Ukrainas kuppmakare står ensamma

Men när ekonomin går mot en total kollaps och hotar att dra ner hela landet i en katastrof står kuppmakarna allt mer ensamma. Inga av de goda vännerna i väst kommer till hjälp. Det kan tyckas vara en paradox att USA och EU låter Ukraina falla fritt. Men så är verkligheten i den kapitalistiska världen.

En artikel av Lyudmila Alexandrova i den ryska nyhetsbyrån Tass den 9 oktober ger kalla fakta om vad saken gäller. Enligt Världsbanken kommer Ukrainas BNP under 2014 att falla med åtta procent samtidigt som IMF, Internationella valutafonden, skriver att den ukrainska ekonomin kommer att minska med 6,5 procent.

Illa kan man tycka. Men det är ändå lite av glädjekalkyler. Ukrainas nationalbank har denna vecka gjort en prognos som säger att den ukrainska ekonomin i år kommer att gå ner med 8,3 procent.

I sammanhanget kan det vara bra att känna till att det USA-styrda IMF faktiskt har gett Ukraina ett lån på 3,4 miljarder dollar. Det borde ge landets ekonomi en chans kan tyckas. Men så fungerar det inte.

Av IMF:s 3,4 miljarder går 2,6 miljarder till att betala IMF:s lån från mars till augusti. Och av det lån på 1,4 miljarder som IMF gav Ukraina i september måste 1,2 miljarder betalas tillbaks före årets slut. Pengar kommer in och sedan går samma pengar går ut med ränta som måste betalas. Det är IMF:s lånekarusell.

”Hjälpen” från EU är inte bättre. Av de 1,6 miljarder dollar som EU lovat låna Ukraina har endast 790 miljarder betalats ut, och dessa pengar har i sin tur nästan i sin helhet gått tillbaka till EU som betalning av tidigare skulder till europeiska banker. Det är EU:s lånekarusell.

Det ekonomiska resultatet i september blev att Ukrainas skuld till IMF och EU, istället för att minska, växer och är nu uppe i 2825 miljarder dollar. Det kan knappast kallas för ekonomisk hjälp.

Ukraina behöver mycket pengar, tiotals miljarder dollar, för att stabilisera ekonomin. Tidigare hade Ukraina viktiga inkomster från handeln med Ryssland, upp-skattningsvis över 30 miljarder dollar om året, med den stora ryska turismen i Ukraina som en viktig post.

Den ryska turismen har helt försvunnit, liksom turismen från Vitryssland. I de ukrainska städerna vid Svarta Havet har massvis av hotell och restauranger tvingats stänga och gått i konkurs. Under ett bersök i Odessa i somras kunde jag självse stängda hotell och restauranger. Ett märkbart och tragiskt inslag i staden. Det tidigare livliga turistlivet hade helt försvunnit.

Ukrainas ekonomiska problem är ännu djupare än dagens akuta brist på pengar. Kriget i östra Ukraina och handelsblockaden mot Ryssland drabbar ekonomin hårt. Men i grunden startade Ukrainas ekonomiska problem redan på 1990-talet när landet blev självständigt och det ekonomiska gangsterväldet bredde ut sig. Det var då dagens miljardärer gjorde sina förmögenheter.

I stort kan man säga att de utnyttjade laglösheten och använde rena maffiametoder. De tog över landets tidigare statliga industrier och sålde allt det som gick att sälja. Snabbt försvann maskiner, fabriker och kunskap. Ukraina avindustrialiserades och de miljontals arbetslösa i miljoner blev ett nytt inslag i samhället.

Ukrainas produktion gick i botten. Efter det tillkom i stort sett inget nytt. Så är det än idag.

Ukrainas kuppresident Petro Porosjenko är en av de miljardärer som såg till att bli rik under det ekonomiska gangsterväldet på 1990-talet. I den avsatta presidenten Janukovitjs regering var Porosjenko ekonomiminister och en av de skyldiga för korruptionens utbredning och det ekonomiska förfallet.

