”Vi stod upp för Bruket”
Jag växte upp i bruksorten Johansfors, i småländska Glasriket. Vi hade ett eget fotbollslag, vi hade en egen skola och vi hade ett eget glasbruk.
Flera av mina klasskamrater hade föräldrar på bruket, brorsan träffade en feriekärlek när han sommarjobbade i glasskiosken bredvid glasförsäljningen, och själva bruket med dess höga skorsten dominerade bilden när man cyklade genom samhället, nedför Bruksgatan.
Nå, jag ska inte överdriva. För inte rinner det något glas i mina ådror. Men glasbruket var Bruket, som alltid skulle finnas.
Och Bruket blev en av mina första kontakter med utomparlamentarisk kamp (näst Proletären, som alltid låg på tv-bordet därhemma).
Vi elever var inbjudna att fira Brukets 100-årsjubileum. Det var 1991, och jag gick i mellanstadiet. Året dessförinnan hade OKB-koncernen köpt Bruket, och nu talades det om nedläggning. Johansfors skola tackade ja till inbjudan. Sedan målade vi plakat.
Dagen för firandet gick vi i demonstrationståg till Bruket, under rop som ”Vi vill ha bruket kvar”. Jag minns inte OKB-representanternas miner. Men de höll säkert masken inför lokal-tv och tidningarna.
Nu stängde de Bruket ändå. Och det startades upp i ny regi. Kursade, öppnades på nytt, såldes. Det blev ett turbulent 90-tal, som på många andra håll. Men det var en mäktig känsla när vi stod upp för Bruket och jobben.
Nog finns det en kampvilja i smålänningen. De boende i Orrefors och Åfors gick man ur huse mot neddragningarna och nedläggningen av Boda 2003.
Och när OKB skulle stänga Sandvik i Hovmantorp 2004 gick arbetarna ut i vild strejk. De fick sällskap av sina kamrater i Kosta.
Nu må folk ha blivit tröttare efter flera vändor fram och tillbaka, och protester som till synes varit lönlösa. Och att sätta sin tilltro till ytterligare en i raden av privata lycksökare vore kanske naivt.
Men jag hoppas att inte näven knyts i fickan, och att ingen förblir tyst. Jag hoppas att vi än en gång får se Åfors på fötter, tillsammans med Orrefors. För protest och kamp lönar sig, i det långa loppet.
Vi vet att utan kamp blir det lättare att stänga fabriker och sparka ut folk. Och jag minns fortfarande den sköna känslan av att ha sagt ifrån, tillsammans med mina klasskamrater.
Höj nu rösten: Vi vill ha bruken kvar!