Ledare: Vem tjänar på höjd ränta?

Förra veckan höjde Riksbanken återigen räntan. Det var sjunde gången sedan maj förra året, då räntan för första gången på åtta år steg över noll procent. 

Nu är den uppe i 3,75 procent. Även denna gång anger Riksbanken skälet att de vill dämpa inflationen samtidigt som de räknar med att höja räntan minst en gång till i år. 

Konsekvenserna av den höga inflationen känner vi alla till. Matpriser som ökat med över 20 procent och reallönesänkningar som raderat tio års löneökningar.

Räntehöjningarna innebär ytterligare en smäll för många hushåll; dyrare bolån. Två tredjedelar av svenskarnas bundna lån löper ut i år. Av de 3534 miljarder kronor det handlar om är det mesta bolån. 

Nästan sju av tio LO-medlemmar äger sitt boende. De flesta har ett lån på maximalt två miljoner kronor. Med nuvarande bolåneräntor på runt fem procent innebär det en räntekostnad på 100.000 kronor om året. 

Till det kommer amorteringskraven, vanligen två procent av lånebeloppet, alltså ytterligare 40.000 kronor. Bara kostnaden för ränta och amortering blir således över 11.500 kronor i månaden i detta räkneexempel. Och då finns många som har betydligt större lån, till exempel bland unga i storstäderna där bostadspriserna är högst.

De höjda räntorna drabbar dock inte bara arbetare med bolån. Räntehöjningarna driver också upp hyrorna för landets hyresgäster, som redan fått se orimliga hyreshöjningar.

Inflationstakten har mattats av. I början av inflationsspiralen drevs siffrorna upp av el- och drivmedelspriserna, efter det har maten stått för en stor andel. Nu är de stigande räntekostnaderna en betydande del av inflationen. Hushållens växande räntekostnader för bolånen bidrog med 3,2 procentenheter till inflationstakten enligt SCB:s senaste siffror över konsumentprisindex.

Att höjda räntor skulle dämpa inflationen bygger på antagandet att ökade räntekostnader ska minska konsumtionen och företagens investeringar. Men det är inte konsumtionen som driver inflationen – utan företagens övervinster. Det erkändes i veckan av såväl Internationella valutafonden, IMF, som Europeiska centralbanken.

Under lång tid har staten subventionerat höga boendekostnader för dem som äger sin bostad genom ränteavdragen. Kostnaden har de senaste åren legat på drygt 20 miljarder årligen. Prognosen för i år var vid årsskiftet att kostnaderna skulle öka till 37 miljarder men sedan dess har som bekant fler och högre räntehöjningar kommit. 

Vad årets utgifter blir återstår att se, men att ränteavdragen skenar står klart. Enligt Hyresgästföreningen skulle en ränta på fem procent generera ränteavdrag på 60 miljarder kronor.

Ränteavdragen är en osund konstruktion som borde avskaffas. De är klassorättvisa och utgör en stor kostnad för statskassan. Mellan 2006 och 2022 kostade de staten 317 miljarder kronor. Det är en subvention som inte kommer hyresgäster till del och som i stor omfattning går till redan rika – ju större lån desto större avdrag. 

Trots det är vi emot att avskaffa ränteavdragen rakt av idag. Det hade ställt många arbetare och vanliga hushåll i en ohållbar situation. Systemet måste därför successivt trappas ned. Redan idag borde ett tak för dessa avdrag införas – till exempel på lån på maximalt fem miljoner.

Visst behövs åtgärder för att stödja bostadsägare som drabbas av höga räntekostnader, men det finns andra och bättre sätt än ränteavdrag.

Istället för att bygga billiga bostäder, har politiker låtit bostadspriser – och därmed bostadslånen – skena iväg. Följden har blivit en hög belåningsgrad, även bland många vanliga arbetare.

Om stöd ska ges till låntagare, kan pengarna gott tas från bankerna och deras vinster. Och det genom att förstatliga storbankerna.

Dagens självständiga riksbankssystem infördes 1999 och ger de sex personerna i direktionen orimligt stor makt. De kan utforma penningpolitiken utifrån särintressen och egna personliga preferenser. Så har Riksbanken nu i stort apat efter hur Europeiska centralbanken agerat även om några av direktionens ledamöter reserverat sig mot besluten.

Rikspolitikerna hyser en rädsla för att agera och påverka Riksbanken. Den nyligen avslutade politikerveckan i Almedalen berörde knappt den ekonomiska krisen med inflationen och räntehöjningen. Visserligen lovades mer pengar till välfärden av samtliga partiledare. Men om inflationen i sig hade de inget att säga.

Ulf Kristersson nämnde inflationen i förbigående två gånger i sitt tal. Han nöjde sig med att konstatera att "inflationen plågar välfärd och hushåll. Bregott kostar 60 kronor asken”. Ja det vet vi, men vad tänker statsministern och regeringen göra åt saken? Uppenbarligen ingenting.

Magdalena Andersson nöjde sig med att nämna inflation en gång men i gengäld kom hon med ett förslag till att göra i alla fall något – att välfärdens finansiering ska indexeras och räknas upp i takt med inflationen. Det skulle innebära 11 miljarder kronor mer i generella statsbidrag. Men till hushållen och arbetarna hade hon inte ett enda förslag att komma med. Varför inte indexera lönerna också?

Centerledaren Muharrem Demirok ville sänka skatten med 15 miljarder genom höjt grundavdrag. Det ger visserligen några kronor extra till alla men skapar samtidigt stora hål i statskassan vilket urholkar välfärden ytterligare. 

Satsningar på välfärden kräver en progressiv beskattning, med högre skatt för storföretag och höginkomsttagare. För att kompensera inflationen måste lönerna upp.

Krisen borde mötas med progressiv beskattning, höjda arbetarlöner, mer resurser till välfärden, förstatligade banker och en demokratiserad riksbank, inte genom en räntepolitik som straffar vanligt folk.