Bob Dylan 80 år: Ordsmeden som delade musikvärlden
Han är den en gång progressive artisten som förändrats flera gånger om – få artister är så mångsidiga, men också så sönderanalyserade som Bob Dylan. Nu fyller han 80.
Den 24 maj fyller Bob Dylan 80 år. Få, om ens någon artist, har delat den musikintresserade allmänheten som han: antingen älskar man honom och framhäver hans underfundiga och intelligenta texter. Eller också hatar man honom för hans nasala röst och tycker att hans sånger är pretentiöst trams.
Få, om ens någon artist, har blivit så sönderanalyserad som Bob Dylan: det har skrivits spaltmil i tidningar och böcker om två- eller tredimensionella lager och dolda budskap i Dylans sånger.
I Svenska Dagbladet sammanfattar Andres Lokko den dylanska gärningen så här:
”Dylan är sitt eget subkulturella universum, en egen vetenskap. Skickligare än de flesta har han formgett sin egen subkulturella labyrint, ett universum av referenser och svar som saknar frågor. Han har finslipat det i sextio år.”
Tja? I själva verket handlar det kanske bara om en oerhört begåvad ordsmed som under 60 år skrivit några av musikvärldens mest kända sånger.
Det kanske inte är svårare än så.
Ett livsverk som 2016 gav Dylan Nobelpriset i litteratur. I akademiens motivering heter det att Dylan får priset ”eftersom han bidragit till nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen”. Brittiske litteraturprofessorn och Dylanexperten Daniel Karlin från universitetet i Bristol, kommenterade priset med att ”Nobelpriset tillför inte Dylan någonting. Det är Dylans namn som ger glans åt priset”.
När Dylan, eller Robert Zimmerman som han ju heter egentligen, slog igenom musikaliskt i början av 1960-talet, var han en av många progressiva artister i den stora folkmusikgemenskapen i New Yorks Greenwich Village.
När Dylan lämnade The Village 1964, efter uppbrottet från flickvännen och musan Suze Rotolo som kom från en kommunistisk familj och sannolikt hade stort inflytande på Dylans musikaliska utveckling de första åren, lade den akustiska gitarren på hyllan och slog på strömmen, var det inledningen på en resa som tagit honom genom livets alla vinklar och vrår.
In i rockvärldens knark- och alkoholdimma, ut i den religiösa uppenbarelsens tid, in i mystiken och sedan tillbaka ut på scen i den Never Ending Tour som pågått sedan 1988.
Antingen älskar man honom och framhäver hans underfundiga och intelligenta texter. Eller också hatar man honom för hans nasala röst och tycker att hans sånger är pretentiöst trams.
Efter starkt politiska sånger på 60-talet, countryinfluerad och akustisk musik på 70-talet, ett 80-tal och början på 90-talet då han inte gjorde något större väsen av sig, gick barden från svenskbygderna i Minnesota in i 2000-talet och skrev några av sina bästa låtar på album som Love and Theft, Together Through Life och Modern Times. Han tolkade Frank Sinatra och han kom förra året med kritikerrosade albumet Rough and Rowdy Ways.
Totalt har Dylan givit ut 49 album, varav tio liveplattor.
Sedan Dylan sålt hela sin låtskatt till Universal i vintras (en av musikhistoriens största ”affärer”), finns hans karriär sammanfattad på Bob Dylan Center i Tulsa, Oklahoma. Muséet, med 100.000 föremål, som handskrivna manuskript, bilder och outgivna låtar, ligger alldeles intill Woody Guthrie Center, det museum som uppmärksammar Dylans ungdomsidol.
På sitt sätt ett tecken på att cirkeln är sluten. Kanske, i alla fall. Med Bob Dylan vet man aldrig riktigt.
15 Dylanpärlor
Bob Dylan har skrivit över 600 sånger. Här plockar Proletärens Dylanolog Janne Bengtsson ut 15 av dem, värda att lyssna på.
1. North Country Blues (1963)
Plågsamt och ödesmättat om hopplösheten och desperationen i det döende gruvsamhället sedan gruvägaren flyttat jobben söderut, ”where the miners work almost for nothing”.
2. Blind Willie McTell (1991)
Suggestivt om södern och med en passning till Billie Holidays Strange Fruit:
”See them big plantations burning,
hear the cracking of the whips.
Smell that sweet magnolia blooming,
see the ghost of slavery ships.”
3. Huck’s Tune (2007)
Vem annan än Dylan kan få ihop en strof som ”and I’m next in command, in this version of death, called life”.
4. Like A Rolling Stone (1965)
Högmod går före fall i låten som enligt expertisen är 1900-talets bästa rocklåt.
5. One of Us Must Know (Sooner of Later) (1966)
Bob Dylan i högform, både röstmässigt och musikaliskt. Tätt, tätt och med rockvärldens tuffaste orgel, lirad av Garth Hudson från The Band.
6. Not Dark Yet (1997)
En människa upplever sitt åldrande, har inte givit upp men inser att det närmar sig.
7. Desolation Row (1965)
Dylan målar ett elva och en halv minut långt surrealistiskt porträtt av både dåtid och samtid. I persongalleriet passerar bland andra Kain och Abel, Ringaren i Notre Dame, Einstein, Robin Hood, Casanova och Fantomen på Operan. Och ej att förglömma De övermänskliga i The Superhuman Crew som vid midnatt spänner hjärtattackmaskiner på de människor som förts bort till fabrikerna.
8. Song to Woody (1962)
En vacker hyllning till förebilden Woody Guthrie och folkmusikgenerationen före Dylan som konstaterar att
”it’s a funny old world
that's a-comin' along.
Seems sick and it's hungry,
it's tired and it's torn.
It looks like it's a-dyin’
and it's hardly been born”.
9. I Contain Multitudes (2020)
En sönderanalyserad sång, kanske bara ett testamente som handlar om hur en åldrande Dylan beskriver sig själv som en man med många sidor, inspirerad av Anne Frank, Indiana Jones, Edgar Allan Poe…
10. All Along The Watchtower (1967)
Nog är det många som håller med när Dylan sjunger
”No reason to get excited,
The thief, he kindly spoke
There are many here among us
Who feel that life is but a joke.”
11. Pay In Blood (2012)
Dylan förutspår Donald Trump och gör upp med falska politiker, giriga direktörer och förtryckare som ”pay in blood, but not my own”.
12. Make You Feel My Love (1997)
Adele sjunger den här låten oändligt vackert, men inte ens i tvekampen mellan Adeles och Dylans röster lyckas coverversionen bli bättre än orginalet.
13. Masters of War (1963)
En rasande antikrigssång där Dylan jagar vapenhandlaren ända ner i graven.
14. Ballad of Hollis Brown (1964)
Med två ackord (Dm/C) och monoton sång berättar Dylan naket om en tragedi i utsugningens spår.
15. Chimes of Freedom (1964)
Bruce Springsteen kallade den här sången den ultimata sången om frihet: det finns hopp för alla på flykt, för soldaterna som inte vill strida, för de oskyldigt dömda och för de som bara inte passar in.