Hoppa till huvudinnehåll

VINTEROLYMPISKA ÖGONBLOCK: Undret från öst

Proletärens Janne Bengtsson ger bakgrunden till den ryska hockey som än idag är bland världens starkaste.

Ishockey-VM 1967. De lyckliga sovjetryssarna har precis satt 2-1 mot Kanada och säkrat sin sjunde världsmästartitel.
Fritz Basch

Fredagen den 4 februari inleds OS-turneringen i ishockey i Beijing. Damerna är först ut, herrarnas turnering inleds onsdagen den nionde februari. Medan damhockeyn blir en uppgörelse mellan Kanada och USA, är Sveriges Tre Kronor en het utmanare om guldet i herrturneringen. 

I gruppspelet inleder Tre Kronor mot Lettland den 10 februari, och möter därefter Slovakien den 11 februari och Finland den 13 februari.

Tre Kronor har hämtat åtta spelare från den mycket starka ryska ligan KHL, däribland samtliga de tre målvakter, tio spelare från SHL och sju från schweiziska Nationalliga A. 

I brist på NHL-spelare är dock Ryssland experternas stora guldfavorit. Ryssarna, som inte får spela under sin egen nationsflagga, hämtar merparten av sina spelare från KHL. 

Proletärens Janne Bengtsson ger bakgrunden till den ryska hockey som än idag är bland världens starkaste.

 

Det väckte enorm uppmärksamhet när det ryska landslaget i ishockeyns Channel One Cup strax före jul, uppträdde i tröjor med SSSR (CCCP i kyrilliska bokstäver för Sojus sovjetskich sotsialistitjeskich respublik eller på svenska Socialistiska rådsrepublikernas union) på bröstet. Finlands tidigare statsminister, högermannen Alexander Stubb, protesterade högljutt men inför döva öron: det ryska laget spelade turneringen ut i de tröjor som påminde om den gamla sovjetiska hockeyn som under drygt 35 år dominerade världens rinkar.

Under de åren vann Sovjet 22 VM-guld mellan 1954 och 1990 och sju OS-guld mellan 1956 och 1988. Tre Kronor spelade 64 officiella matcher (VM, OS, Canada Cup) mot Sovjet mellan 1954 och 1991 och vann nio. Men Tre Kronor bokfördes också för några klassiska brakförluster som 4-13 i VM i Düsseldorf 1975 och 1-13 i VM i Göteborg 1981. Efter totalt 50 raka matcher utan seger mot Sovjet, fick den svenske förbundskaptenen Tommy Sandlin i TV frågan ”går det att besegra det där laget?”

Sandlin svarade kort. Och med ett skratt:

– Näe.

Den ryska hockeyn bygger än idag i hög grad på de principer som lades fast när sporten efter andra världskriget blev en del av det sovjetiska idrottsprogrammet: en kreativ spelstil i hög fart som skiljde sig markant från den brutala nordamerikanska hockeyn. När tränaren Anatolij Tarasov 1963 parades ihop med tidigare konkurrenten  och landslagscoachen Arkadij Tjernysjev, visade sovjetspelarna upp en ishockey som aldrig skådats tidigare: snabb och offensiv och med teknisk briljans, byggd på ett starkt kollektiv snarare än på individuella prestationer.

Ryssland och Sovjet har en lång ishockeyhistoria, baserad i bandyn som var populär i Ryssland och det både efterrevolutionära Sovjet. Stalin såg tidigt idrottens och den fysiska fostrans betydelse i ett modernt och industrialiserat samhälle, liksom idrottens roll för att både på det nationella och internationella planet stryka under socialismens överlägsenhet. Stalin medverkade aktivt till att bygga upp en stark kroppskultur- och idrottsrörelse i Sovjetunionen som under slutet av 1920-talet och början av 1930-talet etablerade ett första och trevande samarbete med idrotten i väst.

I mars 1932 turnerade ett ishockeylag ur den tyska arbetarsportrörelsen i Sovjet. I tre matcher mötte laget från Fichte, den största arbetaridrottsklubben i Tyskland, två sovjetiska lag. Ett Röda Armé-lag och ett lag som plockats ihop av bandyspelare i Moskva. Tyskland var då jämte Tjeckoslovakien Europas ledande hockeynation. Röda Armé-laget vann den första matchen med 3-0, och Moskvalaget de två följande med 6-0 och 8-0.

En av spelarna i Moskvalaget var Alexander Igumnov som senare upptäckte, utvecklade och blev tränare åt världsspelare som Anatolij Firsov, Vjatjeslav Starsjinov, Alexander Jakusjev och bröderna Boris och Jevgenij Majorov.

Vid hemresan skänkte det tyska arbetarlaget hockeyklubborna och puckarna till sina värdar som i sin tur lämnade utrustningen till det sovjetiska institutet för fysisk kultur. Nu inleddes arbetet på att ur bandysporten skapa en sovjetisk ishockey och efter långa ideologiska diskussioner gjordes 1933 det första försöket att skapa en sovjetliga med fem lag, alla från Moskva. Bland dem armélaget CSKA, Serp i Molot (Hammaren och Skäran) samt Dynamo. Ligan dog dock snabbt eftersom det helt enkelt saknades utrustning. Den ledande idrottstidningen Fizkultura i Sport ansåg också att hockeyn var ”primitiv och individualistisk”, en borgerlig sport till skillnad från den mer tekniska och folkliga bandyn. Trots det blev hockeyn 1939 formellt en godkänd sport i Sovjetunionen med schemalagd utbildning och träning på institutet.

