Tuuloskorpi är tillbaka – facklegendaren skriver ny bok

Frances Tuuloskorpi är något av en legendar i facksvängen, med sina fem årtionden som ”inom-, utom-, bak- och framfackligt aktiv”, som hon själv uttrycker det på sin blogg. Men också som flitig skribent och debattör i arbetsrättsliga frågor och inte minst arbetsplatsorganisering – hennes antologiserie Folkrörelse på arbetsplatsen har inspirerat många. 

I vår släpper hon, efter flera års ”tystnad”, en ny bok – Bageriet i Paradiset.

– Jag har tänkt ett bra tag att jag ska följa upp den gamla Folk och andra bullar (bok från 2001 om hennes erfarenheter från brödfabriken Bagarn, reds. anm.) med en mer fördjupande bok om mina egna erfarenheter, både från Bagarn och andra arbetsplatser. I den nya boken berättar jag bland annat om ”Köket under jorden” – ett storkök där vi som var visstidsanställda blev bra på att hålla ihop.

– Sedan har jag ju inte kunna låta bli att berätta om andras erfarenheter även i den här boken. Jag skriver en del om strategi och taktik med utgångspunkt från vad andra berättat, berättar Frances Tuuloskorpi för Proletären.

Vem ska läsa din nya bok?

– Ja det undrar jag också (skratt) men jag tror att den kan läsas både av fackligt aktiva och av politiskt intresserade, och av vem som helst som undrar vad man kan göra åt situationen i arbetslivet och på den egna arbetsplatsen. Vem som helst som vill bli uppviglad och uppmuntrad!

– Sedan har ju folk blivit dåliga på att läsa, har vi hört. Så jag får väl hoppas att några som gillar innehållet i boken kan kan göra lite tiktok-klipp och memes av det! Nej jag skämtar inte.

Arbetarklassens positioner har successivt tryckts tillbaka i Sverige under de årtionden Frances Tuuloskorpi varit aktiv. Många har ställt sig frågan hur vi ska skjuta fram dem – och hur det kan väckas liv i arbetarrörelsen och den fackliga rörelsen.

– Jag skriver också i boken om hur jag har iakttagit att försämringen av arbetslivet har gått till ända sedan 1990-talet. En ganska talande sak som jag nämner i boken är att en chef på Bagarn kom in på kvällen från ett arbetsgivarseminarium, någon gång på 1990-talet, lite lullig av bjudspriten. Han meddelade glatt till bagarna i pausrummet: ”Målet är att 40 procent av arbetsstyrkan på alla arbetsplatser ska bestå av personer som rings in efter behov.”

– Haha, nu är chefen full, tänkte bagarna. På den tiden var fast heltidsanställning norm i regelverket. Men hur har det blivit? Vi har inte precis kommit längre från arbetsgivarnas mål. De verkar tålmodigt för sina mål genom att pressa på ute på arbetsplatserna, urholka gamla rättigheter, trycka mot gränserna i regelverken, kliva över. Bedriva klasskamp helt enkelt. 

– När det sedan kommer försämringar i avtal och lagar så är det det sista steget i en utveckling som har pågått i flera år. Det börjar alltid på arbetsplatserna, och det är viktigt att förstå. Det var på det sättet som arbetarklassen kämpade till sig förbättringar. Nu är det arbetsgivarna som använder den strategin. Ska vi ta tillbaka vår strategi så måste vi inse att det är på arbetsplatserna det måste hända. Det som händer i avtalsrörelser och på politisk nivå är bara följder av det som redan hänt på arbetsplatserna. 

Och apropå avtalsrörelser… vad tror du om den kommande?

– Frågan är när vredesgränsen är nådd. Inflationen innebär ju i praktiken kraftiga lönesänkningar. Men troligen blir det som vanligt, en ynka löneökning i utbyte mot ytterligare urholkning av arbetstidsregler eller anställningstrygghet. Viktiga frågor, som facket lovat driva, läggs åt sidan i en partssammansatt arbetsgrupp eller en ”avsiktsförklaring”. Den arbetsgruppen eller avsiktsförklaringen brukar sedan snarast möjligt glömmas bort.

– Avtalsrörelsen är inte en arena för kamp utan speglar styrkeförhållandena på arbetsplatserna. Så länge vi accepterar försämringar på våra arbetsplatser och av våra livsvillkor, så blir avtalsförhandlingarna bara byteshandel.

Frances Tuuloskorpi har liksom andra fackligt intresserade följt fallet med Erik Helgeson, Hamnarbetarförbundets vice ordförande, som nu sägs upp från sitt arbete i Göteborgs hamn. Arbetsgivaren skyller på regelbrott och att han brutit mot tystnadsplikten när han i media talade ut om förbundets blockad mot krigsmaterial till och från Israel.

Kritikerna – och de är många – menar att han i själva verket får sparken för sitt fackliga arbete och att arbetsgivaren vill statuera ett exempel. Frances Tuuloskorpi kallar uppsägningen för oacceptabel och ”en attack på hamnarbetarkollektivet och på föreningsfriheten”. 

– Skulle de lyckas sparka Erik så är det en skam. Hamnarbetarförbundet försöker nu så långt det är möjligt gå den juridiska vägen för att sätta stopp för det. Kanske blir det så att AD håller med om att det handlar om en attack på föreningsfriheten. Då skulle det kunna förhindra arbetsgivaren att använda Las paragraf 39 för att få bort Erik. Eller om Hamn kan ställa något krav i sina avtalsförhandlingar som kan hjälpa, och som de kan ta strid för.   

Paragraf 39 säger att företag kan sparka en anställd mot ett förutbestämt skadestånd, även om Arbetsdomstolen säger att uppsägningen är olaglig. 

Ett smutsigt kryphål i lagen, menar Frances Tuuloskorpi.

– Men man måste förstå vad som ligger i vågskålarna för hamnföretaget och hela arbetsgivarsidan. Om de kan få bort en viktig facklig företrädare, få andra att bli rädda, manifestera sitt överläge och trycka ner ett stort arbetarkollektiv så väger det mycket tungt.

Det är bra att många fackklubbar och andra protesterar mot angreppet och uttalar sitt stöd för Erik och hamnarbetarförbundet, säger hon.

– Det borde vara en självklarhet, och det kan ge hamnarbetarna råg i ryggen. Men vad som kan väga tillräckligt tungt i den andra vågskålen, om inte juridiken räcker, är inte opinionen i sig. Hamnen säljer inte något till allmänheten. Det är inte som med Tesla, där vrede mot Musk kan få saker att hända om folk slutar köpa Tesla. Den typen av konsumentmakt funkar inte mot ett hamnföretag. Deras kunder är också företag, och så länge de får sina leveranser i tid är de nöjda.

– Och så länge kunderna är nöjda kan hamnföretaget och Sveriges Hamnar, och för den delen Svenskt Näringsliv, skita blankt i vad allmänheten eller fackföreningar anser om hur de behandlar sin fackliga motpart och dess företrädare. Det enda som kan väga tyngre i andra vågskålen är rädsla för att tappa missnöjda kunder och att förlora en jävla massa pengar.

Men allt är inte mörker och elände, hävdar Frances Tuuloskorpi bestämt. Och det finns mängder av samtida exempel på när det funkat att ”snacka ihop sig”.

– Jag vill verkligen tipsa om filmen Segertåget, som handlar om vad som hände för drygt fyra år sen, då arbetarna på Pågatågen stoppade både hyvling av sina arbetstider och uppsägning av sitt huvudskyddsombud. Tjugosju viktiga minuter som man kan se som inledning på ett möte eller varför inte ett aw. Ordna visningar!