Om livets ändlighet och kapitalismens slut
Den svensk-amerikanska filosofen Martin Hägglunds visionära kritik av kapitalismen gör honom till en värdig Leninpristagare.
Kapitalismen måste avskaffas och ersättas med en demokratisk socialism. Det menar den svensk-amerikanska filosofen Martin Hägglund, som i helgen tilldelas Varbergsprofilen Lasse Didings Leninpris.
I första halvan av sin omsusade bok Vårt enda liv gör Hägglund upp med religiösa föreställningar om ett evigt liv efter detta. Något sådant finns inte. Våra liv är ändliga och begränsade. Vi föds och vi dör. Det är en del av människans oundvikliga livsvillkor.
Inte nog med att det eviga livet efter döden inte finns. Det är inte heller önskvärt. Ett liv i oändligheten vore ett meningslöst och helt intetsägande liv. Ingenting skulle spela någon roll eftersom vi ändå skulle ha oändlig tid på oss.
Mot detta hävdar Martin Hägglund att livets ändlighet ger tillvaron mening och dynamik. Livet är en ständig kamp för att göra bästa möjliga av den korta tid vi har till vårt förfogande. Vi försöker att förlänga och tänja ut på livet i det längsta. Men livet är bräckligt och kan alltid gå förlorat.
I den andra halvan av boken kopplar Martin Hägglund ihop tanken på livets ändlighet med Karl Marx värdeteori: Vi har en begränsad dyrbar tid till vårt förfogande. Ändå säljer vi vår arbetskraft till kapitalisterna som bestämmer över vår arbetstid, en stor del av våra korta liv.
En del aktiviteter är vi fria att utföra för deras egen skull. De har ett egenvärde. Andra aktiviteter måste vi utföra för att överleva. Vi säger att vi arbetar. Vi ser det som ett nödvändigt medel för att uppnå något annat gott. Under kapitalismen tar det nödvändiga arbetet formen av lönearbete.
Enligt Marx bestäms varornas värde av den samhälleligt nödvändiga arbetstid som krävs för att producera dem. Det är denna vi bidrar med när vi säljer vår arbetskraft. Då värdet vi skapar i produktionen är större än värdet av vår egen arbetskraft kan kapitalisterna utvinna ett mervärde.
Jakten på mervärde är kapitalismens drivkraft. Med tiden ackumulerar kapitalisterna allt större mängder kapital. Men Martin Hägglund frågar sig varför ett samhälle skulle vara rikt bara för att det förkroppsligar stora mängder nödvändig arbetstid i form av en gigantisk bruttonationalprodukt.
”Är det inte snarare tvärtom?”, resonerar han. Ett samhälle är rikt då dess människor har mycket fri tid till sitt förfogande. Tid som de gemensamt eller enskilt kan disponera till aktiviteter som de själva tycker är givande och meningsfulla. Alltså behöver vi omdefiniera hela värdebegreppet.
Här visar sig Martin Hägglund vara en värdig vinnare av priset. Han är ingen reformistisk socialdemokrat eller socialliberal som nöjer sig med en annorlunda fördelningspolitik. Han är i grunden systemkritisk och vill avskaffa det kapitalistiska produktionssättet som sådant.
Produktivkrafternas utveckling gör det möjligt att minimera den samhälleligt nödvändiga arbetstiden. Det arbete som vi ändå måste utföra för att överleva kan vi solidariskt dela på. Men allt detta kräver att vi äger produktionsmedlen gemensamt och underkastar dem demokratiska beslut.
Martin Hägglund kallar sin vision för demokratisk socialism. Samtidigt är han noga med att distansera sig från vad han själv ser som totalitära samhällsexperiment i Karl Marx namn. Det är en bekväm och ohistorisk position som dock inte förtar värdet av hans kritik av kapitalismen.
Leninpriset är ett av Sveriges största kulturpris. Prissumman på 100.000 kronor delas ut av hotellägaren och Varbergsprofilen Lasse Diding och tillfaller årligen en författare eller kulturprofil som verkar i en samhällskritisk anda. Bland tidigare pristagare finner vi bland andra Roy Andersson, Maj Sjöwall, Jan Guillou, Mikael Wiehe, Sven Wollter och Kajsa Ekis Ekman. Årets prisutdelning äger rum på Varbergs teater lördagen den 9 november.