Ledare: Situationen har byggts upp under årtionden

Vi blir inte förvånade längre. Nya skottlossningar och mord på öppen gata bekräftar det som många varnat för. Framför oss växer en brutalitet och ett beteende som tidigare var otänkbart. Sprängningar saknar motstycke om man inte jämför med länder i krig. Knark säljs helt öppet utan att något händer. Antalet knivrån har ökat. Offren har i flera fall misshandlats och förnedrats efter att de berövats på sina värdesaker.

Politiker på lokal och nationell nivå verkar lika tagna på sängen varje gång något nytt uppseendeväckande dåd inträffar. Ministrar twittrar, och de slitna flosklerna om att det inträffade är ”oacceptabelt”, att de själva ”varit naiva” och att gärningsmännen är ”grymma, fega odjur” upprepas än en gång i intervjuer.

Efter mordet på en 15-åring i Malmö nyligen, förklarades staden som en ”nationell särskild händelse”. Det ger polisen särskilda befogenheter och resurser att hantera situationen. Hög tid kan tyckas och förmodligen helt nödvändigt. Ett tecken på sen tillnyktring som i bästa fall blir mer än ett skrap på ytan. Men var finns planer och åtgärder som går till botten med problemen?

En sådan vore att Sverige lämnar Schengen för att återta kontrollen över gränserna. Tullverket borde förstärkas och straffen skärpas för vapeninnehav, smuggling av vapen och narkotika liksom för narkotikahandel och grova våldsbrott. Polis och sociala myndigheter måste ges resurser för att återupprätta kvarterspolisen och få större befogenheter att ingripa. Både med insatser som bryter mönster där omyndiga riskerar att fastna i kriminalitet och så att de som redan inlett en sådan karriär tas bort från gatorna.

Dagens situation bottnar i åratal av förnekelse. Trots tydliga varningssignaler har makthavarna ängsligt tittat bort. 

Men endast Sverige svenska politiker har. Här dominerar en slags kvartalspositionering där konsekvensanalys lyser med sin frånvaro. Hänsyn till intressegrupper och koalitioner är viktigare. Den nuvarande regeringens slakt av Arbetsförmedlingen och slopandet av värnskatten är ett synligt resultat på hur makten och fortsatta lönelyft i Rosenbad blivit det enda värt att kämpa för.

Dagens situation bottnar i åratal av förnekelse. Trots tydliga varningssignaler har makthavarna ängsligt tittat bort. Parallellt har välfärdsstaten med sina preventiva åtgärder mot sociala problem rustats ner.

Sverige är inte landet Lagom. Överheten har drivit det nyliberala systemskiftet längre och klassklyftorna har ökat mer än i de flesta andra jämförbara länder. Vi lever i en ny segregerad verklighet som politikerna inte ens försöker bemästra. Tvärtom förstärks den. De flesta större städer är alltmer uppdelade i skrytkvarter och problemområden.   

Arbetslösheten har blivit permanent. Samtidigt har invandring från andra kulturer varit stor och arbetskraftsimporten är helt oreglerad. Luddiga regler om spårbyte mellan asyl- och arbetskraftsinvandring har förstärkt tendenserna till förslumning av arbetsmarknaden. Följden blir slavliknande villkor och undanträngning av arbetssökande som redan bor i landet.

Orsakerna bakom problem med utanförskap och kriminalitet har varit välkända i minst ett sekel. Fattigdom och framväxten av även en etnisk underklass som ser sig utpekad som andra klassens medborgare skapar alltid risker för att många hamnar snett.

Ändå har Sverige i decennier fört en vårdslös migrations- och segregationspolitik. Utan tanke på konsekvenserna. Problemen beror naturligtvis inte på invandrarna. Utan på oförmågan eller oviljan att hantera situationen.

Ett land som har låga krav och få begränsningar av migrationen måste ställa hårda krav på sin integrationspolitik. Saknas detta leder det ofelbart till växande sociala problem. Människor har svårt att få jobb och det saknas annan naturlig inslussning i vardagslivet.

Istället uppstår negativa processer, inlåsningseffekter som motverkar integrationen. Klanstrukturer förstärks. Religionen tar större plats. Det svenska friskolesystemet är tillåtande för omfattande fusk och religiösa fanatiker kan sko sig ekonomiskt men också hjärntvätta elever.

Att ta i med hårdhandskarna mot återfallsförbrytare för att skydda skötsamma medborgare borde inte vara kontroversiellt.

I en del stadsdelar finns parallella små furstendömen med egen rättsskipning där gettomentalitet och gangsterkultur förhärligas. Här växer barn och ungdomar upp med kriminella som förebilder, i brist på andra trovärdiga framtidsutsikter än att gå i deras fotspår.

Pengar har satsats på olika projekt med lika många fantasifulla namn. Men ord som integration förlorar till slut sin mening. För vad kan man begära av individer som möter ett system som inte ens själv vet vad det vill? Att inte förvänta sig ett resultat är den värsta nedvärderingen av människor.

Den kravlösa mångfalds-ideologin gör att det ses mellan fingrarna med maffiakultur, hedersvåld, könsförtryck och religiös extremism. De borde pekas ut som destruktiva och bakåtsträvande beteenden som inte kan accepteras. Annars sviker man alla dem som skulle behöva progressiva krafter i ryggen. Tolerans kan inte vara lika med att inte bry sig.

Arbetarklassens strävan efter jämlikhet och solidaritet innebär att vi också vänder oss mot destruktiva och asociala tendenser i samhället. Att ta i med hårdhandskarna mot återfallsförbrytare för att skydda skötsamma medborgare borde inte vara kontroversiellt. Inte heller att begränsa asylinvandringen och reglera arbetskraftsimporten.

Allt kokar ner till hur vi vill att landet vi lever i ska utvecklas. Jobb, bostäder, utbildning och välfärd kan inte vara ett globalt erbjudande. Folket som bor här måste gå före, och de som i framtiden söker skydd eller arbete här ska kunna garanteras samma villkor.