Kommentar: Vad är Israel för land?

I veckan hör jag på uppskruvade utsagor i tv och radio om Hamas attack mot Israel. Israeliska arméns talesman Jonathan Conricus uttalar sig – på felfri skånska! Han säger att många ”israeler från USA, England” och så vidare drabbats. Om staden Sderot säger reportern att många av invånarna är villrådiga eftersom de är rysktalande. Israeliska officerare uttalar sig på tv med omisskännlig amerikansk accent.

Vad är Israel för slags land? För hundra år sen var det Palestina, tidigare en hyfsat välmående provins i det arabiska och senare det turkiska imperiet. Nyligen ockuperat av det brittiska imperiet som brutalt slog ner kraven på frihet 1920.

Befolkningen talade arabiska, de flesta var muslimer, en del kristna, ett fåtal judar. De hade levt i någorlunda fred med varandra sedan de kristna korsfararnas massakrer på speciellt judar för 800 år sedan.

Men för en del i Europa var det ”ett land utan folk” som borde ges till ”ett folk utan land”. Theodor Herzl formulerade sionismens mål och politiska verktyg i boken Judestaten 1896. Herzl, hans bok och rörelse var helt präglade av tidens öppna kolonialism och rasism.

En förebild var kolonisationen av Sydafrika och den stora idolen dess ledare Cecil Rhodes. Till honom formulerade Herzl ett brev med orden: ”Varför vänder jag mig då till er? Därför att det handlar om något kolonialt”.

Den sionistiska rörelsen vann till en början få anhängare bland judarna. Särskilt de fattiga judiska arbetarna och hantverkarna i Öst- och Centraleuropa kämpade för demokrati, lika rättigheter och socialism i sina hemländer.

Sionisterna sökte istället stöd hos makthavarna, även blodbesudlade antisemiter som den ryske tsaren. Både Herzl och hans efterträdare Chaim Weizmann erbjöd sina tjänster åt framför allt det brittiska imperiet. En judisk koloni i Palestina skulle bli en vakthund för brittiskt välde och slå ner befolkningens uppror.

Så blev det. Balfourdeklarationen från 1917 öppnade Palestina för judisk kolonisation i stor skala, i skydd av brittiska bajonetter. En sionistisk stat i staten byggdes upp, med en egen ekonomi (där palestinska bönder och lantarbetare sparkades ut från jord som sionisterna kom över), en egen milis (som hjälpte britterna att slå ner uppror) och kibbutzer som blev beväpnade stödjepunkter på landsbygden.                 

Långt in på 1900-talet fortsatte sionistiska ledare att öppet uttala sitt stöd för europeisk kolonialism, och att jämföra sitt projekt med tappra kolonisatörer i Sydafrika och Nordamerika. Weizmanns efterträdare som ordförande för Sionistiska världsorganisationen och tillika Israels första premiärminister David Ben-Gurion beundrade deras kamp mot ”en vild natur och ännu vildare rödskinn”.

Det finns en film från invigningen av det hebreiska universitetet i Jerusalem, förrättad av Storbritanniens tidigare premiär- och utrikesminister Arthur Balfour själv 1925. Reportern konstaterar hur europeiska deltagarna ser ut. Det var nog inte sionisterna ledsna för. Under hela 1900-talet var de besatta av idén att den judiska staten skulle vara just europeisk, i motsättning till, med Herzls ord, ”Österns barbari”. Och skräckslagna för att för många ”orientaliska” (arabiska) judar skulle söka sig dit och sänka nivån.

I svensk tv sa Ben-Gurion 1968: ”Som invandrare föredrar vi  civiliserade judar, helst från västländer”. På besök i Sydafrika, där han utbildade apartheidregimens generaler i antigerillakrigföring och upprorsbekämpning, sade Israels dåvarande försvarsminister Moshe Dayan 1974 att det största hotet mot Israel var att det kom alltfler ”icke-vita invandrare”. Därför uppmanade han sydafrikanska judar att komma istället. 

Den inledande kolonisationen av Palestina, upprättandet av Israel och fördrivningen av palestinierna 1947-49 leddes av européer –  ofta socialdemokrater som Ben-Gurion och Golda Meir. Européerna bildade en ekonomisk, politisk och kulturell överklass. ”Orientaliska” judar diskriminerades och föraktades.

När etiopiska judar försökte bosätta sig i Israel nekades de först. Men verkligheten har förändrats. Det finns en europeisk ”elit” men de har inte kvar sin allmakt. De arabiska judar som kom i stort antal efter 1948 har haft högre födelsetal och flyttat fram sina positioner i armén och politiken. Där har de framför allt stött högern.

Det gäller också många av de amerikanska (de mest våldsamma bosättarna) och ryska invandrarna. Den en gång så mäktiga, i Europa och Sverige avgudade, israeliska socialdemokratin har krympt till en ömklig rest utan inflytande.

Idag är dessutom majoriteten av israelerna födda och uppväxta i landet. Men de sionistiska grundvalarna för kolonialstaten är desamma.

Alla judar över hela världen har rätt att bosätta sig i det ockuperade Palestina som fullvärdiga medborgare. Men palestinierna saknar, i olika grad i olika delar av landet, samma rättigheter. Flyktingarna förvägras fortfarande efter 75 år att återvända till sitt land. Ett apartheidsystem som israeliska B´Tselem beskrivit utförligt i en omfattande rapport härom året.