75 år sedan: Sionisternas terror lade grunden till Israel

Artikeln publicerades ursprungligen i Proletären nr 19, i maj 2023.

Natten mellan 14 och 15 februari 1948 gick en grupp från den sionistiska elitstyrkan Palmach in i den palestinska byn Sa’sa. Ordern från befälhavaren Yigael Allon (senare israelisk utrikesminister) löd: ”Ni måste spränga 20 hus och döda så många krigare som möjligt.”

Så många ”krigare” fanns inte. En palestinsk vakt sköts ihjäl och en tredjedel av byns hus sprängdes – medan invånarna fortfarande låg och sov i dem. 

1972 skrev Arieh Yitzhaqi i den israeliska tidningen Yediot Aharonot: ”Denna operation räknades senare i många år som ett mönsterangrepp, på grund av den höga precisionen och standarden [...] Cirka 60 araber dödades, de flesta kvinnor och barn […] Under de första månaderna av oavhängighetskriget utförde Haganah- och Palmachstyrkor dussintals liknande operationer. De angrep byar och sprängde så många hus de kunde i luften. Mötte de motstånd blev många dödade, både kvinnor, barn och gamla.”

Mest känd för eftervärlden är kanske massakern i Deir Yasin den 9 april 1948, dit den sionistiska armén Haganah lät sända de fristående Irgun och Sternligan, som leddes av Menachem Begin, senare israelisk premiärminister. Många dödades när deras hus besköts med maskingevär, resten samlades ihop och mördades, ett antal kvinnor efter att först ha våldtagits. 

Just Deir Yasins öde lyftes fram och basunerades ut av sionisterna själva i högtalare, för att få befolkningen att fly när de skulle ta över palestinska byar. Begin skrev senare: ”Deir Yasin-massakern var inte bara berättigad. Det skulle inte ha funnits någon israelisk stat utan segern vid Deir Yasin.”

Observera att bägge dessa händelser, och otaliga liknande, inträffade mellan FN:s beslut att dela Palestina, i november 1947, och datumet för verkställande, den 15 maj 1948 – då det så kallade kriget med arabstaterna inleddes. Attacken mot Sa’sa var en av de första, Deir Yasin ingick i den mer planerade och storskaliga operationen för erövring och etnisk rensning, Plan Dalet.

Historien om Israel är från början till slut en fråga om kolonisation, terror och fördrivning av Palestinas egen befolkning, rasism och apartheid.

Den sionistiska rörelsen föddes under kolonialismens glansdagar i slutet av 1800-talet. Medan de flesta av de europeiska judarna kämpade för demokrati och lika rättigheter ville sionisterna bilda en rent judisk stat, helst i judendomens ursprungsland Palestina.

I kolonialisternas värld räknades inte de koloniserade folkens vilja och rättigheter. Sionisternas paroll blev: ”ett land utan folk till ett folk utan land”. Som redan många dåtida judar påpekade byggde på en lögn. 

Förebilden för sionistledaren Theodor Herzl var kolonisationen av Sydafrika, och den legendariska imperialisten Cecil Rhodes var hans idol. Till honom skrev Herzl ett brev med önskan om stöd, ”eftersom det gäller något kolonialt”. Och i brist på stöd bland judarna (med ett viktigt undantag: den mäktiga finansfamiljen Rotschild) var det just till tidens kolonialmakter som sionisterna vände sig. 

I gengäld lovade de vissa tjänster. Den brittiska regeringen hade de mest direkta intressena i området, inte minst Suezkanalen och ”livlinan” till Indien. Både Herzl och hans efterträdare Chaim Weizmann lovade att den judiska staten skulle bli en vakt för Suezkanalen och Storbritanniens intressen, ett bålverk mot landets invånare och ”österns barbari”. 

Under första världskriget, när britterna såg chansen att erövra Västasien från det osmanska imperiet, mognade saken. I ett brev till lord Walter Rotschild 1917 utlovade utrikesministern (och antisemiten) Arthur Balfour stöd till sionisternas planer. 