Porosjenko blev en centralfigur i statskuppen i februari när han på Majdantorget uppmanade till revolt och tillsammans med Svoboda och högerliberalerna konspirerade mot Janukovitj.

När Porosjenko tog över presidentämbetet gjorde han allt som USA och EU bad om. Han startade till och med ett inbördeskrig. Porosjenko trodde nog att saken var fixad när han åkte till USA för att träffa Obama och tala i Representanthuset.

De stora pengarna liksom tunga vapen och stridsflyg skulle strömma in i Ukraina för att få ekonomin på fötterna och kväsa upproret i östra Ukraina. Med Natos hjälp skulle det också vara möjligt att starta krig krig mot Ryssland.

Inget av detta blev av. Porosjenko fick åka hem med tomma fickor. Imperialismen har sina egna intressen och sin strategi för ekonomisk erövring och krig.

För närvarande ligger det i imperialismens intresse att deras kuppmakare i Ukraina förblöder, ingen hjälp kommer att ges. Porosjenko är helt ensam, det ekonomiska kaoset får fortsätta.

Följderna av statskuppen och Porosjenkos agerande är fruktansvärda för den ukrainska arbetarklassen. Landet är delat i två läger. Splittringen är en djup och får långtgående konsekvenser. Vänner blir ovänner, familjer splittras.

En god vän till undertecknad i Odessa, Irina, berättade denna vecka att hon hade åkte till Nikolajev och besökt sin mor som hon inte hade sett på länge. Vanligtvis rör sig samtalen om livets vardagshändelser, om barn som fötts, vilka som gift sig, semesterplaner och framtidsdrömmar.

Men denna gång tog samtalet en ny vändning. Irina är starkt berörd av massakern i Fackföreningarnas hus i Odessa 2 maj. Förr om åren var den djupt religiösa Irina inte intresserad av politik.

Men nu kan hon inte längre blunda för orättvisorna. Detta tog Irina upp med sin mor. Det blev en svår diskussion. Irina kunde inte acceptera att hennes mor valde att strunta i allt som kunde göra henne orolig och stämplade alla som bråkmakare. Irina vet vilka som dog i Fackföreningarnas hus i Odessa och vilka mördarna är. Men hennes mor hade bara fått den hårt censurerad informationen i tidningarna, radio och tv. Det gick inte att komma överens. Mor och dotter skildes åt som ovänner.

En annan konsekvens av statskuppen är ett ökat industriellt förfall. För ett par år sedan var jag i Kirovograd, en liten stad med en historia av kamp mot nazisterna under andra världskriget.

Jag var på besök hos vänner som arbetar i en livsmedelsfabrik i staden och fick följa med på ett fabriksbesök. Det var en märklig fabrik som startades efter det ekonomiska gangsterväldets år då alla fabriker stängts och arbetslösheten var enorm.

Då tog en grupp arbetare och tjänstemän över några fabrikslokaler, och efter mycket slit för att få några rika att ställa upp med banklån köpte de sovjetiska maskiner – som går och går och aldrig går sönder – och startade livsmedelstillverkning. Underbesöket fick jag höra hur stolta de var över kvalitén på produkterna, som tillverkades utan konserveringsmedel och kemikalier.

I samtal med vänner i Kirovograd nyligen berättade de att fabriksledningen varit tvungna att gå med på en försämring av kvalitén. Kravet kom från långivarna, som menade att produktionen måste bli billigare.

Orsaken var att den ekonomiska krisen gör det allt svårare att sälja produkterna. Det enda sättet att försäkra sig om en vinstökning är billigare produktion. Det var bara att göra som långivarna ville, berättade mina vänner. Sådan är kapitalismen, svarade jag.

I mina tankar finns för alltid deras ord när vi senaste träffades sist i Kirovograd.

”Du måste berätta att vi arbetare en gång i tiden hade det bra här.”