Samlar namn mot kulturslakten
Norrköping har blivit en symbol för den nyliberala kulturpolitiken. – En kulturstad som blivit kulturdödsstad, säger norrköpingsbon Oliwer Schultz, som samlar namn för en folkomröstning.
Kulturnedskärningar pågår på flera håll runt om i landet, men Norrköping står för några av de mest omskrivna. Inte minst utförsäljningen av konserthuset, samt beslutet att lägga ner kulturförvaltningen och flytta kulturansvaret till kommunens tillväxtkontor.
Staden har på sätt och vis blivit en symbol för den nyliberala kulturpolitiken. Men också för motståndet mot den.
– Jag tycker politiken är åt pipsvängen fel. Det är jättetråkigt. Norrköping är en kulturstad som blivit kulturdödsstad, säger Oliwer Schultz, 28, Kolmårdenanställd som nyligen börjat plugga igen.
– Att man gör kulturen till en fiende, när det finns så mycket annat som kan tas hand om.
Oliwer Schultz är en av många norrköpingsbor som engagerar sig i frågan. De har skrivit insändare och debattartiklar, demonstrerat och uppvaktat politikerna. Några av dem har också bildat en ”kulturskyddsförening”. Till de mer extrema aktionerna hör aktivisten som ”hängde” sig iklädd finkostym med en violin i handen.
Oliwer Schultz är med och samlar underskrifter för en kommunal folkomröstning mot kulturslakten.
– Vi har fått några tusen namn. Många butiker och platser har tagit emot insamlingen. Den måste vara fysisk så det har blivit en del papper…
Målet är 11 000 underskrifter, eller 10 procent av kommunens röstberättigade.
– Men oavsett om vi når det eller ej visar vi en tydlig opinion över att politikerna just nu gör helt fel. De måste tänka om.
– Och om inte annat skrämmer vi bort privatiserade företag som vill ta över.
Kommunstyrelsens ordförande Sophia Jarl (M) är ansiktet utåt för den nya kulturpolitiken. Hennes kulturfientliga, ofta arroganta, uttalanden har spätt på missnöjet. Många som skrivit under namninsamlingen har gjort det lika mycket för att ge henne långfingret som för att bevara kulturen, berättar Oliwer Schultz.
– Det är skittråkigt att hon har den attityd hon har. Jag känner henne lite sen innan, hon var mentor åt mig i högstadiet och sa massa lovord om vad jag skulle bli. Men det är väl det enda goda jag kan säga. Jag känner inte igen henne idag.