Hoppa till huvudinnehåll
Av
Pensionerad arbetsterapeut

Ledarkrönika: Pengar till välfärd – inte krig!

Det är dags för oss att gemensamt sätta ner foten och ställa krav på att budgetar ska sättas utifrån behov och att pengarna ska tas där de finns.


Nedskärningarna inom all offentligt finansierad verksamhet, som till exempel skolor, sjukvård, omsorgsverksamhet och kollektivtrafik, har pågått sedan 90-talet och kommer inte att avta, utan öka. 

Efter alla protester och vädjanden som varit och pågår, har nog många hoppats på att politiker äntligen ska inse att det inte längre är möjligt att underfinansiera verksamheterna. Tyvärr kommer de att bli besvikna. Oavsett vilka partier som har makten i riksdag, kommuner eller regioner, så driver de alla på för fortsatta nedskärningar, ofta tvärt emot vad de gått till val på. 

Ordet demokrati tar de gärna i sin mun, men att tillämpa det är de inte lika pigga på. Vi, svenska folket, har inte fått rösta om den stora förändring som medlemskapsansökan i Nato innebär och vi har definitivt inte fått ta ställning till alla de lagförändringar och nedskärningar i vår välfärd, som följer i Natomedlemskapets spår. 

Alla riksdagspartier har varit med och beslutat att Sverige ska öka kostnaden för militären till det Nato kräver. Eftersom de samtidigt kräver ”budget i balans” kommer de att minska anslagen till kommuner och regioner med minst lika mycket. Bara mellan 2022 till 2025 beräknas militärens budget att öka med 52 miljarder, till 136 miljarder. I denna summa ingår inte de nya vapenbeställningar som görs för att ersätta alla de vapen som skickas till Ukraina. Militärutgifterna kommer alltså att bli ännu högre. 

Under samma period beräknas statens utgifter för hälsovård, sjukvård och social omsorg minska med 18 miljarder, till 100 miljarder. Till det kommer minskade statliga anslag till skolan, kollektivtrafiken och allt annat som är viktigt för oss medborgare. Ovanpå det kommer även regioner och kommuner att skära ner.

Motståndet mot att förbättra välfärden för folkflertalet är kompakt. Det grundar sig i att de som ser sig som den ”kreativa klassen”, entreprenörerna och ägarna av företagen, inte ska behöva avstå något till den gemensamma välfärden. Alla andra, som bara ses som tärande, ska hålla tillgodo med smulorna.

Därför inger det hopp att lärarfacket genomför stora protester runt om i landet, att lokförarna i Stockholm strejkade vilt för att få behålla tågvärdarna och att facken känner sig tvingade att lägga det ena strejkvarslet efter det andra, även om de oftast drar tillbaka varslen.

Inte minst inger det hopp att det finns grupper som kräver förbättringar mitt i nedskärningshysterin, som gruppen ”Vi som vill ha nattöppen akutmottagning på Alingsås sjukhus” här i Alingsås kommun.

Ska protesterna ge resultat, måste man börja resa gemensamma krav och stå upp för varandra, när makthavarna försöker spela ut olika grupper mot varandra. Kravet på budget i balans har förts fram till leda av politikerna. Det är dags för alla, som bär upp vårt samhälle med sitt arbete, att gemensamt sätta ner foten och ställa krav på att budgetar ska sättas utifrån behov och att pengarna ska tas där de finns. Från bankerna och de rika!

Sverige är det miljardärtätaste landet i världen. Tillsammans ägde Sveriges 550 miljardärer över 3.500 miljarder kronor 2021. Så få personer äger alltså tre gånger mer än hela Sveriges statsbudget!