Samtidigt erövrade brittiska och arabiska trupper Palestina. Araberna hade lovats självständighet men istället delade stormakterna upp Mellanöstern. Palestina blev ett ”mandatområde” under Nationernas förbund, som britterna skulle ”vägleda” till oberoende. 

Palestinierna krävde oberoende med en gång men slogs ner av brittiska trupper. Sionisterna fick däremot stöd, organiserade en målmedveten invandring, byggde kolonier och efter hand en egen förvaltning. En stat i staten, med allt starkare väpnade styrkor som också hjälpte britterna att slå ner palestinska uppror.

De ställde upp tre paroller som sammanfattar deras strategi: judiskt land, judiskt arbete och judiska varor. 

Med landet gick det sådär. Många palestinier såg snart vad som var på gång och vägrade sälja mark till kolonisatörerna. De som sålde var främst godsägare som inte brukade jorden själva och ofta inte ens bodde i landet.

När sionisterna kommit över marken sparkade och fördrev de alla palestinska arrendatorer och lantarbetare och ersatte dem med judiska kolonisatörer. Fram till 1948 hade de bara tagit över cirka sex procent av landets jord. 

Judiskt arbete innebar att skapa en judisk arbetarklass. Den sionistiska fackföreningen Histadrut tvingade judiska företag att avskeda palestinier och bara anställa judar. Judiska varor innebar på samma sätt bojkott av arabiska varor och ofta överfall på palestinska marknader och husmödrar.

Det palestinska motståndet nådde sin höjdpunkt 1936-39, med ett halvårs generalstrejk och efterhand regelrätt uppror där stora delar av landet befriades.

Men britter och sionister var bättre beväpnade och hade stridsflyg att sätta in mot både gerilla och civilbefolkning. Sedan följde en terror mot alla motståndare som bidrog till att palestinierna inför 1947 var avväpnade, splittrade och delvis lamslagna. 

En annan viktig sak under de här åren i början av 1940-talet var utvecklingen av de register över palestinska byar som sionisterna börjat skapa redan på 1930-talet. Där samlades uppgifter om befolkning, jord och tillgångar, strategiska positioner, kända motståndsmän och beväpning.

Samtidigt, och med hjälp av byregistren, drogs planer upp för hur man skulle ta över Palestina om britterna skulle lämna landet. 

För tiderna hade förändrats. Det nya världskriget visade mer och mer att det brittiska imperiet och det gamla kolonialsystemet var på nedgång.

Sovjetunionens segrar väckte hopp om en ny världsordning. USA bara stärktes ekonomiskt och politiskt av kriget och var redo att ta över de gamla kolonialmakternas domäner. 

Britterna blev ängsliga i förhållande till sina arabiska lydriken och mer tveksamma att stödja sionisterna fullt ut. Sionisterna å sin sida hade stärkts både militärt och politiskt. Genom Förintelsen hade judarna fått mer sympati för det sionistiska projektet. 

Sionisterna framställde sig som judarnas enda räddning. Trots det ville majoriteten av de judiska flyktingarna hellre till USA eller England efter kriget.

Som av en händelse stängde England och USA sina gränser för dem. Den judiske tjänstemannen Morris Ernst, som på Roosevelts uppdrag gjort upp en plan för att ta judiska flyktingar till USA, utsattes för en hetskampanj från sionisterna och fick lägga ner projektet. 

Det brittiska styret i Palestina blev allt mer motsägelsefullt och lamslaget åren efter kriget. Genom att begränsa invandringen väckte de sionisternas ovilja. Sionistiska terrorligor som Irgun och Sternligan började angripa brittisk förvaltning och militär. 

Till sist gav britterna upp och lämnade frågan till FN i början av 1947. Det blev en kaotisk föreställning.

En del, framför allt utomeuropeiska, medlemsstater talade för ett självständigt Palestina, eventuellt en federation för att tillfredsställa de olika folkgrupperna. Men FN på den tiden var en ny och oerfaren organisation, helt dominerad av europeiska länder, USA och deras lydstater. 

