Krönika: Vi äro tusenden

”Ty var och en som har åt honom skall varda givet och det i överflöd, men den som inget har skall tas ifrån även det han har”, skriver evangelisten Matteus.

Man kan lugnt säga att de kapitalistiska tankegångarna har stått blickstilla i mer än 2000 år och intressant är att notera, att katolska kyrkan för länge sedan utsåg Sankt Matteus till skyddspatron för skatteindrivare, tulltjänstemän, bokhållare och penningväxlare.

Matteusevangeliet är emellertid motsägelsefull läsning för där kan man också få sig till livs Den gyllene regeln: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra mot er, det skall ni också göra mot dem”. (Men då skall man komma ihåg att han hade snott tanken från kinesen Konfucius som levde 500 år före vår tideräkning.) 

Bibelordet kan också uttryckas negativt: ”Allt vad ni inte vill att människorna skall göra mot er det skall ni inte heller göra mot dem.”

Så har människan i alla tider vacklat mellan girighet och givmildhet. Vi har haft en känsla för hur man borde bete sig mot sina medmänniskor och samtidigt velat ställa det så bra som möjligt för oss själva. 

Vad är rätt och vad är fel, denna eviga ambivalens, och från andliga ledare finns ingen hjälp att få. De har ju som bekant hela tiden både velat ge bort kakan och äta den själv. ”Giv åt kejsaren vad kejsaren tillhör”, sa redan mannen från Nasaret och det har ju vår tids ”kejsare” tagit på blodigaste allvar, som man kallt kan konstatera överallt på detta sönderslitna klot. 

Och aldrig att man satt verkligheten, människornas verkliga belägenhet på jorden, under belysning. Allt var nu en gång för alltid Guds mening, outgrundlig, men bara att tugga i sig och sitta still i kyrkbänken. 

Men så kom det då en skäggig gubbe och vände på kuttingen när han sa ”Från var och en efter förmåga, till var och en efter behov” och miljoner människor som slitit ut kropp och själ med att arbeta långt över sin förmåga, för en lön långt under sina behov, reste sig upp och sa ja. Ja ja ja. Förbanne mig.

Denna värld är också min, denna jord jag trampar är min jord, dessa händer är det som skapat allt. Inte någon Skapare i höjden, utan just dessa händer. Och nu vill vi ha tillbaka vad som oss tillhör. Inte hela världen, inte all rikedom som finns på jorden, utan just det mina händer skapat, fabrikerna, maskinerna, skördarna, husen, gatorna, allt detta som är arbetets frukter. Och så vill vi ha samhällsmakt.

Och alla dessa jordens ”kejsare” sket på sig i en stor gemensam smäll så det osade över klotet som en väldig orkan av ångest och rädsla. Det var kommunismens spöke som skrämt vettet ur dem. Nya tankar som bara varit drömmar för de undertryckta ända sedan Spartacus dagar.

170 år har passerat sedan Manifestet skrevs och vi vet alla vad som hänt sedan dess.

Inte så att det inte gått framåt, men tiden har framför allt inneburit ett barbari utan motstycke. 

”Kejsarnas” girighet och inbördes kamp om herravälde har förintat miljoner och åter miljoner människoliv, och de fortsätter sin blinda framfart. Eller så vill de inte se att framtiden inte tillhör dem. 

Jag tror att de som den berömda apan håller för både ögon, öron och mun för att slippa ta in verkligheten. Den verklighet som berättar att hade de inte sina bomber, sina kanoner, sina fängelser, fästningar, banker och framför allt sina köpta regeringar så vore de ingenting. 

Jo, de vore människor som alla andra. Som kunde möta varandra på gatan och nicka en hälsning.

Befriade från det tunga kravet att vara stenrik, ful och ond.

Och vi då som ser ljust på framtiden om än med bekymrade ögon, vad gör vi?

Ja, vi jobbar vidare helt enkelt. Försöker kanske bli lite klokare, lite tydligare. 

Och vi gör det tillsammans. Kom ihåg: ”Vi äro tusenden”.