Ledare: Obefintlig integrationspolitik
Brå-rapporten om invandrares överrepresentation i brottstatistiken bekräftar vad vi redan visste. Den svenska integrationspolitiken har inte varit misslyckad – den har varit obefintlig.
Man kan som Aftonbladets Oisín Cantwell fråga sig om förra veckans rapport från Brottsförebyggande rådet, Brå, verkligen var nödvändig. Det har genom åren gjorts otaliga undersökningar kring invandrares överrepresentation i brottsstatistiken, varav två heltäckande publicerade 1989 och respektive 2005. Den nu publicerade rapporten bekräftar en bild som varit välkänd sedan länge och som bara förändrats i nyanserna.
Som Cantwell anser vi dock att rapporten är nödvändig. När den blåbruna högern anklagar inte minst Brå för att mörklägga verkligheten och för att tysta samtalet om det som alla politiker är besatta att tala om – invandring och kriminalitet – så är det bäst att ta tjuren vid hornen.
De räddhågsna fruktar att rapporten kan användas i främlingsfientliga syften och den risken finns. All statistik kan missbrukas. Men fakta är bättre än det hittepå som SD representerar och som deras nättroll gör falsk sanning av så snart tillfälle ges. Med rapporten på bordet kan man åtminstone hoppas att mörkläggningskonspirationen blir mindre gångbar.
Den nya rapporten, som genomförts på Brås eget initiativ, undersöker perioden 2007-2018 och den visar som sagt på små skillnader jämfört med rapporten från 2005. Ett för många måhända överraskande resultat är kanske att rapporten visar att den samlade brottsligheten faktiskt minskat något, mätt som andelen brottsmisstänkta per 100.000 invånare. Det dödliga våldet har dock ökat, framförallt genom gängkrigen i kriminella miljöer.
Fokus är på nytt satt vid invandrares överrepresentation i brottsstatistiken och för att blottlägga den delar Brå in befolkningen i fem grupper: 1) Inrikes födda med två inrikes födda föräldrar; 2) Inrikes födda med en inrikes och en utrikes född förälder; 3) Inrikes födda med två utrikes födda föräldrar; 4) Utrikes födda; 5) Icke folkbokförda i Sverige.
I samtliga dessa grupper har brottsligheten minskat enligt Brås mätmetod. Så har 96,4 procent av den utrikes födda befolkningen inte misstänkts för minsta brott under perioden 2007-2018. Ändå kvarstår överrepresentationen. Det är 2,5 gånger vanligare att utrikes födda misstänks för brott jämfört med helsvenskar. Det är samma siffra som 2005.
Överrepresentationen minskar om man kompenserar för kön och ålder och för socioekonomiska faktorer. Oavsett bakgrund är unga män mer brottsliga än kvinnliga pensionärer och fattiga och lågutbildade misstänks oftare för brott än rika och högutbildade, åtminstone så länge som ekonomiska brott knappt förekommer i brottsstatistiken. Brå gör en sådan kompensation och då stannar överrepresentationen vid 1,8 gånger. Men den försvinner inte.
Man skulle kunna tro att det stora flyktingmottagandet 2014-2015 skulle avspegla sig i ökad brottslighet. Men så blev det inte. Trots att gruppen icke folkbokförda ökade med 400 procent under dessa år, så låg dess andel av brottsligheten kvar på samma nivå som 2011. Men givetvis anmäldes fler brott.
Istället är det en helt annan grupp som sticker ut i den nya rapporten och det är inrikes födda med två utrikes födda föräldrar. I rapporten från 2005 angavs överrepresentationen i denna grupp till 1,6 gånger. Den var alltså lägre än i föräldragenerationen. I årets rapport är rollerna ombytta. Överrepresentationen i den andra generationen har ökat till 3,2 gånger. Den har alltså fördubblats.
Detta måste anses som alarmerande. Här handlar det om personer över 15 år som är födda i Sverige, som vuxit upp i Sverige och som gått i svensk skola och förskola. Ändå misstänks åtta procent i denna grupp för brott.
Brå noterar att det här finns en slags omvänd överrepresentation. Invandrare misstänks oftare än svenskar för till exempel narkotikabrott, vilket inte nödvändigtvis beror på rasism inom poliskåren. En mer krass förklaring är att polisen är mer närvarande i så kallade utsatta områden än i överklassgetton som Djursholm, där det knarkas lika friskt. Men faktum kvarstår. En större del av andra generationens invandrare förfaller i kriminalitet.
SD:s migrationspolitiske talesperson Adam Marttinen reagerar med reptilhjärnan. Stoppa invandringen och skicka tillbaka så många invandrare som möjligt och allt löser sig. Det är befängt. Här handlar det om människor som bott i Sverige i 15 år eller längre och oavsett om Sverige stoppar allt flyktingmottagande, som de blåbruna vill, så kommer gruppen att fyllas på med nya individer i åtminstone 15 år till. Problemet är hemmaproducerat och det måste lösas här hemma.
Nu talas det om misslyckad integrationspolitik. Vi har stor respekt för lärare och fritidsledare i så kallade utsatta områden och för de frivilliga krafter som kämpar för att hålla ungdomar borta från kriminalitet. Men det där misslyckandet ger vi inte mycket för. Eftersom vi anser att politiken aldrig försökt lösa den tilltagande segregationen. Man kan inte misslyckas om man inte ens försöker.
Justitieminister Morgan Johansson (S) talar om ökade klassklyftor som orsak. Det är klädsamt. Men falskheten skär som knivar i trumhinnorna. Morgan Johansson parti är ju en del av den nyliberala allians som i 30 år gått in för att öka klassklyftorna i Sverige. Det är han själv och hans politik som är orsak, om än med övriga riksdagspartier som lika goda kålsupare. Inte ens Vänsterpartiet kommer undan. Varför gick V med på att avskaffa värnskatten?
Brå-rapporten är beskrivande. Men i den sista delen diskuteras också orsakssammanhangen. Med utgångspunkt från att invandares överrepresentation i brottsstatistiken har komplexa orsaker. Det är rätt, även om ökade klassklyftor, massarbetslöshet och trångboddhet är huvudorsaker finns också kulturella faktorer. Hedersbrott är till exempel en importerad brottskategori.
Det är bra att Brå åter beskriver verkligheten. Men det gäller som bekant att förändra den. Det är nu upp till alla goda krafter att formulera och kämpa för en verklig integrationspolitik.