Örlogsbesök på nära håll
”Engelska flottan har siktats vid Vinga…” Proletären var med när ett av Natos största krigsfartyg anlände till Göteborg i fredags.
Vapenskrammel, vapenskrammel och mer vapenskrammel. Det är fredag och den brittiska flottans stolthet, hangarfartyget HMS Queen Elizabeth, anlöper Göteborgs hamn med F35-stridsplan på däck och över 1.000 sailors ombord.
Besöket äger rum inom ramarna för det Natoanknutna JEF-samarbetet (Joint Expeditionary Force), som leds av Storbritannien, den självutnämnda nordsjöbossen.
Queen Elizabeth är det största örlogsfartyget som besökt Sverige i modern tid, till och med större än USS Kearsarge som spände musklerna i Stockholm förra sommaren. Och det är som om den bortgångna drottningen själv anländer i hamn – hon eskorteras av stridsbåtar, korvetter, helikoptrar och Jasplan (med en flygkostnad på dryga 40.000 kronor i timmen).
Jag och några andra journalister har nappat på inbjudan från Älvsborgs amfibieregemente att följa med på en bevakningsbåt och plåta ankomsten. Kanske ställa några inställsamma frågor, bländade av skeppets storhet.
Morgonsamlingen äger rum vid vaktkuren på det regemente där jag mönstrade för tjugo år sedan. Jag hörde till de sista kullarna innan Reinfelds nedplockning av försvaret. Men nu när Kalla kriget II är igång är det rena rama Klondikestämningen på regementet.
Natonärmandet är lika med upprustning och det nygamla regementet befinner sig just nu i en väldigt expansiv fas. Det har vuxit från 400 till omkring 700 anställda på bara något års tid. Många fler om man räknar in myndighetspersonal. Amfibiebataljonen skall inom kort fyllas på med 150 man till.
– Vårt regemente är en tydlig symbol för etableringen av nya förband, säger befälhavaren stolt.
Och de är väldigt exalterade över det brittiska besöket.
– Magiskt, utbrister en kommunikationsansvarig som är med på turen, när hon fotograferar Queen Elizabeth i förmiddagsljuset. Hon är civilanställd men klädd i uniform nu när vi är ute i ”fält”
Det är nästan vi med. Med de olivgröna flytvästarna på känns det som om vi är krigskorrespondenter, på plats för att bevaka en oroshärd i Göteborgs skärgård. Måtte det aldrig bli en krigsskådeplats.
Vi befinner oss 100 meter från fartyget. Det är stort. Riktigt stort. En pojkaktig upphetsning infinner sig hos de manliga, medelålders journalisterna.
– Min son hade älskat det här, säger en och avfyrar en fotosalva: Knäpp-knäpp-knäpp-knäpp-knäpp-knäpp-knäpp!
Jag tror att han älskar det ännu mer.
Besättningen står på däck när skeppet närmar sig Skandiahamnen, som vanligtvis är till för de stora Maersk-bjässarna. Besöket har (officiellt) varit känt i en vecka.
– Sedan om det legat i ”högre sfär” vet jag inte. Man ringer ju inte och bokar Skandiahamnen ett par dagar i förväg, säger en officer ur regementet.
När jagaren USS Forrest Sherman besökte Stockholm förra våren greps två amerikanska flottister på Östermalm för sexköp. Jag frågar om de är oroliga över svineri på stan nu när ett tusental unga brittiska män anländer. Det lär ju inte bli något Lasse Dahlquistskt lisebergande, direkt…
– Vi har svenska befäl ombord som ger besättningen en genomgång om vad som gäller i Sverige, får jag till svar.
Efter tre timmar på sjön och ett snabbt besök på Nya Älvsborgs fästning där några soldater är stationerade är vi tillbaka på fastlandet. Det gungar lite i benen. Och i hjärnan av tanken på allt vapenskrammel.