Är Kina imperialistiskt?

Det är alltid vanskligt att pressa in pågående processer i fasta kategorier. Verkligheten är mångfasetterad, innehåller både tendenser och mottendenser, och låter sig därför inte beskrivas i ”antingen eller”. Till det kommer att omslag sällan är omedelbara och ännu mer sällan omedelbart skönjbara, varför en analys som syns riktig 2011 kan bli felaktig inom några få år.

Men låt oss ändå göra ett försök att tillämpa Lenins imperialismbegrepp på dagens Kina.

När Lenin analyserade imperialismen i början av det förra århundradet var utgångspunkten ekonomisk. Lenin betecknade imperialismen som ett särskilt stadium av kapitalismen, som monopolistisk kapitalism, där monopolföretag dominerar ekonomin och där profitmöjligheterna på hemmaplan inte längre räcker till för att förmera kapitalet – ”varför kapitalexporten, till åtskillnad från varuexporten, erhåller synnerlig betydelse”.

Som redan framgått i detta artikelblock hävdar vi att Kina härbärgerar en under-ordnad kapitalism, över allt annat präglad av varuexport och för sin fortsatta utveckling ännu helt beroende av utländskt kapital och utländsk teknologi. Redan detta motsäger tesen om Kina som en ny imperialistisk makt. En underordnad kapitalism kan knappast vara imperialistisk.

Av Lenins fem punkter (se fakta) är de flesta svåra att applicera på dagens Kina. Må vara att monopolföretag dominerar den kinesiska kapitalismen. Men det är inte kinesiska monopolföretag som dominerar, utan utländska.

Någon sammansmältning av bank- och industrikapital är också svår att skönja i ett land där industrikapitalet till god del är utländskt och där bankkapitalet tills helt nyligen var statligt. Visst finns en sammansmältning mellan statligt bank- och industrikapital, men eftersom den statliga sektorn utgör en krympande del av kapitalismen i Kina utgör den ingen expanderande tendens.

Återstår kapitalexporten, som Lenin pekar ut som signifikant för kapitalismens imperialistiska stadium.
Sedan de styrande i Beijing lanserade den sk Go Global-politiken i början på 2000-talet har Kina stigit fram som en betydande kapitalexportör. Huvudmålet har varit Afrika och länderna kring Indiska oceanen, men vi har mött det kinesiska kapitalet också här i Sverige, genom kinesiska Geelys köp av Volvo och påstådda kinesiska intressen av Saab.

Siffrorna talar sitt tydliga språk. Efter en försiktig början har Kina seglat upp på femte plats i FN-organet UNCTAD:s senaste World Investment Report, som listar direktinvesteringarna i utlandet. År 2010 investerade kinesiska företag 68 miljarder dollar i andra länder, att jämföras med amerikanska företags 329 miljarder dollar och tyska företags 105 miljarder dollar.

Nu är de kinesiska siffrorna något oklara, då mer än hälften av investeringarna går till Hong Kong, som särredovisas i World Investment Report (på samma sätt som Hong Kongs utlandsinvesteringar nästan undantagslöst går till Kina). Här finns alltså interninvesteringar som redovisas som utlandsinvesteringar (eftersom Hong Kong sedan 1997 åter ingår i Kina).

Siffror från ett enskilt år säger heller ingenting om det samlade värdet på det kapital som genom åren investerats utomland. Så har lilla Sverige enligt CIA World Factbook större samlade direktinvesteringar utomlands än det väldiga Kina och USA:s samlade tillgångar är nästa sextio gånger så stora som Kinas.

Men låt oss bortse från finliret. Klart är att Kina sedan tio år klivit fram som en alltmer betydande exportör av kapital.

Nu hävdar vi att kapitalexport i sig inte gör någon imperialism. Kapitalismen exporterade kapital också innan den gick in i sitt imperialistiska stadium. Det avgörande är istället om kapital-exporten erhåller synnerlig betydelse – ”till åtskillnad från varuexporten” – som Lenin säger i sin pregnanta formulering.

Vi hävdar att så ännu inte är fallet. Varuexporten är idag den kinesiska kapitalismens helt avgörande karaktäristika.

Det avgörande för den europeiska kapitalismens övergång i imperialism var att koncentrations- och centralisationsprocesserna (processer på hundratalet år) gått så långt att de skapat jättelika monopol, där av Lenins kortdefinition ”monopolistisk kapitalism”.

I Kina spelade de statliga företagen länge en dominerande roll i ekonomin, som ett arv från den socialistiska perioden, vilket tillsammans med statens allmänna inflytande över ekonomin gav en situation som skulle kunna betecknas som ”statsmonopolistisk kapitalism”.