Delningsplanen påverkades framför allt av USA som använde påtryckningar och hot för att få en del länder att rösta för. Men den stöddes också av Sovjetunionen och deras allierade i Östeuropa, trots tidigare motstånd mot sionismen. 

Sionisternas ledare, nu David Ben-Gurion, talade mot planen men accepterade den. Inom den ledande kretsen argumenterade han för att eftersom palestinierna motsatte sig delningen skulle den falla och den judiska statens gränser ”avgöras av styrka”. 

Delningsplanen var verkligen en ren omöjlighet. En tredjedel av befolkningen, som ägde cirka sex procent av landet, gavs mer än hälften av det, inklusive de bördigaste jordarna. Palestinierna, som utgjorde två tredjedelar, ägde 90 procent av jorden, också i de områden som skulle bli en judisk stat.

Judarna bodde mest i städer och tätorter, mycket få på landsbygden. Den judiska majoriteten i den judiska staten var knapp, 499.000 mot 438.000. 

Ben-Gurion hade redan tidigare konstaterat: ”Denna sammansättning är inte en solid bas för en judisk stat […] Endast en stat med minst 80 procent judar är en livskraftig och stabil stat.” 

Hans kollega i den högsta ledningen, tillika chefen för Judiska nationalfondens bosättningsenhet, Joseph Weitz, hade skrivit tidigare på 40-talet: ”Omflyttning tjänar inte bara ett syfte att minska den arabiska befolkningen, det tjänar också ett annat syfte, nämligen att tömma det land som nu odlas av araber och frigöra det för judisk bosättning [...] Den enda lösningen är att förflytta araberna härifrån till grannländer. Inte en enda by eller en enda stam får slippa undan.” 

Kring nyåret 1947-48, när sporadiska strider redan förekom, föreslog Weitz att ”flytta” palestinier från områden som sionisterna ville ockupera – det vill säga utöver delningsplanen. Ben-Gurion gav klartecken för en rad attacker mot byar som ”måste sluta med ockupation, förstörelse och fördrivning”. Från januari trappades attackerna upp, av det slag som skedde i Sa’sa. I mars ytterligare med Plan Dalet. 

Hela städer tömdes på sin palestinska befolkning, 200 byar raserades och en kvarts miljon palestinier fördrevs före den 15 maj, när FN-resolutionen skulle verkställas och staten Israel utropades. 

Då ingrep de arabiska grannländerna – med illa utrustade och ibland halvhjärtade styrkor. Det som i väst beskrivits som det lilla Israels kamp för överlevnad mot miljoner araber, David mot Goliat, var det inte ens i antal. De israeliska soldaterna var fler!

Dessutom med bättre vapen och pengar från omvärlden, inte minst från sin, jämte USA, främsta allierade: apartheidregimen i Sydafrika. Trots ”invasionen” – som sällan gick utöver den ”arabiska statens” gränser – kunde israelerna lägga resurser på att fortsätta att rensa och rasera byar, fördriva palestinsk befolkning i ännu större skala. 

Efter vapenstilleståndet 1949 kontrollerade Israel mer än tilldelningen i FN:s beslut, 70 procent av landet. Resten ockuperades av Jordanien och Egypten.

Två tredjedelar av befolkningen, mellan 700.000 och 800.000 människor, hade fördrivits från sina hem. Nära hälften av alla palestinska samhällen hade raserats. 90 procent av palestinsk jord inom den nya staten beslagtogs för judisk kolonisation. 

1967 erövrade Israel resten av Palestina. Med fortsatt fördrivning och stöld av mark och egendom, idag en halv miljon judiska bosättare. Formellt är ”bara” Jerusalem och mindre områden annekterade men, som den israeliska organisationen B’tselem skrev häromåret, så ingår alla delar av Palestina (med olika villkor) i samma apartheidvälde.

Eller som Israels dåvarande premiärminister Golda Meir uttryckte sig 1972: ”Gränserna går där det finns judiska bosättare. Det är inte linjer på en karta.”

Artikeln publicerades ursprungligen i Proletären nr 19, i maj 2023.