Hoppa till huvudinnehåll
Av
Chefredaktör

”Vi står starka inför framtiden”

På Kommunistiska Partiets sjuttonde kongress valdes Robert Mathiasson till ny partiordförande. Tidigare har han bland annat varit ordförande för RKU, varit aktiv i Kommunisternas förening på Volvo i Göteborg och sedan ett par år axlat rollen som partisekreterare. Proletären har träffat en något trött, men nöjd 34-åring som ser stora utmaningar men också möjligheter för byggandet av ett kommunistiskt parti i Sverige.


• En intensiv kongresshelg är över och du är nyvald ordförande för Kommunistiska Partiet. En klyschig fråga kanske, men hur känns det?
– Det känns jättebra. Det har varit en kanonkongress som visar på ett starkt parti för framtiden. Att dessutom få äran att vara partiordförande i ett sådant parti känns väldigt bra.

• Kommunistiska Partiet lyfter inte fram ordförandeposten på samma sätt som andra partier. Till exempel har partiet inget direktval till posten, utan du är vald av partistyrelsen. Varför det? Vilket är ditt uppdrag egentligen?
– Visst skiljer vi oss från de flesta andra partier. Det är skrämmande hur politik har kommit att handla mer och mer om partiledare när det egentligen handlar om politiska ståndpunkter, ideologier och i grunden klassmotsättningar.

– Vi har en bra ordning med kollektivt ledarskap och har därför vi inte direktval till ordförandeposten. Alla i partistyrelsen sitter på samma mandat och partiordföranden har inte mer makt än någon annan i styrelsen. Det gör det möjligt för styrelsen att när som helst avsätta ordföranden.

– Dessutom handlar det om att vi vill leva som vi lär. De partianställda ska inte tjäna mer än en genomsnittlig arbetarlön och alla har samma lön, oavsett position. Vi har inga traktamenten eller liknande, utan vi deltar i partiaktiviteter runt om i landet på samma villkor som vanliga medlemmar.

– Visst behövs ett ansikte utåt för partiet, men min och vår viktigaste uppgift som yrkesrevolutionärer är att vara en motor. Att kunna ge alla medlemmar och avdelningar det stöd som behövs.

• Du är den förste ordförande i Kommunistiska Partiet som inte varit med från bildandet. Vad betyder det?
– Det är väldigt positivt och absolut nödvändigt med tanke på att Kommunistiska Partiet gör sitt 44:e år!

– Jag var inte ens född när partiet bildades och samhället har förstås utvecklats. Alla påverkas av den tid man är uppväxt i och jag hoppas kunna tillföra tankar och idéer från min generation. Samtidigt är det förstås viktigt att föra vidare det som är och har varit r-arna.

• Så vem är du? Kan du beskriva dig själv i några korta ord?
– Ja, jag fyller 35 år någon månad efter kongressen. Är född och uppvuxen på Östra Torn i Lund, ett speciellt område med en stark vänster och många politiska flyktingar. Växte upp med min syster och ensamstående mamma. Efter gymnasiet jobbade jag som telefonförsäljare men vantrivdes och flyttade till Stockholm där jag jobbade på en flyttfirma.

– Under min uppväxt var musik min stora passion. Punk och hardcore var det som gällde! Första spelningen var i femman på skolmusikalen där vi spelade punklåten ”Snutar är nazister”, så redan då hade jag tydligen någon sorts politisk uppfattning...

• Du gick med i ungdomsförbundet RKU för 17 år sedan. Vad fick dig att göra det?
– Jag hade alltid varit vänster och kan egentligen inte svara på varför jag blev det, det följde nog med i min uppväxt. Samtidigt kände jag att Ung Vänster aldrig var något alternativ. De var för mesiga tyckte jag. Det var inte någon speciell fråga som fick mig intresserad av just Kommunisterna, utan helheten.

– När jag hade fyllt 18 bestämde jag mig för att organisera mig. Jag hittade RKU:s hemsida på internet och skickade iväg ett mail. Kort efter blev jag uppringd och inbjuden till en studiecirkel!

