”Den här ordningen kan inte fortbestå”

• Du föddes in i den socialdemokratiska rörelsen?
– Ja det kan man säga. Min far var lokalpolitiker i Malmö, ordförande i ABF och Hyresgästföreningen, med tiden riksdagsman, så det var ju en mycket stark socialdemokratisk familj med förankring i arbetarklassen på den tiden.
– Själv är jag akademiker kommen från denna ombudsmannafamilj. Var ordförande i studentklubben där nere. Jag anställdes hos Tage Erlander 1965. Det blev tre år där, sedan Aftonbladet.

• Hur ser du på dig själv idag politiskt?
– Jag betraktar mig som socialdemokrat på vänsterkanten. Det har jag kvar sedan studenttiden, en sympati med den vänstersocialistiska linjen.

• Du jobbade 1965-68 som sekreterare i statsrådsberedningen. Hur var Erlanders förhållande till den framväxande radikalismen, FNL-rörelsen?
– Den första lite förbluffande upplevelsen var Saco-strejken 1966. Varför stödde den radikala vänstern Saco? Här var en lönekamp som gällde relativt privilegierade grupper. Man förstod inte det. Den vanliga lönekampen gällde LO-grupper, så det var en djävligt svår konflikt att förstå, och så såg man ett Saco som var lett av högerpolitiker.

– Vad gäller Vietnamkriget var Erlander från början väldigt försiktig. Han var sedan flera decennier mycket nära vän med Hubert Humphrey, som då var USA:s vicepresident. Erlander fick brev från Humphrey som sade att vi skickar mer soldater, men snart är det slut och vi kommer att ta bort soldaterna från Vietnam. Och så slutade breven alltid med ”God bless you, Aina och Tage”.

– Palme däremot var kritisk ganska tidigt. Han talade om att man inte kan besegra kolonialismen med hjälp av våld, men han talade inte särskilt mycket om Vietnam. Palme såg det ur ett antikolonialt perspektiv och om man ser till deras tal så var Palme hårdare i sin kritik och Erlander försiktigare.

– Jag minns en första maj där jag till och med själv skrivit några meningar om att man inte kan bomba fram fred eller någon sådan fras. Erlander blev våldsamt utbuad, det var väl 1966 eller 67. Folk ropade Tage och Geijer Lyndons lakejer och de brände USA:s flagga. Det var en omtumlande upplevelse för Erlander. Han förstod då hur stor oppositionen var mot den här försiktiga politiken.

• Varifrån kommer den nära relationen till USA som ju fortfarande är väldigt stark inom Socialdemokratin?
– Det började nog i andra världskriget. I Erlandergenerationen uppfattades ju USA som garanten för demokratin.

– Jag minns att Erlander hade varit i USA när Kennedy var president. Då hade de börjat få vissa problem i USA med gruvindustrin och de hade börjat få viss arbetslöshet. Han var väldigt imponerad av Kennedys sätt att hantera detta.

– Det fanns ju i SSU väldigt mycket sådana kopplingar till USA. Det tog ju lång tid innan SSU-ledningen tog ställning i Vietnamkriget. Det var Bo Söderstens bror, Erik Södersten, som egentligen var anställd av amerikanska ambassaden för att liksom sköta om kontakterna med Socialdemokratin.

– Det tog ju slut då när den starka Vietnamoppositionen växte, då USA tog hem sin ambassadör. Men det fanns en sådan nära koppling.

• Du satt inte i kanslihuset 1969 när strejken bröt ut i LKAB, men du var ju nära?
– Ja det kan man säga. Det blev ju chockartat på många sätt. Dels var det ett statligt företag och så var det också en framstående socialdemokrat som strejkledare. Sedan kom ju revolten vid sidan om, och utan, LO:s vetskap.

– Så det som för socialdemokratin då var fundamentalt, nämligen staten – ämbetsmännen – Landsorganisationen, stod utanför konflikten.

– Så det var ju ännu svårare att tolka än Saco-konflikten. LKAB-strejken kom ju att rikta sig mot själva kärnan av det som socialdemokratin stått för. Därför var man väldigt valhänt i sitt sätt att hantera detta. LO:s ordförande Geijer åkte inte dit, Palme åkte inte dit, ingen minister åkte dit. Man var i första hand inriktad på kritik av strejkledningen.

