Utveckling och framtidstro i Nicaragua
Den 7 november är det presidentval och val till nationalförsamlingen i Nicaragua. Här publicerar vi den andra av två artiklar av Svensk-kubanska föreningens ordförande Zoltan Tiroler, som nyligen besökt landet. Här kommer Zoltan Tirolers egna intryck av utvecklingen i landet.
I juli-augusti besökte jag Nicaragua för femte gången. Det är lätt att se att landet utvecklats positivt. Det bekräftas också av siffror från Världsbanken och FN.
Länge betecknades Nicaragua som det fattigaste landet efter Haiti på västra halvklotet. Det stämmer inte längre. Framstegen är påtagliga. FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO har framhållit att fattigdomen har minskat, och Världshälsoorganisationen WHO framgångar inom hälsovården.
Vägnätet har kraftigt förbättrats. Som exempel tog det 1995 två dagar att ta sig med buss och båt till Atlantkusten. Idag finns landsväg. Vad det innebär för folk i dessa trakter är svårt att överskatta.
Men visst är det ett fattigt land. Den informella sektorn är stor. Många ägnar sig åt att sälja allt från tuggummi på gatan till frukt och kläder på marknader.
De som har ett avlönat arbete har oftast usla löner. En vanlig sådan är cirka 50 kronor om dagen, alltså ca 1.500 kronor i månaden. Det är också minimilönen och den som oftast betalas av de många låglönefabrikerna, maquiladoras på spanska.
3.000 kronor i månaden anses vara en bra lön. Ur vår synpunkt är maten billig, cirka en fjärdedel av priserna i Sverige. Har du pengar, finns allt att köpa.
Förbättringar har skett, framförallt inom hälsovård, utbildning och infrastruktur, sedan FSLN vann valet 2006, efter 16 års nyliberalt vanstyre och omfattande korruption. Men fortfarande kan man se barn som arbetar och folk som står vid trafikljusen och tvättar vindrutorna i hopp om en slant.
De fattigaste här har det betydligt värre än de fattigaste i Kuba. Många ”bostäder” är under all kritik, även om nästan alla numera har el. Medan de rika har det bättre än de som har det bäst ställt i Kuba. Skillnaderna är alltså mycket större i Nicaragua.
En annan sak man lägger märke till är att en klar majoritet av befolkningen är överviktig, inte bara här utan i många länder i regionen. Det beror på en ensidig kost av ris, bönor och tortillas. Folk äter också väldigt mycket friterat. Till det kommer en chockerande hög konsumtion av den billiga och sötade drogen Coca-Cola.
I skarp kontrast till Kuba behärskas mycket av ekonomin, som är kapitalistisk, av utländska intressen och ett antal stormrika inhemska familjer. Maquiladoras finns det många av, med såväl inhemska som ägare i USA, Mexiko och Japan.
Det viktiga jordbruket domineras däremot av självägande bönder som fått mark av FSLN-regeringen. Under oroligheterna 2018 tog bönder över flera gods. När storgodsägarna krävde att polisen skulle ingripa svarade myndigheterna att det ju var de själva som krävt att polisen skulle hålla sig borta.
Man ser mycket fler bilar och motorcyklar än i Kuba. Trafiken är tät. Till skillnad från Kuba har flera USA-företag stora investeringar. Därför är det problematiskt för USA med en omfattande blockad.
Genom Nicaragua går dessutom den panamerikanska landsvägen som är en viktig transportåder. Walmart har ett distributionscenter för hela Centralamerika i Nicaragua. De vill inte drabbas av några störningar, lika lite som andra multinationella företag.
Trots det är riktade sanktioner på gång mot landet. Om förslaget, som redan godkänts av senaten, också passerar representanthuset ska Nicaragua uteslutas från ett frihandelsavtal från 2004 och utestängas från att kunna ta lån i internationella finansinstitut.
Ekonomin har drabbats hårt såväl av kuppförsöket 2018 som av pandemin. Många hotell är stängda medan andra kämpar på. Turister ser man knappast.
Men Nicaragua har inte stängt ner som en del andra länder i Latinamerika har gjort under pandemin. Arbetar man i den informella sektorn, där dagens inkomst betalar dagens mat, är det att bli dömd till hunger om man inte kan gå ut. Det har myndigheterna här insett.
En stor fördel för Nicaragua jämfört med de flesta länder är att det producerar så pass mycket livsmedel att det i stort sett är självförsörjande och också exporterar. En annan är att 75 procent av landets energi kommer från förnybara källor.
En fråga som ständigt dyker upp i kritiken mot FSLN gäller abortförbudet. Att andra länder har liknande förbud nämns sällan. Det är få som vill tillåta abort och frågan är större utomlands än i Nicaragua.
Inte heller nämns att det var den borgerliga majoriteten i nationalförsamlingen som innan valet 2006 skärpte abortförbudet på ett sätt som de trodde att FSLN inte kunde acceptera och att de många religiösa skulle vända sandinisterna ryggen. Högerns taskspel misslyckades då några sandinister röstade för förslaget. Realpolitik? Javisst.
Läkare och flera andra vi pratar med hävdar att aborter ändå genomförs på sjukhus med olika förevändningar, som att moderns liv är i fara. Samtidigt håller man fasaden utåt om abortförbud för att kyrkan ska vara nöjd.
Faktum är att kvinnornas ställning stärkts avsevärt. Inte bara vad gäller politisk representation. För övrigt är det nu ett krav att minst hälften av kandidaterna i valet i november ska vara kvinnor. Oppositionen protesterar.