• Berätta lite om din politiska resa sedan dess!
– Jag gick som sagt med i RKU 1997 och när jag flyttade till Stockholm året efter blev jag partimedlem. RKU var ett ungt och växande förbund och 1999 behövdes en anställd förbundssekreterare. Trots att jag inte satt i centralstyrelsen var jag ett av alternativen som diskuterades. Jag fick chansen, blev inadjungerad i centralstyrelsen och jobbade för RKU i tre år. Det var en väldigt spännande tid där vi gick ordentligt framåt och arbetade med stora frågor som EMU-omröstningen, antikrigsrörelsen och Palestinafrågan.

– Jag lärde mig väldigt mycket, som vikten av att ha perspektivet att ta alla chanser att bygga ut förbundet. Samtidigt var det väldigt skolande, jag hade ju inte så mycket politisk erfarenhet innan dess.

– I maj 2002 slutade jag på RKU och började jobba på Volvo Lastvagnar i Göteborg. Jag blev ordförande för förbundet men det var svårt att få ihop RKU och partiarbetet på Volvo med sambo och barn. Därför avgick jag efter en kongressperiod.

– Istället satsade jag mer på partiarbetet på Volvo. Det var en rolig tid. Jag satt i arbetsplatsföreningens ledning och vi gav ut en fabrikstidning, Väckarklockan. Föreningen växte, det här var ju innan de stora varslen 2008 då många av våra medlemmar fick sparken.

– På partikongressen 2005 blev jag suppleant i partistyrelsen och kom också med i Göteborgsavdelningens styrelse. Hela tiden hade jag tankar på att ställa upp om det behövdes partianställda. Därför kändes det naturligt när partiavdelningen behövde en ombudsman, en tjänst som delades med arbete på particentralen.

– Visst saknar jag mina arbets-kamrater på Volvo, men det kändes väldigt bra att få jobba för Kommunistiska Partiet.

– Förutom det centrala arbetet är jag också aktiv i partiavdelningen i Alingsås, där jag bor sedan många år. Att vara medlem i en mindre partiavdelning och ort ger mig nyttiga perspektiv på partibygget.

• De senaste åren har främst präglats av högervindar. Hur har det märkts för den kommunistiska rörelsen? När vänder vindarna?
– Någonting hände runt 2005 och sedan dess har det varit en tuff tid. Det har synts på Moderaternas ökade stöd inte minst bland ungdomar, på SD:s framgångar men också på angreppen i media mot RKU runt den tiden.

– Men det pendlar fram och tillbaka. Tiden dessförinnan var lättare. Trots det tuffa läget har Kommunistiska Partiet hittat vägar att bygga ut organisationen. Kanske inga jätteframsteg men ändå har det genomförts en föryngring samtidigt som vi har behållit en stabilitet.

– Nu finns många tecken på att pendeln återigen är på väg att slå över. 2014 kan nog bli lite av en vändning, tror jag! Det gäller därför för oss att ta till vara på möjligheterna, ha det självförtroende som krävs och flytta fram positionerna.

• Vi pratar ofta om att vi är i ”partibyggandets period”. Vad innebär det egentligen? Det låter ju lite tråkigt.
– Man kan se på skillnaderna mellan olika europeiska länder. I de som har starka kommunistpartier har man lyckats knyta ihop klasskampsrörelser och skapa en starkare arbetarklass. I länder där det inte finns starka kommunistpartier är läget betydligt svårare.

– Det är det läge vi befinner oss i. Vi måste låta det ta den tid och energi det krävs för att bygga en sådan organisation. Det är ju inte för vår egen skull vi bygger organisationen. Partiet har inget egenvärde, utan har en funktion endast i arbetarklassens kamp. Det visar historien och det visar läget i Europa nu. Därför gäller det att inte drunkna i andra rörelser. Vi måste nå ut med helheten och vinna människor till att bli kommunister.

