Ledarkrönika: Vem vill bli miljonär?
Att få kämpa tillsammans med andra om än för en stund. Att hitta den gemensamma nämnaren när mer förenar än splittrar är kraftfullt. Vem fan vill bli miljonär då.
Det slår mig att jag missat att göra karriär. Jag har förstått att karriär är livets drivkraft och klo. Det uppmuntras och uppmanas till att göra en karriär. Redan innan universitet smids planerna och strategierna. Uppslagen är garanterat både djärva och fräcka, hur man ska klättra sig uppåt på̊ livets karriärstege.
Hade jag då kunnat göra karriär på något sätt, börjar jag undra. Hade jag till och med kunnat bli miljonär? Vem vill inte bli miljonär?
Jag förstår direkt att jag inte kunnat hänga bland finfolket på galor och sånt. Sedan slår det mig att jag hade kunnat göra bostadskarriär. Tjänat en rejäl hacka och obekymrat tagit mig an ålderns höst. Tänk, köpt hus var tionde år, och varje gång jag sålt tjänat en rejäl hacka.
Men jag har varit trogen! Trogen i hela mitt liv. Jag tog dig i min hand redan som 20-åring. Kommunalt och samhälleligt ägda bostäder för allas nytta, det är allmännyttan. Jag lovar, har inte haft tankar eller längtan, drömmar efter någon annan.
Det kanske inte gnistrat om vår relation. Men det har varit en okej och någorlunda trygg bas. Även om du sedan lång tid bolagiserat dig och blivit egennyttig i stället för allmännyttig, och vinstintressen slagit klorna i dig, så har jag stannat.
Det är inte bara jag som gjort och tänkt så, vi är många. Men från ingenstans, i maj i år, på mejl och på ett vitt papper i brevboxen ville Öbo (Örebro bostäder) göra slut. Så ynkligt och fegt. Du vill göra det med 122 andra hushåll också. Sälja oss till hugade privata spekulanter. Utan att träffa oss öga mot öga, utan konfrontation.
Det här ställer så klart till djupa och allvarliga sprickor i vår relation. Mandat har getts till styrelsen, utan att kommunfullmäktige behöver godkänna att sälja ut lägenheter för 170 miljoner om året under de kommande åren. Snacka om demokratiskt underskott.
Som om det inte var nog med hur ni vill sälja ut oss, så har ni ljugit om objekten, som ni marknadsmässigt och iskallt benämner våra hem. Att de skulle vara i stort och akut renoveringsbehov. Det stämmer inte alls!
Hade ni velat veta hade ni kunnat komma och fråga Åke som bor i trappuppgången. Han hade kunnat berätta om varje ledning, rör och skruv som skruvats i fastigheten de senaste 40 åren. Men det var ni för självgoda och fega för.
Det är klart vi blev upprörda och förbannade och besvikna. Men fortfarande finns en och annan med ett uns av kraft inom Hyresgästföreningen lokalt, som kallade oss hyresgäster vars lägenheter skulle säljas till möte.
Initiativ togs då underifrån och av oss om insändare, inslag på lokalradio och tv. Sälj inte våra hem – sälj inte ut Öbo! Vi tvingade fram ett möte med högsta hönsen på̊ Öbo, där nytillträdda vd:n med en månadslön på̊ 190.000 var på plats. Vi var många och arga och läste lusen av dem. Det kändes friskt och gott. Sådär som det känns när den utsatte rätar på ryggen tillsammans med andra.
Vi kände till skräckexemplen, där lokala skojare som köpt fastigheter tidigare hade höjt hyran med 80 procent på två år. Öbo och allmännyttan gömmer sig bakom renoveringsbehov för att börja sälja ut fastigheter centralt, vilket är ett steg mot marknadshyror och gentrifiering.
Vår lilla kamp slutade i en delseger, då man endast kunde sälja 63 lägenheter av de planerade 122. Öbo pausar säljplanerna för de övriga. Rädslan för kritik och att man inte vågat sälja till kreti och pleti blev för stor. Jag och Åke bor vidare i allmännyttan/egennyttan ett tag till.
Min erfarenhet blev åter besannad att kamp lönar sig. Att få kämpa tillsammans med andra om än för en stund. Att hitta den gemensamma nämnaren när mer förenar än splittrar är kraftfullt. Vem fan vill bli miljonär då.
Kenth Andersson
Sjuksköterska och partistyrelseledamot (K)