Lagstiftningen mot kvinnovåld har skärpts. Familjerådgivning och mödraskapshem har öppnats. I dessa kan bond- och indiankvinnor med långa avstånd till BB vila upp sig före och efter förlossningen. Där får de också sjukvård. Det är en av anledningarna till den minskade barna- och mödradödligheten.
I Nicaragua kan mar röra sig fritt på ett helt annat sätt än i grannländerna. Landet är en fredlig oas i en våldsam region. Här finns inte ”maras”, de gängkriminella.
I många av mina samtal vill jag höra vad folk anser om kuppförsöket 2018. Meningarna är ganska samstämmiga.
Vi träffar vår gamle vän Javier Gutierrez. Han är försäljare på marknaden i Sutiaba i utkanten av León och vi har haft sporadisk kontakt sedan 2009.
Javier berättar om hur betalda våldsverkare, många från andra länder, med hot försökte stänga ner hela marknaden. Det innebar problem för Javier som hade avbetalningar på sitt nya hus. Också de andra som arbetade på marknaden drabbades hårt. Så småningom gick de ihop och öppnade sina stånd.
Javier, liksom flera andra vi pratar med, upprepar att det flödade av pengar, droger, prostitution och utlänningar under kuppförsöket. Att myndigheterna höll polis och militär borta från gatorna för att undvika våld. Men att det till slut blev omöjligt, då befolkningen krävde att ordningen skulle återställas. Det gjordes av ordningsmakten i samverkan med civila.
På marknaden i centrum kommer vi i samspråk med en medelålders kvinna som säljer kläder i sitt stånd. Hon visar sig vara sandinist och berättar om 2018.
– Vi var hotade och tvingades hålla oss inne. En kväll attackerades vårt hus av ungdomar med molotovcocktails. Våra grannar lyckades få bort dem och släcka. De protesterande tvingade oss att stänga marknaden en tid. Men efter ett tag hade vi kvinnor fått nog. Vi behöver sälja för att leva. Gemensamt öppnade vi upp marknaden igen.
En annan man, Juan, berättar att han en dag såg på Facebook att oppositionen planerade att spränga FSLN:s högkvarter i staden. Eftersom Juan bor på andra sidan gatan blev han skärrad.
Det visade sig att en av attentatsmännen var farbror till ett barn som bodde i Juans hus. Han ringde då upp farbrodern och framförde att idén att spränga sitt brorsbarn i luften inte var så lysande. Det blev ingen sprängning.
Juan lämnade Nicaragua tillfälligt med sin familj på grund av hotbilden. När de skulle lämna staden sprang de i sicksack längs gatorna för att undvika oppositionens krypskyttar.
Maria, som arbetar som hushållerska, säger att hon inte kunde ta sig till jobbet på grund av barrikaderna. Där krävdes betalning för att få passera, om det alls var möjligt.
Hon var rädd för att bli av med jobbet, men arbetsgivaren hade i detta fall förståelse och tyckte att Maria gjorde rätt.
Det som upprör medier och politiker i väst, att Nicaragua vill ha kontroll över en enorm flora av NGO:er finansierade från utlandet, är inget som vanliga nicaraguaner bryr sig särskilt mycket om.
2020 avslöjades att USA aktivt arbetade för ett regimskifte. Sedan 2015 har USAID lagt över 160 miljoner dollar i stöd till olika NGO:er. Inte så märkligt att landets regering vill ha insyn. Och inte så märkligt att NGO:er och deras finansiärer protesterar.
Det som bekymrar vanliga nicaraguaner är, precis som överallt i världen, mat på bordet, tak över huvudet, skolor till sina barn, hälsovård när det behövs och trygghet att kunna röra sig fritt. Det är exakt dessa frågor FSLN prioriterar. Och jag har vid mina senaste besök imponerats av det omfattande och entusiastiska stödet för sandinisterna.
Svensk-kubanska har en tradition av stöd till Nicaragua, ända sedan 1980-talets krig mot den USA-finansierade contragerillan. Efter den förödande orkanen Mitch 1998 har Svensk-kubanska föreningen i Jönköping stött små, men viktiga projekt.
Det har varit kvinnokooperativ som fött upp getter, och det har på senare år varit pengar så att barn i fattiga områden kunnat få julklappar med piñatas och godis som tillverkas av ett kvinnokooperativ – och samtidigt följer en mobil hälsoklinik med transporten ut till byarna.
Det projekt som gett störst avtryck är stöd till skolluncher i en bergsby. Maten medförde att fler elever kom till skolan, barnen blev friskare och skolresultaten bättre.
Vid ett besök såg president Daniel Ortega detta och för att göra en lång historia kort är det numera ett nationellt program, så alla skolbarn i offentliga skolor får lunch. Dessa små insatser uppskattas oerhört och vi får varje gång överväldigande bevis för detta.
Denna gång gav vi ett bidrag till utbildning av valarbetare inför valet som hålls den 7 november och där alla opinionsundersökningar pekar mot en brakseger för FSLN mot en djupt splittrad och inbördes käbblande opposition som inte har något politiskt program mer än att ”diktatorn Ortega ska bort.”
Om ekonomin är kapitalistisk så är politiken en av suveränitet och oberoende. Det har blivit än mer tydligt efter det USA-stödda kuppförsöket. Nicaragua ingår i den progressiva samarbetsorganisationen ALBA och har nära relationer med Kuba och Venezuela.
Inför valet kan vi förvänta oss en eskalerande hets mot FSLN. En smutskastningskampanj som alla regeringar som inte dansar efter Onkel Sams pipa får utstå.