Vittnesmål från Lugansk

Den gångna helgen nåddes folket i Lugansk äntligen av humanitär hjälp. Maten och vattnet från Ryssland var mycket välkommen, och lastbilskonvojen togs emot med stort jubel.

Vecka efter vecka har granater från långdistansartilleri, raketer och missiler sprängt sönder bostäder, parker, förskolor, torg och sjukhus i Lugansk, Donetsk och andra städer och byar i östra Ukraina. Från flera kilometers avstånd riktas Kievs kanoner och raketramper mot dessa orter. Resultat från beskjutningen är tusentals döda och sårade civila och hundratusentals på flykt.

De som beskjuter området är Nationalgardet, en armé bildad av legosoldater, kriminella och mördare från olika ukrainska multimiljonärers privata arméer.

Undertecknad har tidigare rest runt i östra Ukraina med tåg, buss eller hyrbil och besökt släkt och vänner. Överallt i dessa enorma områden var fälten uppodlade. Där var oändliga vidder med potatis, majs, vete, solrosor, rödbetor med mera. Östra Ukraina är inte bara gas, olja, mineraler och storindustri.

I en liten gruvarbetarstad sex mil från Lugansk bor Lena med sina två barn, ett barnbarn och sin mamma. Kolgruvan är nedlagd sedan ett antal år efter att EU drivit en kampanj mot kolgruvorna i Ukraina. Man hänvisade till miljön och tvingade sju gruvor att lägga ner kolbrytningen. Efter detta sköt EU:s egna kolproduktion i höjden. Så kan miljöfrågan användas i den kapitalistiska konkurrensen.

En stor del av invånarna flyttade från gruvarbetarstaden, och posten, skolan och vårdscentralen stängde. För dessa ärenden hänvisas man till Ceverodonetsk, ett par mil bort.

För två år sedan bodde jag och min fru en vecka hos Lena, och vi har sedan dess haft regelbunden kontakt. Lena bor så att säga i frontlinjen. Jag bad henne att svara på frågor om situationen i området.

• Kan du berätta hur du har haft det sedan kriget startade i östra Ukraina?
– Livet har blivit mycket svårt. När jag förstod att armén från Kiev var på väg hit blev vi alla mycket rädda. Vi har alltid haft ett lugnt liv här, och även om vi inte har så mycket pengar har vi trivts med livet. Du minns själv när vi grillade på min lilla datja hur roligt vi hade. Det var då det. Mycket har ändrats sedan ett par månader.

– En dag började pansarvagnar och kanoner att komma in på vägarna kring vår lilla stad. Min mamma och jag var då i Ceverodonetsk där vi jobbade i skolan, jag som städare och min mamma som dörrvakt. När vi försökte komma hem på kvällen var vägen avspärrad. Soldaterna sa till oss att de som försökte åka hem skulle skjutas till döds. De menade allvar. En som försökte dödades på platsen. Vi gick tillbaka till Ceverodonetsk och sov flera dagar hos en bekant.

• Hur gick det för barnen då?
– Du kan tänka dig hur oroliga vi var för barnen och barnbarnet. Telefonen slutade fungera, vi hade ingen kontakt. Efter några dagar tillät de oss att passera och vi kunde åka hem. Men vi fick inga garantier om att vi skulle kunna åka till jobbet i Ceverodonetsk.

– Så min mamma stannade, hon ville inte riskera jobbet. Jag åkte hem till barnen. Det var soldater överallt, något stort var på gång. Min enda tanke då var att här kommer att bli stort krig, att vi måste fly.

• Var det inte farligt att lämna staden?
– Genom en bekant fick jag veta att man kunde ta sig vidare från Ceverodonetsk mot Lugansk och sedan till Ryssland. Jag var mycket rädd för kriget, förberedde allt och vi var alla på väg dit. Men min mamma ville inte följa med. Hon hade inte fått betalt på jobbet och ville inte åka utan att först få sin lön. Så hon stannade i skolan, skaffade sig en plats i källaren och har bott där sedan dess.

– Tänk dig, hon som redan är pensionär fortsätter att jobba och nu bor i en källare. Jag kunde inte lämna min mamma. Så jag fick stanna hemma och vänta på henne. Men barnen och barnbarnet skickade jag till Ryssland. Där togs de emot mycket bra, fick bostad, vård och jobb. Tänk, jobb och inkomst! Något de inte hade haft på länge.

• Vad hände i din stad efter det?
– Helvetet brakade lös. Kring staden och även vid datjan fanns kanoner och raketramper överallt. Och så började bombningarna. Från morgon till kväll och även på natten. Det gick inte att sova. De bombade hela tiden. Det var fruktansvärt.

– Vad jag förstår bombade de alla städer på vägen mot Lugansk. Bomberna föll ner överallt. Hemma hos folk, i parkerna, på gatan, på förskolan, i skolan. Vem som helst kunde bli dödad. Och så blev det också. Stackars människor, jag bara tänker på dem. Hur kan man göra så?

• Vet du hur många som dog?
– Det vet jag inte. Kievsoldaterna har nu gått in i dessa städer. Människor gömmer sig. Det är kroppar överallt och ingen som begraver de döda. Tänk dig att här är över 30 grader varmt. Det är så fruktansvärt att det inte går att beskriva. De som bestämmer nu i Kiev bryr sig inte om folket.

• Hur gick det för din mamma?
– Hon har funnits i skolan hela tiden, i källaren. Hon gav inte med sig, hon ska ha betalt innan hon lämnar. Nu har hon blivit kallad till förhör hos polisen. Alla vuxna i Ceverodonetsk har blivit kallade till förhör, en del tillfångatogs av Kievsoldaterna.

– Tänk att de förhör min mamma som är så gammal. De ville veta om hon var ”separatist” eller hade hjälpt dem. Förhöra henne har de tid med, men att begrava de döda bryr de sig inte om.

• Vad tänker du göra nu? Hur ser du på framtiden?
– Jag tänker bara på att flytta härifrån. Men jag förstår att det inte är möjligt. Mamma är i Ceverodonetsk och barnen i Ryssland. Jag håller mig kvar här. Men det är svårt. Här finns inget arbete, ingen mat, inget att köpa. Och de har stängt av elektricitet och vatten. Jag lever på vad jag odlar på datjan.

– Jag hoppas allt blir bättre. Det ryktas att de från Kiev inte lyckats ta Lugansk, att de är på väg tillbaka. Vi får se.