– Palme var väldigt frågande, och du kan tänka dig hans situation. Han kom till makten 1969 med oerhörda förväntningar, inte minst från den lite radikala vänstern inom socialdemokratin. Året innan, i riksdagsvalet 1968, hade Socialdemokraterna fått över 50 procent av rösterna. Man hade haft en lång kampanj för det som då hette Ökad jämlikhet, alltså en sorts vänsterorientering av socialdemokratin, så kommer gruvstrejken som kastar omkull allt detta för honom.

– Man kan säga att efter gruvstrejken så kom aldrig Palme tillbaka, i varje fall inrikespolitiskt, till någon mer uttalad vänsterposition. Sedan kom oljekrisen, sedan kom jämviktsriksdagen, sedan kom Fälldin. Det var svårt för honom. Inrikespolitiskt blev det inte så mycket av det.

– Men också Geijer, som nog har varit den mest dominerande av de fackliga ledarna, tappade greppet vid gruvstrejken. Han hade inget tolkningsmönster för vad som hade hänt. Det var något nytt. Sverige hade ändå varit den lite stillsamma välfärdsmodellen utan några stora konflikter eller klasstrider. Så kom då detta.

• Hur uppfattades då i slutet av 1960-talet den nya vänster som växte fram.
– Det fanns hos Socialdemokraterna en tradition att förhålla sig till det gamla kommunistiska partiet med Hilding Hagberg. Man tog sina obligatoriska fajter, men det var ingen stor fråga av det skälet att de alltid röstade med Socialdemokraterna när det var kritiskt. De var enkla att definiera.

– Problemen för socialdemokratin kom ju med framväxten av den vänstersocialistiska linje som Hermansson formulerade. Hermansson var framgångsrik. Inte med valframgångar, men de böcker han skrev, som fortfarande är viktiga, bland annat om de femton familjerna kom att tvinga fram en stor statlig utredning, koncentrationsutredningen.

– Det ledde till en radikalisering av socialdemokratin, alltså den långa kampanjen om ökad jämlikhet, låg- inkomstutredningen, koncentrationsutredningen. Den sortens vänster som Hermansson representerade tvingade fram en ideologisk förskjutning.

• Beskriv socialdemokratins förhållande till den revolutionära vänstern?
– När vi kommer in på Vietnamrörelsens och KFML:s och alla andra vänsterrörelsers framväxt så tror jag att socialdemokratin mer såg det som ett hot mot den bestående ordningen.

– Hermanssons vänsterlinje den kunde man på ett eller annat sätt absorbera ideologiskt. Organisatoriskt fanns en risk att man skulle förlora mark, men det låg ändå inom en ideologisk sfär som inte är så samhälls- hotande. Man kan ha en vänstersocialistisk uppfattning utan att det representerar ett revolutionärt förhållningssätt. Det går mycket bra medan man såg de andra vänsterorganisationerna som ett hot mot hela samhällsorganisationen.

– På det sättet blev det mer av ett kontrollförhållande än ett idémässigt förhållande. Vad är det revolutionärerna gör? Vad hotar de? Hur kan vi förhindra detta? Där ser vi en förändring från en möjlighet till dialog med den nya vänster till den absoluta konfrontationen med den revolutionära vänstern. Så vill jag beskriva det.

• Här finns nyckeln till Socialdemokraternas djupa relation till Säpo, IB, spioneriet på arbetsplatserna?
– Det är ingen tvekan om det. Det kan man även som socialdemokrat se och det är ju dokumenterat rakt in i statliga offentliga utredningar. Det var en sådan kamp och jag tror att man i socialdemokratin såg det som en väldig utmaning, särskilt på 70-talet. Det fanns också en geografisk skillnad där kampen var hårdare i Göteborg än i andra delar av landet.

– Som socialdemokrat kan jag inte förneka att det fanns en mycket medveten strategi att kontrollera oppositionen från revolutionär vänster. Det var alldeles klart.

• Motsättningen mellan arbete och kapital och klasskampen var centralt i Socialdemokraternas efterkrigsprogram. Idag finns det inte en tillstymmelse kvar av detta.
– Definitivt att det försvann på 1950-talet som var en politisk nedgångsperiod fram till pensionsstriden. Sedan menar jag nog att man återvann en del av den traditionella radikala ideologin med jämlikhetskampanjerna och man kartlade hur samhället såg ut med koncentrationsutredningen och låginkomstutredningen.