Men då hör det till pjäsen att de statliga företagen privatiserats, splittrats upp och lagts ner i forcerad takt, med banksystemet som senaste objekt. Flertalet statliga banker i Kina har idag börsintroducerats och även om den kinesiska staten fortsatt har ägarmajoritet, så innebär privatiseringspolitiken en uppluckring av tidigare monopol. Utvecklingen går alltså i motsatt riktning till den som i Europa förde in kapitalismen i dess imperialistiska stadium.

Det finns fler avgörande skillnader, som gör att den kinesiska kapitalismen måste analyseras konkret och för sig. Som kapitalackumulationens nya vägar. I kapitalismens kärnländer erhöll kapitalexporten synnerlig betydelse i en situation då den inhemska avkastningen på kapitalet var i dalande, beroende på arbetarrörelsens formering och på att landsbygdens reservarbetskraft inte längre räckte till för att hålla lönerna tillräckligt låga. Kampen om mervärdet hårdnande, till nackdel för kapitalet, som därför sökte bättre avkastning på annat håll, framförallt i kolonierna.

Detta är en avgörande del av Lenins teori, som när han hävdar att den imperialistiska kapitalismen använder en del av extraprofiterna i kolonierna till att muta arbetarklassens överskikt, det han kallade arbetararistokratin, för att därmed säkra sitt välde.

Någon motsvarande situation finns inte i dagens Kina, där avkastningen på kapitalet ligger i världstopp, där reservarbetskraften ännu kan räknas i hundratals miljoner människor och där någon arbetar-aristokrati i Lenins mening inte existerar,

Så har kapitalexporten från Kina andra drivkrafter än de som på sin tid förde in kapitalismen i dess imperialistiska stadium; det är inte i första hand högre avkastning på kapitalet, genom utsugning av fattigare länders arbetare, som lockar, vilket ger det i sammanhanget udda förhållandet, att kinesiska företag regelmässigt använder kinesisk arbetskraft när de arbetar utomlands. Så finns uppgifter på att Kina hade 35000 arbetare i Libyen innan Nato-invasionen, som i all stillhet flögs hem när bombningarna inleddes.

I sammanhanget skall noteras att Lenins beskrivning av kapitalexportens vägar inte längre stämmer. Huvuddelen av direktinvesteringarna utomlands sker idag mellan imperialistiska länder, med USA som största mottagare. Den diskussionen lämnar vi dock åt sidan i denna artikel.

Inga förhållanden skall förenklas till stereotyper, men ett tydligt drag i de flesta kinesiska utlandsinvesteringar är att de på det ena eller andra sättet syftar till främja varuexportens fortsatta expansion. Det handlar då om att tillförsäkra sig om framtida råvaruleveranser, vilket är typiskt för Kinas investeringar i Afrika, men också om att försäkra varor tillverkade i Kina smidig tillgång till utländska marknader.

Så har Kina köpt hamnrättigheterna i Pireus i Grekland för 35 år framåt, varvid det inte är de grekiska hamnarbetarnas billiga arbetskraft som lockar, utan möjligheten att kontrollera en egen inkörsport till EU-marknaden.

Kapitalackumulationen flyttar alltså inte utomlands, utan denna investering, som de flesta andra, syftar till att säkra omloppet av den ackumulation som fortsatt sker i Kina.

Denna bild bekräftas av en färsk sammanställning gjord av Sveriges ambassad i Peking. Enligt den svarar kategorierna grossist- och detaljhandel, finansiella tjänster och handelstjänster för hela 63,9 procent av utgående kinesiska direktinvesteringar.

I detta sammanhang bör ett extra påpekande göras vad gäller kinesiska investeringar i västerländska industriföretag, som i Volvo. Det kan säkert finnas en tanke på att etablera produktion inom EU, för att komma närmare EU-marknaden och för att försäkra sig mot framtida handelskonflikter. Men det är knappast huvudskälet till intresset för Volvo.

Kina är idag världens största bilproducent, med en produktion nästan dubbelt som stor som Japans och nästa fem gånger så stor som den i USA. Men flertalet bilföretag är inte kinesiska. Det är istället de globala jättarna som förlagt produktion till Kina, lockade av de låga lönerna, men med full kontroll över ägande och teknologi.

Just teknologin är ett växande problem för den kinesiska kapitalismen. Kina ligger i framkant vad gäller utveckling av solpaneler, vindkraftverk och annan miljöteknologi (produktområden som de transnationella bolagen i väst varit helt ointresserade av), men på de flesta industriella områden befinner sig kinesiska företag på efterkälken. Patenten är få och den egna forskningen ännu bara i sin linda, om än kraftigt expanderande.

