Låt oss tala klartext: Den sunnitisk-shiitiska konflikten i Irak har under det senaste halvåret växt till en sådan styrka att man kan tala om något slags inbördeskrig.

Det hjälper föga, att endast förklara bort detta med bara peka på allt detta är ett resultat av splittringsmanövrar och manipulationer av USA och sionismen – som många av våra vänner i den irakiska motståndsrörelsen brukar göra. 

Visst har USA i hög grad bidragit till denna konflikt, utan att det var deras avsikt från början. För inbördeskriget indikerar på inget vis någon framgång för Washington, tvärtom visar det på dess fiasko, därför att de fullständigt förlorat kontrollen över situationen.

Man kan söka sig tillbaka till historien till denna konflikt. Men det var inte oundvikligt att denna konflikt skulle leda så långt. Eller att se på det annorlunda: de avgörande orsakerna finns i de nuvarande intressekonflikterna.

Från Saddam till Iran
I syfte att störta Saddam Hussein och hans Baathregim, kastade de neokonservativa alla sina tidigare prioriteringar för regionen ut genom fönstret. Så sent som 1991 ansåg Washington att Baathpartiet var det mindre onda jämfört med den proiranska shiitiska politiska Islam och följaktligen med denna strategi tillät man Saddam att krossa ett shiitiskt uppror.

Ända till 2003 var fruktan för Iran och dess ökande inflytande över hela arabiska viken och regionen i övrigt, det som upptog huvudparten av Washingtons bekymmer.

De neokonservativa trodde att de skulle kunna undanröja alla politiska hinder med den råa militära makten. Till en början drömde de om att de genom sina egna politiska agenter, Chalabi och Allawi, kunde sätta upp en lojal marionettregering i Irak på samma enkla sätt som USA styr halva världen.  Men dessa planer har kollapsat.

Det var inte bara motståndsrörelsens ökande styrka – den som hade sin bas sunnibefolkningen som drabbade ockupanterna. Det som hände med de som USA tillsatte var exakt det som erfarna veteraner i den amerikanska makteliten tidigare varnat för. De kom under proiranska krafters inflytande, för vilka den amerikanska ockupationen var det mindre onda i förhållande till Saddamregimen men vilka under ändrade förhållanden  snabbt och lätt kan vända sig emot USA.

På så vis har Washington hamnat mellan två stolar. Från den tidigare politiken att dämma upp båda sidor, alltså Baath i Irak och mullorna i Iran, som varit den amerikanska politiken i arabiska viken  sedan den iranska revolutionen 1979, har amerikanarna hamnat i en situation där de alienerat sig från båda krafterna.

Terrorregim
De proiranska styrkorna etablerade en terrorregim i Bagdad. Kärnan bestod av Badrbrigaderna från Hakimfamiljen, som är knutna direkt till den iranska militärapparaten.  Med godkännande och med Washingtons stöd organiserade de en häxjakt som riktade sig mot de återstående Baathmedlemmarna. Deras amerikanska uppbackare kallade denna hämndkampanj euforiskt  för ”avbaathifiering”.

Ju mer motståndet tilltog i styrka, desto mer kom motståndsrörelsen självt att bli en måltavla för dödspatrullernas terror.  Eftersom motståndsrörelsen fått sitt största stöd hos sunnibefolkningen kom dödspatrullernas attacker att ta en antisunnitisk karaktär.

Ända från inbördeskrigets utbrott finns där klart skyldiga. Jämte Washington finns där också Teheran med sina lokala allierade.

Motståndsrörelsen slog naturligtvis tillbaka attackerna. Den försökte göra det på ett icke-sekteristiskt sätt. Men med tanke på de överlag starkt religiöst islamska dragen i den nationella motståndsrörelsen  var det omöjligt att undvika att se att sekteristiska hämndaktioner ägde rum.

I synnerhet de salafistiska strömmingarna (där al-Qaida bara är en av dem) utnyttjade  den uppkomna situationen för att driva sin egen öppna chauvinistiska antishiitiska agenda. Trots att denna form av islam inte har några historiska rötter i Irak, kunde den med bakgrund av ovanstående situation, få ett politiskt fotfäste i det ockuperade Irak.

Utom USA:s kontroll
Genom en ond cirkel av sekteristiska attacker och motattacker har detta obevekligen lett till ett inbördeskrig.  Genom att så skett har situationen glidit ur USA:s kontroll, eftersom händelseutvecklingen stärker de krafter som inte är under USA:s kontroll, som är politiska ”löshästar”, som även kan vända sig mot USA.

