Tre veckor efter valdagen finns ingen ny regering i sikte. Magdalena Andersson (S) är inne på sitt andra sonderingsuppdrag, men positionerna inom den så kallade rödgröna oppositionen är låsta, de röda linjerna består, så på måndag lär Andersson få kasta in handduken en andra gång.
Situationen är på många sätt märklig, då det i riksdagen råder en närmast monumental enighet om de avgörande frågorna. Samtliga riksdagspartier är överens om rustningspolitiken, där 5 procent av BNP ska satsas på militärt och civilt försvar. Inget riksdagsparti kräver att Sverige ska lämna Nato och/eller EU. Vet då att EU:s stabilitetspakt ger en tyst enighet också om grunderna för den ekonomiska politiken.
Om man betänker den rådande krigshysterien, som fantiserar om ett i närtid stundande rysk angreppskrig mot Nato och Sverige, vore det egentligen upplagt för en samlingsregering, som under andra världskriget. Eller åtminstone för en blocköverskridande regering. Men för sådana arrangemang är tiden ännu inte mogen. Det gäller att upprätthålla den parlamentariska illusionen och därmed illusionen om de avgörande skillnaderna mellan blocken.
Missförstå inte detta resonemang. Givetvis finns det skillnader mellan till exempel Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, något som invandrarväljarna kraftfullt markerade i valet. I ren självbevarelsedrift röstade de mot indragna uppehållstillstånd, tonårsutvisningar, höjda inkomstkrav och tilltagande repression, vilket straffade Tidöpartierna.
Vänsterpartiet behövde inte fuska sig till några röster. De trillade in per ren automatik.
Alla progressiva människor gläds naturligtvis över att Sverigedemokraterna åkte på en rejäl käftsmäll i detta val, den första i deras korta riksdagshistoria. Men förhoppningsvis inte den sista.
Denna berättigade glädje får dock inte skymma att valet gav en stabil borgerlig majoritet i riksdagen. 56 procent av väljarna röstade på något av de borgerliga partierna, dit vi givetvis räknar Centerpartiet som är Sveriges mest nyliberala och mest marknadsfundamentalistiska parti.
Det som skett i Sverige under 2000-talet är att hela det politiska spektrat förskjutits åt höger, vilket inte utplånat alla skillnader mellan partierna men väl utsikterna för en vänsterpolitik värd namnet.
Det är här regeringsbildningen kommer in. Är det överhuvudtaget möjligt att formera en vänsterregering på grundval av en högermajoritet i riksdagen, vilket Vänsterpartiet påstår? Givetvis inte. Om Magdalena Andersson lyckas i sitt tredje och sista sonderingsuppdrag, vilket vi inte utesluter, så formeras en regering som är gisslan hos Centerpartiet och Elisabeth Thand Ringqvist, en nyliberal regering.
Magdalena Andersson lär inte misstycka. Kom ihåg att det var Socialdemokraterna som på 1980-talet drev igenom nyliberalismen i svensk politik.
Frågan blir varför Nooshi Dadgostar och hennes ersättare Ida Gabrielsson tycks helt besatta av att ingå i en sådan regering, i vänsterpartistisk retorik omdöpt till ”vänsterregering”. Ska man tro Ida Gabrielsson så räcker det med att hon och Elisabeth Thand Ringqvist tar en fika ihop för att alla fnurror på tråden ska lösa upp sig.
Givetvis ska Thand Ringqvist och Centerpartiet ta plats i Vänsterpartiets illusoriska vänsterregering, fattas bara annat. De politiska skillnaderna mellan V och C är enligt Gabrielsson av underordnad betydelse. Regeringspolitiken är i alla delar förhandlingsbar.
Vet då att Thand Ringqvist är före detta ordförande i de kapitalistiska intresseorganisationerna Företagarna och Svenska riskkapitalföreningen och att hon under många år var styrelsemedlem i Stiftelsen fritt näringsliv, som är Svenskt näringslivs främsta lobbyorganisation. Vänsterpartiet kunde lika gärna bjuda in Jakob Wallenberg till sin så kallade vänsterregering.
Varje regering i ett kapitalistiskt land har att förvalta kapitalismen, vilket är en vansklig uppgift för ett vänsterparti. Likväl har Vänsterpartiet sedan flera år gått all in för att få möjlighet att ta regeringsansvar. Under Nooshi Dadgostars ledning har man övergivit krigsmotståndet och motståndet mot EU och Nato, och man har uteslutit Palestinaaktivister på löpande band, allt för att visa på en osviklig regeringsduglighet.
Som kronan på verket har Vänsterpartiet numera kongressbeslut på att partiets riksdagsgrupp inte får rösta fram en regering som partiet självt inte ingår i, en låsning som drevs fram av en regeringssuktande partiledning mot delar av partivänsterns vilja.
Bakom den kaxiga fasaden är beslutet ett besked om att Vänsterpartiet är berett att kompromissa bort goda delar av den egna politiken i utbyte mot de eftertraktade taburetterna. För så är det när man tar plats i en flerpartiregering. Man tvingas kompromissa och när de väl är gjort tvingas man ta ansvar för regeringens hela politik. Vill man driva vänsterpolitik är det bättre att kvarstå i opposition.
Vad Vänsterpartiet är berett att kompromissa bort finns inte redovisat men någon miljardärsskatt lär det inte bli med kapitalistfararen Thand Ringqvist som tilltänkt regeringspartner. Nog vore det klädsamt om Vänsterpartiet gav besked om vad man är beredda att kompromissa bort innan ett eventuellt nyval.
Hur detta slutar återstår att se. Men en sak är klar. Den som hoppas på en vänsterregering efter årets val kan ge upp hoppet. Oavsett om Vänsterpartiet tar plats i regeringen eller ej, och oavsett om Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson utses till regeringsbildare, så är det högerpolitik som gäller.
Vänsterpolitik formeras inte genom parlamentariskt schackrande. Det är ett vänsterpartistiskt bedrägeri. Vänsterpolitik formeras underifrån. I kollektiv kamp för gemensamma intressen.