– Jag skulle nog säga, sett från vårt socialdemokratiska perspektiv, att när man ställer upp en fråga som löntagarfonderna, som jag menar definitivt är en klassfråga och jag menar definitivt att Meidner som skrev den hade det perspektivet, i den konfrontationen så förlorade man. Man förlorade jättestort.

– Efter det så skulle jag säga att man inte har återupprättat ett tydligt klassperspektiv och tanken på det starka samhället gick förlorat. I 35 år har vi inte haft det perspektivet på politiken. Det var ett stort, stort nederlag.

– Ibland så lever de här nederlagen väldigt lång tid i historien. Om vi tar storstrejken 1909, då LO:s medlemsantal minskade till hälften, det spelade historiskt en jättestor roll hur länge som helst och jag tror att löntagarfonderna är ett sådant där historiskt nederlag som fortfarande sitter i. Det finns säkert fler förklaringar men den är väldigt grundläggande.

• Det är ändå ett faktum att det är kapitalisterna, näringslivet som sedan drygt tjugo år sagt upp det sociala kontraktet med den reformistiska arbetarrörelsen. Var finns då möjligheten för reformismen?
– Gunnar Sträng, som mer än andra personifierade ett sorts samarbete med företagen, han sade: ”De måste i vart fall känna rädslan av att vi plötsligt kan slå till och socialisera dem.” De måste känna den rädslan men det är svårare att göra om man inte har någon politisk makt och när det internationella kapitalet har sådan dominerande makt.

– Men jag måste från mina perspektiv försöka ideologiskt hitta system där man kan åtminstone bädda in kapitalismen, ett system där reformismen kan fungera. Jag är ingen revolutionär, där har vi olika utgångspunkter, men det är klart att det är en svår situation med en vänster som har krympt till historiskt låga nivåer. Skulle vi räkna all vänster från den radikala vänstern till socialdemokratins högerkant så har vi ju idag bara en tredjedel. Vi får gå tillbaka hundratals år för att hitta en motsvarighet.

– Men som politiskt aktiv får man inte drunkna i pessimism. Vad man kan se ändå, och där kan vi nog ha ganska likartad uppfattning, att de här konflikterna inom kapitalismen håller på att äventyra själva kapitalismens fortlevnad.

– Ser man runt om i Europa. Det är ju inte så att folk bara passivt säger: Ja, det är så djävligt med kapitalismen, utan det är ändå rätt så stora manifestationer i Grekland, i Frankrike, i Belgien. Det är ändå en växande proteströrelse, och jag menar att man måste vara optimistisk nog att tro att någonting kommer att växa ur detta. Den här ordningen vi har kan inte fortbestå.

– Klassmotsättningarna kommer att skärpas. Den socialdemokratiska föreställningen är då att ur dessa klassmotsättningar så kommer det att växa ett stöd för en reformistisk linje. Jag kan inte se att det är möjligt att den här råa formen av kapitalism kan överleva så lång tid utan att det växer fram någon motkraft. Det har jag svårt att tro.

• Du pratar om socialdemokratin som reformistisk men idag torgför ju socialdemokratin rent borgerligt liberala ståndpunkter?
– Jag tror faktiskt att för socialdemokratin har den tredje vägens linje, Tony Blairs linje, varit till oerhört mycket skada. Då tänker jag inte bara på den självklara kritiken mot hans ställningstagande i Irakkriget, det är så uppenbart att man inte behöver gå in på det.

– Utan det avgörande är tanken på att samarbetet med kapitalismen ska ske på kapitalismens villkor.

– Det har varit en rörelse inom socialdemokratin där man mycket mer har ställt in sig på traditionella, ska vi säga kulturradikala, liberala frågor. Som i och för sig är viktiga, med jämställdhet och ickediskriminering. Men man har låtit de frågorna dominera till den milda grad att de ekonomiska och sociala frågorna har trängts undan. Alltså det som är traditionella arbetarklassfrågor har inte blivit synliga.

– Det är ingen konst för en någorlunda progressiv borgerlighet att klara frågor som har att göra med att vi ska vara toleranta mot sexuella avvikare eller att vi ska vara för jämställdhet. Sådana frågor tycker en progressiv borgerlighet om. Men sådant som utmanar dem, nämligen frågan om den ekonomiska och sociala makten, de frågorna har inte ställts inom socialdemokratin under en period som varit ganska lång.

DELA ARTIKEL