Krönika: Vem vill jobba till graven?

Stressrelaterade syndrom ökar och finns i fler yrken och åldersgrupper. Med hårdare krav på arbetsmarknaden och en försvagad arbetsrätt ökar stressen på arbetsmarknaden ytterligare. Förutom ekonomiska grunder till att vi jobbar mycket finns också normer och ideal om att jobba mycket och hårt. 

I senaste avsnittet av det utmärkta poddradioprogrammet P3 Dystopia diskuteras den epidemi av stressjukdomar som uppkom efter 90-talets nedskärningspolitik. Det finns för lite personal för jobben som ska utföras. Mest drabbade är kvinnor inom offentlig sektor.

Det är samma visa i flera branscher: mer patienter, mer undervisningstimmar, och så vidare. Samtidigt har arbetsgivares tekniker för att övervaka anställda blivit bättre. Så kallad micromanaging blir vanligare – det ser vi mycket i gigekonomin där chefer kontrollerar arbetarna via appar. 

Det läggs väldigt mycket värderingar i lönearbete. Det kan bidra till att man jobbar mer än vad man kan och orkar, vilket leder till stress och utbrändhet. 

Det kommer alltid krävas arbete för att hålla igång och förbättra samhället. Men arbete kan organiseras på olika sätt. Vill vi ha ett samhälle där vi jobbar för att göra någon annan rik åtta timmar om dagen, för att få utbrändhet på köpet, och ändå knappt har pengar över efter räkningarna är betalda? Eller vill vi ha ett samhälle där vi jobbar tillsammans och kan utvecklas var och en efter förmåga, där man kan kan utvecklas och vara kreativ?

Många tror att dagens sätt att arbeta är det enda sättet. Det beskrivs som något metafysiskt och inte ett system skapat av människor. Men vi har inte alltid jobbat så här mycket. Det är ett system skapat av oss och går alltså också att ändra av oss. 

Min generation brukar ofta kallas lat. Det är nämligen många som kritiserar 40-timmars arbetsvecka och ifrågasätter hur mycket tid vi lägger på att lönearbeta.

Det var inte så längesen en känd krögare beklagade sig över att hans restauranger inte fick personal – lönen är för hög och ungdomarna är för bortskämda, tyckte han. Jag reagerar starkt på när min generation kallas lata eller bortskämda. Jag ser dagligen hur vänner och bekanta sliter på flera osäkra anställningar på jobb med kassa villkor för att få ihop till skyhöga hyror. Hur arbetslösa desperat söker jobb men inte ens får ett svar tillbaka.

Att få jobb och bostad är betydligt svårare nu än för några decennier sedan. Visst finns det bortskämda ungdomar men de finns inte i arbetarklassen. 

Det mesta tyder alltså på att vi har en väldigt stressig arbetsmarknad. Att politiken alltid strävar efter att vi ska jobba mer och längre är för mig helt orimligt.

För även om medellivslängden ökar (som den inte gör för alla), behöver det inte innebära att vi måste arbeta längre. Dagens heltid är ett förlegat system som förutsatte att en person var hemma och tog hand om hem och barn. Vi måste återuppta kampen om en arbetstidsförkortning och fråga oss hur vi vill att samhället ska se ut.