Suget att ta genvägen över redan existerande utländsk teknologi är därför stort, vilket gäller såväl den övergripande politiken, som prioriterar utländska investeringar, som de enskilda företagens strategier.
Slutsatsen av detta är att kinesiska Geely köpte Volvo för att komma över teknologin, om inte enbart så främst. Den strategiska planen är inte att producera bilar i Sverige, åtminstone inte i någon större omfattning, utan att producera teknologiskt avancerade bilar i Kina, där kapital-avkastningen är så mycket större, i egen regi och bortom de globala bilföretagens ägande och kontroll.

Denna slutsats bottnar på intet sätt i att vi betraktar kineser eller kinesiska företag som särskilt lömska, utan bara från den kinesiska kapitalismens nuvarande karaktär och ställning.

Åter till huvudspåret. I Sydafrika har president Jacob Zuma anklagat Kina för imperialism, detta sedan kinesisk textilexport i forcerad takt slagit ut sydafrikansk textilindustri. Man kan förstå Zumas frustration, men anklagelsen skjuter vid sidan av målet. Detta handlar om traditionell kapitalistisk konkurrenskamp, känd sedan kapitalismens barndom, inte om imperialism.

Till pjäsen hör sedan att Kina frivilligt åtagit sig att begränsa textilexporten till Sydafrika, mån om relationerna till ett land man betraktar som en viktig allierad i tredje världen.

Just Kinas förhållande till Afrika är ändå viktigt att studera, då det uppvisar imperialismliknande förhållande, inte minst genom den stora kapitalexporten. Men förhållandet måste studeras konkret och i sitt specifika framträdande, inte utifrån grovt tillyxade schabloner.

Givet är då att Kinas huvudintresse är tillgång till Afrikas råvarutillgångar. Av naturliga skäl. Kina har inte inhemska råvarutillgångar nog för att säkra en fortsatt kapitalistisk expansion, vilket kräver import av olja, järnmalm och en rad metaller. Kan inte Kina förse de transnationella bolagen med det material de behöver för att maximera profiten, lär de snart nog söka sig nya jaktmarker.

På sikt handlar det också om mat. Kina huserar 20 procent av världens befolkning, men har bara tillgång till 7 procent av världens odlingsbara jord, vilket kräver mat-import redan idag, då en växande över- och medelklass ställer större krav på mat-intaget.

Men intresse av andra länders tillgångar gör ingen imperialism, det utgör bara grunden för världshandeln. Det är sättet att komma över dem på som gör skillnad.

Det finns flagranta exempel på kinesisk exploatering i Afrika, som i Zambia, där kinesiska företag upprätthåller vidriga förhållanden i koppargruvorna. Men det avgörande är inte att se det flagranta, utan det typiska. Agerar Kina som USA, Frankrike och Storbritannien i Afrika eller är det något som skiljer?

En stor skillnad är naturligtvis att Kina inte är närvarande som före detta kolonialmakt eller militärt närvarande ens som hot. Istället är det de gamla imperialistmakterna som trappar upp sin militära närvaro i Afrika i strategiskt syfte att neka Kina tillträde till de råvaror landet behöver.

I det globala maktspelet utgör Kina ännu en del av tredje världen, som inom FN, där Kina är en ledande medlem i utvecklingsländernas G 77-grupp (där också de flesta afrikanska länder ingår).

Den dubbla identiteten – ett expansivt kapitalistiskt land som ännu har ena benet i tredje världen – ger ett specifikt framträdande på den internationella arenan och som kapitalexporterande land.

Till kapitalexporten skall då sägas att den kraftigt domineras av statliga företag, ofta i nära samarbete med och subventionerade av den kinesiska staten. Av naturliga skäl. De transnationella storföretagen, som dominerar kapitalismen i Kina, exporterar kapital till Kina, inte från Kina.

Samtidigt ger den exportinriktade utvecklingslinjen ett allt större kapitalöverskott i staten – genom skatter och privatiseringar – som inte kan investeras i Kina utan att slå undan benen på denna utvecklingslinje, ett överskott som framförallt investerats i valutareserver och på världens finansiella marknader, men som idag i växande utsträckning används för direkt-investeringar i andra länder.

De ekonomiska utlandsrelationerna är strikt affärsmässiga i enlighet med Kinas utrikespolitiska doktrin om att inte intervenera i andra länders inre angelägenheter. Kina ställer inga politiska villkor och tar inga politiska hänsyn för vare sig investeringar, bistånd eller handel. Det är bara den affärsmässiga fördelen som räknas.

