på en plats med förhållanden som FN bedömer som obeboeliga. Återgå till ett liv i väntan och fruktan på att nästa intensiva anfallskrig ska dra i gång utan möjlighet att fly eller ta skydd.

Sedan blockadens införande 2007 har Israel vid tre längre perioder bombarderat Gaza intensivt. Men bomberna har även fallit däremellan, och för palestinierna i Gaza har de israeliska anfallen blivit en del av vardagen. Gaza är ett av världens mest trångbebodda områden med över två miljoner människor på en yta mindre än en tredjedel av Ölands.

Jag minns en gång då jag tillsammans med en god vän som just kommit till Sverige från Gaza körde från Malmö till Helsingborg. I höjd med Landskrona vände han sig mot mig och sa: ”Joel, så här långt har jag aldrig åkt i en bil innan”.

Sånt är livet för de fängslade i Gaza. Trots att de har familj, god sjukvård, utbildning med mera bara en kort bil- eller bussresa därifrån, kunde det lika väl vara på andra sidan jorden eftersom blockaden hindrar dem att nå dit. För min vän var det möjligt att ta sig till Sverige men omöjligt att besöka sina släktingar på Västbanken.

Nu ligger fokus på att försöka återställa de mest kritiska delarna av infrastrukturen och sjukvården som Israel bombat sönder. Många människor världen över, även i Sverige, har donerat pengar, och det är bra för alla resurser behövs.

För att återuppbyggnaden pengarna bekostar inte åter ska läggas i ruiner av israeliska bomber måste en stabil fred byggas. Vi har under de elva dagarna av terror sett att politiker och kända personligheter som annars inte uttalat sig i frågan kommit med fördömanden gentemot Israels agerande, vilket självklart är bra. Men nu är läget på väg att återgå till det ”normala”, det vill säga tystnad.

För en hållbar fred krävs en rättvis fred som bygger på lika rättigheter och villkor för såväl israeler som palestinier, oavsett etnicitet eller religiös tillhörighet. En sådan fred kommer inte av sig själv utan kräver att omvärlden reagerar och agerar. För att så ska ske krävs en folkopinion som ställer kravet.

Det är nu när bomberna och rubrikerna tystnat vi måste sätta press på våra politiker till att agera. Tills dess att en rättvis fred är en realitet krävs politiska sanktioner och en total bojkott av apartheidstaten Israel.