Ledarkrönika: Vem är principlös?

Den ”oberoende socialistiska” tidningen Flammans nye chefredaktör Leonidas Aretakis, värvad från liberala DN, är på offensiven. I två ledare på raken hoppar han på Kommunistiska Partiet och Proletären, som han tycker ursäktar rysk aggression och ”inte förmår vara principiell när det kommer till folkrätten”. Aretakis anklagar sedan kommunisterna för att vända kappan efter vinden, eftersom vi trots hans påståenden fördömer kriget – just som ett brott mot folkrätten.

Att fördöma Rysslands anfallskrig mot Ukraina är inte svårt. Det bryter mot folkrätten och skapar ett enormt lidande för människor i Ukraina (och i förlängningen även Ryssland). Det riskerar också att utlösa ett stormaktskrig, det underblåser reaktionär nationalism, både i Ryssland och här hemma, samt stärker opinionen för militarism i allmänhet och Nato i synnerhet.

Det finns alltså ur arbetarperspektiv inget som helst positivt i Rysslands krig. Inte ens om man köper Putins propaganda om avnazifiering skulle det vara en särskilt bra idé. Ukrainas högerextremister lär snarare stärkas av kriget. Om inte annat så genom att väst, inklusive Sverige, just nu rustar dem till tänderna med moderna vapen.

I Sverige är det ytterst få inom vänstern som inte fördömer Rysslands anfall. Men så är det heller inte främmande makters aggressioner som sätter socialisters principer på prov. Nej, desto svårare är det när de ”egna” makthavarna vill gå i krig.

Första världskriget omvände snabbt de mest inbitna pacifisterna. De som inte omvändes pekades ut som landsförrädare. Arbetarrörelsen klövs, och i en majoritet av Europas länder slöt socialister upp bakom ”sina” imperialister och sitt ”fosterland”. Den egna regeringen och krigsmakten var fredsälskande, civiliserad och demokratisk – fienden var krigiska barbarer.

Att vara principfast motståndare till sitt eget lands deltagande i kriget var inte lätt. I flera länder fick socialister som vägrade sluta upp bakom krigshetsen betala med sina liv.

Man kan tycka att arbetarrörelsen borde ha lärt sig något av det, men gång på gång har socialister ställt upp på sina egna makthavares krigsprojekt. Så röstade Vänsterpartiet till exempel för Sveriges deltagande i Natos anfallskrig mot Afghanistan och för svenskt deltagande i Natos bombkrig i Libyen. Att det var enklare för europeiska socialister att vara emot Irakkriget berodde på att flera viktiga europeiska regeringar redan från början var kritiska till USA:s krigsplaner.

Flamman, som tidigare kritiserat Vänsterpartiets krigsäventyr, verkar nu ha följt partiet ut i det principlösa träsket. I flera ledarartiklar försvarar tidningen vapenleveranserna till Ukraina, trots att det innebär att Sverige valt sida i en konflikt mellan Ryssland och Nato – och trots att leveranserna dessutom bara riskerar att förlänga kriget. Istället för Nato bör Sverige söka sig till en alternativ, europeisk militärallians (där Ryssland ska bjudas in!), menar Leonidas Aretakis.

Tvärtemot Flamman och Vänsterpartiet är vi kommunister principfasta antiimperialister. Samtidigt som vi fördömer Rysslands anfall mot Ukraina vägrar vi att sluta upp bakom Natos eller svenska regeringens krigsplaner.

Vem är det som är principlös egentligen?