Så är det belysande att Kina år 2010 passerade USA som största importör av olja från Saudiarabien och att kinesiska oljebolag varit synnerligen aktiva vad gäller investeringar i det ockuperade Irak.

Om vi återgår till Afrika, så utgör Kina den främste importören av olja från Angola. De nära relationerna inleddes redan 1992, då Internationella Valutafonden, IMF, på sedvanligt sätt ställde krav på omfattande omstruktureringsåtgärder (privatiseringar, budgetnedskärningar) som villkor för nya lån.

När regeringen i Luanda vägrade acceptera IMF-villkoren erbjöd Kina ett motsvarande lån till lägre ränta och utan annat utbyte än ett långsiktigt kontrakt på rätt att köpa Angolas olja till världsmarknadspris. Det var en rent affärsmässig uppgörelse från Kinas sida, men i åtminstone detta fall till ömsesidig nytta.

Under 2000-talet har Kina i växande utsträckning uppträtt som konkurrent till IMF (där Kina numera är medlem). Så beviljades Argentina 2009 ett lån på drygt 80 miljarder kronor från Kina, detta sedan Argentina vägrat acceptera IMF:s politiska lånevillkor. Lånet var ingen allmosa, då det gavs i den kinesiska valutan yuan, vars värde lär stiga över tid. Men det gav ändå Argentina möjlighet att välja sin egen politik.

Nyligen rapporterades att Afrika söder om Sahara är det område i världen som haft den bästa tillväxten under 2000-talet. Det handlar om tillväxt av nästan ingenting, men det finns ändå substans i utvecklingen. Under den första delen av 2000-talet (fram till 2008) ökade världsmarknadspriserna på råvaror, till fördel för de råvaruproducerande länderna i Afrika.

Det var ett signifikant trendbrott. Eftersom råvarupriserna dessförinnan fallit successivt i över tjugo år, som ett resultat av de ojämlika handelsrelationerna mellan nord och syd.

Kina spelar en viktig roll för detta trendbrott. Kapitalismens utveckling i Kina har skapat större konkurrens om ett begränsat råvaruutbud, vilket drivit upp priserna. Men det är inte hela förklaringen. Lika viktigt är Kinas inträde på scenen (och då handlar det som sagt om den kinesiska staten eller företag knutna till den) har begränsat de transnationella bolagens makt över världshandeln och därmed de ojämlika relationer som denna makt genererat.

Vi har ingen som helst avsikt att förgylla den kinesiska politiken. Kina handlar självklart och enligt utsago av egenintresse. Men de bilaterala avtal som Kina slutit med en lång rad länder i Afrika och Latinamerika, inkluderande Venezuela och Kuba, har hittills varit fördelaktiga också för motparten, åtminstone mer fördelaktiga än de villkor som tidigare gavs på världsmarknaden.

Det finns som sagt mottendenser, som när kinesiska företag köper upp jordbruksmark i Afrika i syfte att producera enkom för export till Kina (även om Kina här ligger efter Indien). Det är en variant av de relationer som gör att Afrika idag producerar grönsaker, frukt, kaffe och kakao för Europa, men inte mat nog att föda den egna befolkningen.

Men vi menar att huvudsidan i relationerna mellan Kina och tredje världens länder ännu och för närvarande är mer jämlika och mer till ömsesidig nytta, än de relationer som de imperialistiska länderna upprätthåller, givet av det faktum att Kina ännu är ett land med ena benet i tredje världen.

Någon invänder att det hittills sagda inte utgör något entydigt svar på rubrikens fråga. Låt gå för det. Alla frågor kan inte besvaras entydigt. För att verkligheten inte är entydig. Detta ger ett indirekt svar på frågan. Att idag stämpla Kina som imperialistisk anser vi felaktigt.

Spelar ett sådant ställningstagande någon roll? Det anser vi definitivt. Det nuvarande förhållandet mellan USA och Kina, som kännetecknas av ett slags symbiosförhållande, kommer i framtiden att ersättas av växande konflikt. Dessa konflikter måste analyseras konkret och inte per automatik stämplas som interimperialistiska konflikter, som till exempel den konflikt som spelades upp på klimatmötet i Köpenhamn 2009, där Kina representerade tredje världen. Kålsuparteorin leder fel när Kina ännu står med ena benet i underutveckling.

Visst ligger imperialism i den kinesiska kapitalismens pott, som ett resultat av de processer som är ett med kapitalismen. Men ingen utveckling är förutbestämd. Revolution och socialism är ett alternativ också i Kina.