Efter andra världskriget började Sovjet sakta men säkert att bygga upp sin idrottsrörelse. Tolv lag deltog i den första sovjetiska mästerskapsserien i hockey som inleddes den 22 december 1946. Dynamo Moskva vann titeln före armélaget CDKA Moskva (senare CSKA) och Spartak Moskva och den 22 december 1946 räknas officiellt som starten för den sovjetiska hockeyn.

Uppdraget att bygga Sovjethockeyn stark gick till den blott 28-årige krigsveteranen Anatolij Tarasov som efter fyra år vid fronten nu verkade som idrottsinstruktör i Röda Armén. Tarasov ville till en början ta intryck av hockeykulturen enligt kanadensisk modell. Men idrottsmyndigheterna sade nej.

– De ville att jag skulle bygga något eget, minns Tarasov. Och jag insåg att även om det fanns en gräns för hur fort spelare kunde åka, och så fanns det ingen gräns för hur kreativa de kunde vara.

Anatolij Tarasov (1918-1995), den ryska hockeyns fader.

I sina memoarer skrev Tarasov om den europeiska hockeyns ohälsosamma knytning till den kanadensiska hockeyn, en knytning som lade hämsko på utvecklingen:

”Jag är övertygad om att om länder som är så väl utvecklade i sin hockeytradition /…/ vägrade att imitera det kanadensiska spelsättet, skulle de nå mycket mer markanta framgångar. Det är ju allmänt känt att en kopia är sämre än originalet… Men alla europeiska lag är bara alltför glada över att få ett tidigare ledande
(kanadensiskt) proffs att träna dem /…/ En tränare från Kanada (skulle) börja bygga ett lag efter sina egna linjer, kanadensiska linjer, och det är därför han evigt skulle försöka komma ikapp Kanada… Jag kände att en person från ett annat land skulle ha mer än svårt att lära oss om han inte kände till vårt folk, deras karaktär, deras sätt att vara, deras nationella egenheter - helt enkelt deras goda sidor och deras brister som människor.”

Den kollektiva synen på hockeyn manifesterades i Tarasovs syn på passningsspelet.

”Även om du har fri väg och kan gå med pucken själv, så fortsätt att flytta den framåt på isen genom att skicka den vidare till en medspelare som är före dig. Och gör det snabbt.”

Sovjet spelade sin första landskamp den 22 april 1951, då DDR besegrades med 23-2 (!) i Östberlin. 1954 deltog ett sovjetiskt lag för första gången i ett officiellt mästerskap, i VM i Stockholm. I finalen besegrade sovjetlaget hockeystormakten Kanada, representerat av klubblaget East York Lyndhurst Motors, som gjort 57-5 på sina motståndare fram till finalen. Där vann Sovjet med 7-2 eter en match där 17 000 åskådare fick se ett lag som anföll med fem man och i hög fart.

Tarasov var en skicklig tränare som lade vikt vid kost, sömn och andra detaljer inom idrottsvetenskapen som är självklara idag, men inte var det då. Hans spelare tränade mycket utanför isen; långdistanslöpning, fotboll, simning och gymnastik. De sovjetiska spelarna var fysiska praktexemplar.

Tarasov var också en lysande psykolog och motivator. 1971 låg Sovjet under med 2-3 mot Tre Kronor inför sista perioden i VM i Schweiz. Tarasov gick in i omklädningsrummet och tog upp Internationalen. Spelarna sjöng med. Sovjet vann matchen med 6-3.

En av de första stora stjärnorna i sovjethockeyn och en av de riktigt stora spelare som Tarasov tog fram, var Vsevolod Bobrov, också en skicklig fotbollsspelare. I november 1945, bara sex månader efter kriget där Bobrov varit frontsoldat, ledde han Dynamo Moskvas fotbollslag unfer en turné i England. I omoderna dräkter och fotbollsskor spelade Dynamo fyra matcher: segrar mot Arsenal och Cardiff, där gruvarbetarna hälsade Dynamo genom att hissa en flagga med hammaren och skäran över stadshuset, och oavgjort mot Chelsea och Glasgow Rangers.

Bobrov (1922-79) var kapten för fotbollslandslaget och blev det också för det första hockeylandslaget. Han jämfördes med Montreal Canadiens storstjärna Maurice ”The Rocket” Richard (1921-2000) som fått ge namn åt NHL:s årliga pris till ligans bäste målskytt. I Sovjetligan 1951-52 registrerades Bobrov för 2.18 mål per match. Att jämföra med alla tiders bästa målskytt i NHL: Wayne Gretzky kom som bäst upp i 1.18 mål/match.

På 130 sovjetiska ligamatcher gjorde Bobrov 243 mål och på 59 landskamper gjorde han 89 mål och Maurice Richard utnämnde Bobrov till en av hockeyhistoriens tio bästa spelare genom alla tider.

I 35 år dominerade Sovjethockeyn världen, och skapade många stjärnor. De mest berömda är superfemman med Vladimir Krutov, Vjatjeslav Fetisov, Igor Larionov, Aleksej Kasatonov och Sergej Makarov samt Alexander Ragulin samt målvakten Vladislav Tretjak. För att nu bara nämna några.