Till detta skall läggas det faktum att USA självt har beskrivit sin invasion som en export av demokrati, fred, och välstånd.  Världen kan i dag betrakta det kaos som Irak befinner sig i som en indikation på USA:s svaghet, som underkräver USA:s trovärdighet och med detta sin makt.

Med detta scenario som nu spelas upp så ändras situationen och perspektivet, åtminstone tillfälligt, på  möjligheten att etablera en nationell motståndsfront som skulle kunna inkludera en stor del av det shiitiska politiska fältet.  Den mest beklagansvärda består därvid i den rörelse som har mest stöd hos de fattiga shiitiska massorna, under ledning av Muqtada al-Sadr.

Det är inte bara vi, men även delar av motståndsrörelsen som in i det längsta hade hoppat på någon typ av front med dem.  Fakta är att det fanns flera faktorer som visade på att detta höll på att hända. Utöver kravet att USA villkorslöst skall lämna Irak, så var det flera uppror mot amerikanarna år 2004, det fanns en solidaritetsrörelse med Falluja, liksom Muqtadas vägran att stödja 2005 års konstitution och hans starka protest mot att dela upp landet.

al-Sadr byter fot
I samband med parlamentsvalet 2005 hävdade vi att valets verklige vinnare var Muqtada al-Sadr och att USA:s närmaste samarbetsmän bland de shiitiska politiska krafterna hade lidit ett nederlag.  Regimen under al- Maliki kom att hamna i en situation där den var sammanbunden med Muqtada, som kom att bli Bagdadregimens viktigaste stöd.

Å andra sidan, så blev konsekvensen av detta att Muqtada och hans Mahdiarmé, oavsett vilka fraser och vilken politisk retorik som användes,  drogs in i inbördeskriget på den shiitiska sidan och att motståndsrörelsen med rätta ansåg att Muqtada var ansvarig för regeringens politik. Avrättningen på Saddam alldeles i slutet av 2006 fullbordade faktum, där det uppenbarligen var män från Muqtadas parti som var bödlar och som försökte förolämpa Saddam under avrättningen.
 
Det är viktigt att framhålla, att tack vare hans principfasta hållning mot ockupationen så kom han att bli en symbol för motståndet, oavsett vilken möjlig kritik man kan ha mot honom.  Den grymma avrättningen och filmen kom att ses av motståndsrörelsen som en gemensam attack från USA och deras shiitiskt islamiska allierade inklusive Muqtada; detta har lett till en stor klyfta som det är svårt att överbrygga inom en förutsebar framtid.

Stöd motståndet
Liksom vi från början gjort, så står vi nu på motståndsrörelsens sida, och därmed mot Malikiregeringen och hans allierade Muqtada. I denna situation kan vi endast visa styrka och fortsätta kampen. Ifall de grundläggande förhållandena ändras och olika internationella konstellationer skulle ändras, så kan motståndsrörelsen sträcka ut sin hand. Möjligtvis kommer den då att tas emot.

Motståndsrörelsens politiska opposition mot den stärkta samlingen av shiitisk politisk islam i Irak, liksom Irans halvt-om-halvtliknande ockupationspolitik gentemot sin granne, får inte under några omständigheter tillåtas leda till en antishiitisk  och chauvinistiskt antiiransk hållning, även om dessa attityder är vanliga i sunnitiska kretsar. Vidare måste kampen ledas som en nationell och politisk kamp, även om det inte kan förnekas att sunniaraberna är dominerande i motståndsrörelsens massbasis.

Tillräckligt många potentiella brytpunkter finns i det shiitiska samfundet. Å ena sidan så hotar USA Iran och dess shiitiska anhängare med aggression, vilket endast kan stärka den antiamerikanska tendensen – utöver det faktum att ockupationen i sig tillbakavisas av de flesta shiiter.  Å andra sidan delar de irakiska shiiterna en arabisk identitet med sunniterna som knappast för all evighet kommer att ha en underdånig attityd gentemot Teheran.  Det är också motståndsrörelsens ansvar att uppmuntra dessa svaga punkter och att presentera ett acceptabelt program för shiiterna.
Det är högst sannolikt att ett enande av sunnitiska och shiitiska motståndare mot  ockupationen i en enad front skulle frigöra tillräckligt med kraft för att kunna driva ut inkräktarna ur landet.

Willi Langthaler
• Artikeln är från början översatt från den tyskspråkiga tidskriften ”Intifada” till engelska. Översättning från engelska av Erik Anderson.
Proletären nr 5, 2005