Hoppa till huvudinnehåll
Av
Partisekreterare

Ledarkrönika: Varför velar V?

Vänsterpartiet verkar ha svårt att förhålla sig till Palestinasolidariteten och palestiniernas desperata motståndskamp. I praktiken hamnar partiet ofta på ockupationsmaktens sida. 


Ett klipp från en solidaritetsdemonstration för Palestina i Uppsala med Vänsterpartiets riksdagsledamot Ilona Szatmari Waldau har fått stor spridning på nätet.

Waldau, som inte håller med föregående talare, deklarerar med en uppläxande ton att V inte kommer delta på solidaritetsmanifestationer som inte fördömer Hamas eller som inte för fram kravet på en tvåstatslösning. Hon blir utbuad och får gå av scenen innan hon hinner hålla sitt tal. 

När det palestinska motståndet framträdde den 7 oktober med utbrytningen från Gaza och attacken mot den israeliska ockupationsmakten förstod många att svaret från Israel skulle bli hårt och brutalt. Även om få kanske hade förstått att Netanyahu och hans regering skulle ta tillfället i akt att utrota och fördriva palestinierna från Gazaremsan i det folkmord som nu utspelar sig framför våra ögon.

Solidaritetsmanifestationerna med det palestinska folket har anordnats varje vecka sedan oktober. Över hela Sverige och över hela världen.  

Lika länge har Vänsterpartiet haft svårt att förhålla sig till Palestinasolidariteten och palestiniernas desperata motståndskamp. Exemplen är många.

Den 8 oktober var det partiledardebatt i SVT:s Agenda. Alla riksdagens partiledare, inklusive Nooshi Dadgostar, var ense om att ensidigt fördöma motståndet och ge Israel stöd i att ”försvara sig”.

Ingen av partiledarna talade om ockupationen som pågått sedan 1948, ingen talade om att Gaza är världens största utomhusfängelse och ingen av partiledarna talade om de brutaliteter som den Israeliska armén utsatt det palestinska folket för under årtiondena.

Vänsterpartiet har efter det tagit avstånd från sina tidigare vänner i DFLP, som är en del av motståndskampen i Palestina och som bland annat gästat V:s kongresser. Partistyrelsen uteslöt kommunpolitikern Björn Alling från Lidköping när han kritiserade partiledningen för att inte sluta upp bakom palestinierna.

Fortfarande har Nooshi Dadgostar hållit sig från att tala eller delta i de stora solidaritetsmanifestationer som anordnats. 

Riksdagsledamoten Waldau som försökte hålla tal i Uppsala pudlade snabbt och bad om ursäkt för sitt uppläxande. Gott så. Vänsterpartiet har också med rätta kritiserat Israel när brutaliteten gått över alla gränser och dödandet av alla barn.

Men V:s velande i solidariteten och vägran att ställa sig bakom ett ockuperat folks rätt att göra motstånd är inget som gynnar Palestinasolidariteten. I praktiken hamnar Vänsterpartiet ofta på ockupationsmaktens sida. 

Många medlemmar i Vänsterpartiet har ett långvarigt engagemang inom solidaritetsrörelsen för det palestinska folkets rätt att få leva i ett Palestina fritt från ockupation.

Ställ kravet på ert partis ledning att helhjärtat ställa sig på det palestinska folkets sida, i solidaritetens namn.