Ledare: Vem besegrade egentligen Hitler?

Segraren skriver historien sägs det. Oftast är det sant, men inte alltid. Just nu pågår en ideologisk kamp om historien. Frågan handlar om vem som egentligen vann andra världskriget och vilka som besegrade nazismen. Svaret borde vara självklart men tyvärr gör allt fler våld på historien – med en beräknande agenda i bakhuvudet.

Den 9 maj firades segerdagen över nazismen i Ryssland och på många andra platser runt om i världen. Men inte i Sverige och EU. Här uppmärksammas i stället den så kallade Europadagen för att hylla Schumanplanen som skulle bilda EU:s föregångare Kol- och stålunionen. När Europeiska rådet instiftade dagen 1985 innebar det ett nedvärderande av kampen mot nazismen och alla de uppoffringar som gjordes för att befria världen från fascismen.

Att det var Sovjetunionen som drog det tyngsta lasset och stod för de största uppoffringarna i krossandet av nazismen visste alla som var med under krigsåren. Ingen skulle under decennierna därpå komma på tanken att ifrågasätta detta. Men i takt med att tiden går försöker borgerliga debattörer och liberala politiker skriva om historien. Det går ju inte för sig att säga att Sovjetunionen gjort något bra.

Idag är infallsvinkeln ofta att allt som kan förknippas med Vladimir Putin och Ryssland måste fördömas och tas avstånd från. Skrupellösa liberaler försöker agera som västvärldens samvete och anser att allt Putin säger om andra världskriget måste vara falskt.

I Sydsvenskan skriver Olle Lönnaeus på segerdagen att ”men i sin propaganda förtiger Putin två saker: Dels att andra världskriget inleddes med att Stalin gjorde upp med Hitler om att stycka upp Polen mellan sig. Dels att USA, Storbritannien och andra västländer bidrog minst lika mycket till att knäcka Nazityskland”.

Lågvattenmärket presteras i Smålandsposten där Pontus Westerholm skriver att ”det var Ryssland som först allierade sig med nazismen” och ”att östfronten inte skulle ha vunnits utan amerikansk hjälp”.

Man måste fråga sig om det är ett krav att som borgerlig skribent vara underkänd i historia i skolan eller om man helt enkelt bara vill framstå som korkad? Det skulle gå att skratta åt eländet om det inte varit för allvaret i frågan. 27 miljoner sovjetmedborgare offrade livet i kampen för ett fritt Europa. Av dessa var åtta miljoner ukrainare.

Den unga sovjetstaten visste att kriget skulle komma. Det gällde att köpa sig tid för att kunna förbereda sig. Därför sökte de sovjetiska ledarna allianser med västmakterna. De avvisades varför Sovjetunionen 1939 såg sig tvingad att sluta en icke-angreppspakt med fienden Nazityskland. En icke-angreppspakt är verkligen inte samma sak som en allians.

De som i verkligheten allierade sig med Nazityskland var våra borgerliga skribenters ideologiska förebilder – västmakternas ledare. I september 1938 gjorde Frankrikes Daladier och Storbritanniens Chamberlain upp med Hitler och Mussolini. Münchenöverenskommelsen gav tyskarna Sudetlandet i Tjeckoslovakien. Snart hade nazisterna tagit hela landet med västmakternas goda minne.

Dessförinnan hade de svikit den spanska republiken och agerat för att stoppa det internationella motståndet mot Franco. Det var ledarna i väst som gjorde upp med nazisterna och därmed möjliggjorde slakten som skulle komma. 

När övriga världens länder backade och lade ned vapnen stod Sovjetunionen emot och fortsatte kampen. På västfronten låg striderna länge nere. Kriget bedrevs i öst. Åtta av tio tyska soldater stupade på östfronten. USA och Storbritannien var allierade med Sovjetunionen men de dröjde ända till juni 1944 med att öppna en andra front. 

Att förtiga denna förhistoria är inget annat än historierevisionism. Påståendet att det var västmakterna som vann kriget mot nazismen, och inte Sovjetunionen, är inte bara okunskap, det är att visa ett stort förakt för alla de som deltog på östfronten. Ja, det är att visa förakt mot all världens antifascister och humanister.

Idag sticker fascismen återigen upp sitt fula tryne runt om i världen. Nazistiska soldater lyfts fram som hjältar. På flera håll i Östeuropa avlägsnas sovjetiska krigsminnesmärken. I höstas beslutade Estlands regering att alla sovjetiska minnesmonument ska monteras ned. 

Efter Maidankuppen 2014 beslutade regimen i Kiev att nazism och kommunism skulle likställas. Något som Simon Wiesenthalcentret, som arbetar mot antisemitism, då kommenterade med ”beslutet att förbjuda nazism och kommunism likställer den mest folkmordiska regimen i mänsklighetens historia med den regim som befriade Auschwitz och hjälpte till med att stoppa det tredje rikets skräckvälde”.

Nazikollaboratören och folkmördaren Stepan Bandera har idag gjorts till frihetshjälte i Ukraina. Men redan 2010 tilldelades han postumt titeln Ukrainas hjälte av dåvarande president Viktor Jusjtjenko. 

Då protesterade omvärlden och Europaparlamentet vädjade till Ukraina att ompröva beslutet. Mest protesterade Polen, vilket inte var konstigt. Banderas militära organisation UPA var ansvarig för massakrer på 100.000 polacker. 

Nu låter det annorlunda. EU har inget att säga om att nazister hyllas eller att antinazistiska monument förstörs. Polen försöker provocera Ryssland – och förringa de sovjetiska insatserna under andra världskriget – genom beslutet förra veckan att benämna den ryska staden Kaliningrad för Krolewiec, det polska namnet för Königsberg, som staden hette fram till andra världskrigets slut.

Om historien skrev Karl Marx att den upprepar sig, först som tragedi, sedan som fars. Tyvärr upplever vi det här just nu. Borgerlighetens infantila angrepp på historien måste slås tillbaka och fakta sättas i förgrunden. Om inte riskerar världen att få återuppleva de tragedier som aldrig skulle få ske igen.