Hoppa till huvudinnehåll
Av

Avindustrialiseringen kan och måste stoppas

Ericsson och Findus är bara två exempel på den avindustrialisering av Sverige som främst drabbar arbetarklassen och landets mindre städer och byar.


”We used to have people working in the industry, but they are basically gone.” Dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldts uttalande på World Economic Forum i Davos 2013 var både skrattretande och provocerande. De 567 000 svenskar som gick till sina jobb i industrin existerade i allra högsta grad även om de var osynliga för Reinfeldt och hans ”nya arbetarparti”.

Att det pågår en avindustrialisering av Sverige är sant på så sätt att färre människor är anställda i industrin än tidigare. Så sent som år 2001 arbetade 740 000 svenskar i industrin. Nu är de knappt 550 000. Andelen av de sysselsatta som finns i industrin minskade från 28,5 procent åren 1971-1975 till 18,8 procent åren 2008-2012. En minskning med cirka 35 procent.

Men då ska man också komma ihåg att produktiviteten, alltså hur mycket värde som framställs per arbetad timme, hade en ökningstakt på 2,3 procent per år från 1975 till 1990. Sedan ökade takten och mellan 1990 och 2012 var produktivitetstillväxten 4,2 procent per år. Bara sedan 1980 har produktiviteten dubblerats.

Men att avindustrialiseringen av Sverige inte är så allvarlig för den svenska ekonomin som man lätt kan förledas att tro, betyder inte att den inte får allvarliga konsekvenser för många människor, för arbetarklassen och för hela kommuner. Det är bara att titta på alla gamla bruks- och industriorter som efter att den stora arbetsplatsen lagts ner, har förvandlats från små välmående samhällen till avfolkningsorter med hög arbetslöshet och låg framtidstro.

”Lägger de ner Findus så lägger de ner Bjuv” sa en ung tjej vid den mäktiga demonstrationen mot att riskkapitalisterna Nomad Foods beslutat att lägga ner ärtfabriken i skånska Bjuv och flytta till tyska Reken.
”Inte en ärta ska flytta till Tyskland” dundrade LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson från scenen och både han och Livsordföranden Hans-Olof Nilsson lovade att ta kamp mot nedläggningen. Men kamp på socialdemokratiskt nyspråk betyder bara förhandlingar. Arbetarna ska sitta tyst i båten och vänta på att facket snällt ska övertala arbetsköparen att stanna kvar.

Därför gick det som väntat, och ägarna stod fast vid sitt beslut att stänga fabriken.

För några veckor sedan var det telekomjätten Ericsson som gick ut med att de ska dra ner på verksamheten i Sverige, och framförallt i Kumla och Borås där ingen eller nästan ingen verksamhet ska finnas kvar.

IF Metalls ordförande Anders Ferbe reagerar i media genom att hålla en lektion i företagande för det Investorägda bolagets ledning. Och på Ericssons huvudkontor i Kista sitter IF Metall i detta nu och förhandlar. Facket i Borås är tystlåtna om vad de erbjuder sin motpart men säger att de har föreslagit en plan som innebär lika stora besparingar som i den planerade flytten till låglönelandet Ungern.

Men det går väl inte att stoppa en nedläggning av en fabrik? Har företagsledningen bestämt sig så har de väl det?

Om man väljer den socialdemokratiska förhandlingsvägen är svaret nej. Det är nämligen bara facket som är intresserade av att förhandla. Företaget har bara att göra som aktieägarna vill, och de vet att facket inte mobiliserar sina medlemmar till kamp.

Men i franska Boulogne-sur-Mer tänkte Findus också lägga ner en fabrik. Där valde arbetarna att göra motstånd på riktigt. De strejkade, demonstrerade och tände till och med eld på bildäck utanför företagets kontor. De blev uppmärksammade i både lokal- och riksmedia.

Resultatet? Fabriken blir kvar med samma personalstyrka, och företaget ska investera minst sju miljoner euro under de närmaste tre åren.

För arbetare i Bjuv, Kumla, Borås och resten av Sverige finns det en lärdom att dra av det här: Det är bara arbetarna själva som kan rädda sina jobb. Förmaningar från facket biter inte ett dugg på arbetsköparna, men att arbetarna själva protesterar gör kapitalisterna svettiga.

Kanske krävs det bara att arbetarna på en enda arbetsplats tar kamp för sina jobb för att det ska sprida sig som ringar på vattnet till andra arbetsplatser. Då kan avindustrialiseringen av stora delar av Sverige faktiskt stoppas.