Ledare Svexit, Brexit och rätten att äta kakor

Det har gått ett och ett halvt år sedan en klar majoritet av det brittiska folket röstade för ett utträde ur EU.

Omröstningen hölls efter en omfattande debatt i hela det brittiska samhället och valdeltagandet var betydligt högre än vid till exempel parlamentsval. Brexit har ett starkare folkligt mandat än den brittiska regeringen.

Egentligen borde de europeiska damer och herrar vid maktens grytor – som gärna talar storordigt om demokrati – i lugn och ro slå sig ner vid ett förhandlingsbord, tacka för den tid som varit och konstatera att när folket nu har sagt sitt är det bara att genomföra skilsmässan så smidigt som möjligt.

Men så fungerar inte EU-demokrati. EU-makten i Bryssel och i samtliga huvudstäder i EU-länderna gör tvärtom allt för att dra saken i långbänk och straffa Storbritannien för att det olydiga folket röstade för ett utträde.

När det gäller folkliga beslut är dessa uppenbarligen möjliga att både ifrågasätta och försöka förhindra.

Annorlunda är det när besluten fattas av bolagsstyrelser – styrelser som inte är folkvalda och beslut som aldrig har diskuterats eller röstats om. 

Som härom veckan när den norska multinationella koncernen Orkla beslutade att lägga ner Göteborgs kexs tillverkning i Kungälv. En anrik fabrik, arbetsplats och inkomstkälla för många, en del av den svenska livsmedelsförsörjningen och tillverkningsplats för svenska nationalklenoder som Singoalla, Ballerina och Mariekex.

Bortom varje demokratisk diskussion och omröstning kan Orklas styrelse under ordförande Stein Erik Hagen – Norges näst rikaste person – besluta att flytta tillverkningen till Lettland där arbetskraften är billigare, fackföreningar saknas (bara 14 procent är fackligt organiserade) och vinsterna därmed högre.

Samma svenska makthavare som ifrågasätter den brittiska folkviljan tiger inför den norska kapitalistviljan. 

Det är rent av så att de betraktar den brittiska folkomröstningens resultat som ett hot mot demokratin medan Orklastyrelsens rätt att enväldigt besluta om nedläggning är ett bevis för demokratin.

Historien om Göteborgs kex är samtidigt historien om en av de värsta politiska skandalerna i svensk nutidshistoria. Det är historien om hur den svenska staten tog sina händer från ansvaret att garantera landets livsmedelsförsörjning.  

Ett symboliskt sammanträffande är att samma år som Orkla tog över Göteborgs kex röstade Sverige för en anslutning till EU. 

De kommande åren raserade den svenska riksdagen den ordning som gällt tidigare.

Nationella produktionsmål och en nationell försörjningsberedskap luktade bakåtsträvande socialism och inskränkt nationalism.

Nu levde vi i en global värld och landets säkerhet lades i marknadens osynliga händer under beskydd av Bryssel och Washington.

Att både EU och livsmedelsindustrins storföretag saknade beredskapslager spelade ingen roll. Lagren lastades om på lastbil där avskaffat gränsskydd och lågavlönade chaufförer garanterade en ständigt växande kolonn på vägarna.

Bortom varje demokratisk omröstning kan Norges näst rikaste man besluta att flytta Göteborgs kex till Lettland där arbetskraften är billigare.

2002 var avvecklingen klar. Nu fanns inga beredskapslager, ingen politiskt fastställd livsmedelsstrategi och ingen ansvarig myndighet för livsmedelsförsörjning vid en kris.

Avskaffandet av livsmedelsberedskapen går hand i hand med omvandlingen av det svenska försvaret till en krigsmakt för utlandstjänst och en säkerhetspolitik som riktar in sig på att skydda de globala handelsvägarna och inte det egna territoriet.

Resultatet lät inte vänta på sig. Inget annat land har haft en så kraftigt sjunkande självförsörjningsgrad som Sverige. 

Den svenska livsmedelsproduktionen har minskat med en tredjedel. Livsmedelsindustri flyttar till låglöneländer och inom landet ser vi ett lämmeltåg av konkursade bönder.

Resultatet är ett Sverige som bara är några dagar från livsmedelsbrist och hotande svält om vi isoleras av naturkatastrofer eller krig och kriser. 

Med tanke på att Sverige är ett polarland som ligger mitt i skärningspunkten mellan olika stormakter kan man tycka att dessa scenarier borde ha funnits med i makthavarnas krisplaner.

Men sådana materiella och pessimistiska tankegångar har ingen plats i en församling som med religiös fanatism bekänner sig till marknadens och den globala konkurrensens evangelium.

Arton år in på det nya millenniet har en del av fanatismen lagt sig. Även inom det marknadsfundamentalistiska prästerskapet anas en viss självrannsakan. 

Den eviga seglatsen på de fria marknadskrafternas oändliga ocean ser ut att bli en skakig resa. 

Flaggskeppet som skulle leda seglatsen framstår som allt oberäkneligare under dess nuvarande befälhavare Trump. 

Befälsordningen i den efterföljande armadan är osäker och oenigheten uppenbar. 

Och det egna skeppet saknar både kanoner och proviant, men trots en viss självrannsakan verkar de svenska befälhavarna gå på autopilot in i stormen.

Den initiativkraft som märks gällande kanonerna saknas helt och fullt i förhållande till provianten.

Från myndigheterna försöker man komma undan sitt eget ansvar genom att skjuta över skulden på invånarna som förväntas bunkra mat hemma i skafferierna, samtidigt som livsmedelsindustrin fortsätter att flytta ut och bondgårdar slår igen.

Det är hög tid att ta en annan kurs, där svenska folket kan bestämma om både livsmedelsproduktion och framtida arbetstillfällen. Den makten ska ligga här i landet och inte hos byråkrater i Bryssel eller bolagsstyrelser i Oslo.

Om det går sig riktigt illa – om isstormar, Nato eller Kreml ställer till det – är det väl inte för mycket begärt att man får smaska på en Ballerina när man betraktar eländet.