Sovjetnostalgi i den post-postsovjetiska generationen
Många vänsterungdomar i dagens Ryssland drömmer sig bort till jämlikheten i det förflutna, men har ingen aning om vad som bör göras 2021, när landet står på gränsen till en politisk kris.
Året då Sovjetunionen föll var jag tio och befann mig i fronten på ett ideologiskt slagfält. Jag och en klasskamrat bankade varandra blodiga. Han var för kommunisterna. Jag var emot. Denna konflikt skulle te sig fullkomligt otänkbar bara några år senare. Kommunismen blev totalt svartmålad efter Sovjetunionens plötsliga kollaps.
De äldre generationerna kunde jämföra sina erfarenheter av det dagliga livet i Sovjet med verkligheten i 1990-talets ”marknadsdemokrati”. Vi kunde inte göra några jämförelser alls. I mitten av 1990-talet hade kommunismen förvandlats till gamlingarnas ”religion”. Ungdomen kämpade sig fram i marknadsekonomin så gott de kunde: någon gjorde affärer, någon blev gangster, tusentals dukade under för drogepidemin och nästan alla slängde sig huvudstupa in i förlustelsernas euforiska värld. Dansklubbar, sex, musik, färgsprakande tv-program – allt detta blev kapitalismens attribut. Mot detta stod gamlingarnas dystra estetik, med deras torftiga kläder, deras tråkiga moraliserande och deras blandning av patriarkal traditionalism och egalitarism.
Ungdomen på 1990-talet och i 2000-talets början hyste en stark tro på ”den amerikanska drömmen”. Och det fanns skäl för detta. För trots fattigdomen och ojämlikheten som uppstod till följd av den liberala chockterapin fanns ändå viss möjlighet att göra en klassresa. På 1990-talet kunde man bli rik över en dag. En karriär som gangster, skurk eller entreprenör – det var snudd på samma samma sak. Framgångsexemplen fanns mitt framför ögonen på varenda människa.
I början av 2000-talet blev det slut på dessa plötsliga underverk, men lyckan fortsatte för vissa då den unga ryska kapitalismen genomgick en administrativ revolution. Efter att ha tagit sig ur 1990-talets kaos behövde företagen ordentliga chefer och staten behövde teknokrater. En ny medelklass tog snabbt form, och fylldes i huvudsak på av unga.
Min generation – de ryska yuppierna – blev ”stabilitetens” huvudpelare. Det sociala kontraktet som vi fick presenterat för oss var enkelt: en snabb ökning av konsumtionsmöjligheterna i utbyte mot ett totalt avståndstagande från allt politiskt deltagande och alla former av kollektiv aktion. Resultatet blev gränslös likformighet och en slags demonstrativ cynism. De mindre lyckligt lottade påtvingades massmedias, kulturens och generationsfrändernas individualistiska förklaring till de uteblivna sociala framgångarna: ”det är ditt eget fel”.
Under dessa år var det en sociologisk självklarhet att ju yngre man var, desto mindre politisk och benägen till solidariskt agerande. När det kom till att ranka politiker hade Putin och hans högerparti Enade Ryssland högt stöd bland ungdomarna. Kommunisterna hade i princip noll stöd i samma grupp.
I Ryssland uppstod, precis som i vilket europeiskt land som helst, ett helt spektrum av vänstersekter – från anarkister till maoister. Men dessa var små subkulturella sällskap som var mer intresserade av t-shirtmotiv och musik än politik.
Den första ungdomliga politiska rörelsen var den under 2000-talet uppkomna extremhögern. I ett land som hade besegrat fascismen och inte hade en enda familj som inte drabbats av kriget framstod detta som helt galet. Men i städernas utkanter var alla murar och staket nedklottrade med svastikor. Unga tjejer tyckte det var coolt att dejta en skinnskalle. De enda politiska massmobiliseringarna vid den här tiden var de nazistiska ”ryska marscherna”.
Det fanns en viss logik i detta. De sociala kostnaderna för den kapitalistiska ordningen blev påtagliga och väckte misstro mot den rådande pro-västliga liberalismen. Samtidigt som socialismens idé ännu låg begravd i ruinerna av Sovjetunionen.
Såväl de styrande som oppositionen flörtade med extremhögern. Putin kallade sig för ”rysk nationalist i ordets goda bemärkelse”. Och dagens ledare för den liberala oppositionen, Aleksej Navalnyj, deltog i de ryska marscherna och krävde att migrantarbetare skulle slängas ut ur Ryssland. Till och med det officiella kommunistpartiet anpassade sin ideologi efter detta mode och gjorde den ”ryska frågan” till en central punkt i sin agitation. Men denna rödbruna röra av socialism och nationalism intresserade bara den äldre generationen, som för evigt skulle förknippa 1990-talets sociala katastrofår med nationell förnedring och den ryska stormaktens död.
Om ungdomen från utkanterna strömmade till de nazistiska sekterna, så gjorde unga människor ur medelklassen ett annat ideologiskt val. Den liberala oppositionen fick för första gången på många år en verklig, om än liten, ungdomlig tillströmning. Denna process påverkade även vänstern. I slutet av 2000-talet dök de ”vänsterintellektuella” figurerna upp. Utbildade ungdomar började läsa Frankfurtskolans författare och postmodernistiska filosofer och sympatisera med antiglobalisterna i väst. 2010-talet blev en tid av ekonomisk stagnation. Medborgarnas inkomster har sjunkit sedan 2014. Ojämlikheten växer.
Millennieskiftets optimism gav vika för en atmosfär av depression. Att möjligheten till att göra en klassresa i princip försvann kom som ett hårt slag mot ungdomen. Koncentrationen av makt och egendom i händerna på en liten elit gjorde att att prestigefyllda positioner i samhället bokstavligt talat gick i arv. Endast 26 procent av alla högskoleutbildade hittar ett jobb inom sitt fält. För de flesta ungdomar återstår endast svåra, hopplösa jobb inom gigekonomin och prekariatet. Och när den officiella propagandan framhäver auktoritarismen och ”den starka handen” under de sovjetiska åren så ser ungdomen något helt annat: att alla var garanterade ett arbete, en rimlig inkomst, en lägenhet, samt stora möjligheter till personligt förverkligande genom vetenskap, kultur och konst.
Från att ha varit den mest apolitiska gruppen i samhället börjar ungdomar nu förvandlas till dess radikala avantgarde. Denna förvandling manifesterades första gången 2017, när studenter och skolungdomar tog täten i de protester mot korruption som svepte över landet. Enligt en undersökning från 2020 var endast 10-12 procent av ryssarna aktivt intresserade av politik, men bland ungdomarna var andelen nästan dubbelt så hög. De senaste året har politiseringen bara stärkts. Under januariprotesterna 2021 utgjordes kärnan i gatuprotesterna i huvudsak av personer under 30 års ålder.
I väst väcker krisen misstro gentemot den rådande liberala demokratin och driver ungdomar åt höger eller vänster. Men i Ryssland råder en konservativ antivästlig ideologi. När myndigheternas trovärdighet minskar framstår den västvänliga liberalismen som ett attraktivt alternativ till det officiella hyckleriet. Massor av unga människor ur dagens medelklass bekänner sig till den ”rättfärdiga kapitalismens” ideologi. Liberala och till och med libertarianska grupper och kanaler på sociala medier eller Youtube blomstrar. Hundratusentals människor följer Aleksej Navalnyj och andra högerinfluencers och politiker.
Men utanför medelklassen är läget annorlunda. En undersökning från 2019 gjord av det liberala Levadacentret visade att i ungdomsmiljön är det vänsterorienterade värderingar och åsikter som gäller. Omkring 40 procent av unga människor identifierade sig som socialdemokrater eller kommunister, samtidigt som endast 12 procent kallade sig liberaler och 16 procent nationalister. Även om dessa vänstervärderingar ofta tog utopiskt doktrinära former.
Tillväxten av vänstersympatier i Ryssland sker under en nästan fullständig frånvaro av vänsterpolitik. Kommunistpartiet sätter snarare käppar i hjulet för den här processen med sina ändlösa kompromisser med den styrande regimen, sin korruption och sin ideologiska urvattning. Unga killar och tjejer tvingas leta efter ideologiska förebilder från det förflutna snarare än nuet. Därför har intresset för politisk historia fått ett otroligt genomslag i Ryssland. En Youtubevideo om motsättningarna mellan bolsjevikerna och mensjevikerna eller om Stalin och Trotskij, kan lätt få en miljon visningar. Men det förs nästan ingen diskussion om vänsterrörelsens uppgifter här och nu. Som ett resultat av detta tar sig den ungdomliga radikalismen ofta utopiska uttryck. Förnekandet av dagens liberala ideologiska hegemoni kan till exempel spilla över i en slags personkult kring Stalin som vi inte sett maken av sedan 1930-talet.
Vänsterungdomar lägger ofta all tid och energi på att ”avslöja mensjevismen” 1903, men har ingen aning om vad som bör göras 2021, när landet står på gränsen till en politisk kris. För tusentals unga som aldrig upplevt Sovjetunionen framstår det som ett förlorat paradis. En värld av harmoni, rättvisa och jämlikhet, som kollapsade enbart på grund av förrädiskt svek och fientliga intriger.
Aleksej Sakhnin
Rysk vänsterskribent
Översättning från ryska: Artur Szandrowski