– Och det är inte alls särskilt tråkigt. Först och främst är det nödvändigt men det ger oss också rimliga perspektiv och rimliga målsättningar. Kommunistiska Partiet kan inte stampa fram breda rörelser eller strejker. Klasskampen följer sin egen dialektik. Men vi kan bygga ut organisationen så att det finns en starkare kommunistisk arbetarrörelse när klasskampen skärps.

• Vilka är Kommunistiska Partiets utmaningar framöver?
– Främst att kliva fram och befästa vår position som det verkligt revolutionära alternativet på vänsterkanten.

– Vi måste bli bättre på att nå ut i förorter och till kvinnodominerade arbetsplatser. Vi måste vara öppna, nyfikna på och lyhörda för att hitta vägar för att lyckas med detta.

• En av de stora diskussionerna på kongressen var den om feminismen och partiets jämställdhetsarbete och en ny programskrivning i frågan röstades igenom. Vad betyder det för partiet och framtiden?
– Det var en diskussion som överlag var väldigt positiv. Den visade att det finns en stor enighet i grundfrågorna. Samtidigt är kongressen bara början. Diskussionen får inte sluta med den. Vi måste fortsätta att diskutera och studera, inte minst den teoretiska delen. Dessutom måste vi hitta en praktik för att avspegla den politik vi står för. Det handlar om att fylla begreppen, som feminism, med vårt revolutionära innehåll.

– När det gäller den interna jämställdheten var kongressen ett kvalitativt steg framåt. Det var inget pliktskyldigt rapporterande, istället har det blivit ett naturligt inslag i partiets arbete.

• Vilka andra frågor tyckte du var viktiga på kongressen?
– Antagandet av ett marxistiskt-leninistiskt partiprogram som visar att vi står enat och fast på en revolutionär grund var förstås mycket viktigt.

– Förutom detta tycker jag kongressen visade på två viktiga saker. Den ena är att föryngringen var tydlig och då menar jag inte bytet av ordförande. En ung kader har klivit fram och tagit ett avgörande ansvar på alla nivåer i partiet.

– Sedan vill jag lyfta fram arbetsplatsarbetet och diskussionen kring det som väldigt bra. Många talare och inlägg visar att det är ett ganska imponerande arbete som bedrivs. Ett kvalitativt steg har tagits bort från ett klagande över hur svårt det är, till att faktiskt hitta vägar och sätt att agera på.

• Frank Baude talade på 70-talet om ”socialism inom 30 år”, Anders Carlsson var något mer oprecis och utnämnde 2000-talet som ”socialismens århundrande”. Så jag får väl ställa frågan till dig också, hur ser du på framtiden?
– Jag bygger inte mitt engagemang på hur jag hoppas det ska se ut om 30 eller 50 år, utan på hur samhället ser ut här och nu. På en insikt om att ska vi få ett samhälle värdigt oss människor, kan inte det här systemet fortsätta.

– Jag tillhör en generation som i princip aldrig segrat, som alltid fått stryk, men inte heller riktigt bjudit motstånd. Vi har sett nedskärningar och nedmonteringar och en arbetarklass som blivit allt mer tillbakatryckt. Det har givetvis påverkat mitt, och hela min generations, politiska vara. Vi är nog inte lika hoppfulla som Franks och Anders generation.

– Men här finns också en fara i att försöka hitta andra revolutionära subjekt än arbetarklassen. Ska det bli någon samhällsomvandling, ska kapitalismen avskaffas, då är det bara arbetarklassen som har kraften att genomföra denna omvandling. Det får vi aldrig överge. För mig är det detta som är r:et i r-arna, det vi blivit kända för.

• Du är inte bara partiordförande och partianställd. Du är också sambo och pappa till två döttrar. Hur fungerar det att kombinera familjeliv och hemarbete med partiarbetet?
– Jag tycker faktiskt att det fungerar förhållandevis bra. En relation bygger på att familjen inte är allt, att bägge har intressen utanför familjen, och att man samtidigt har en jämlik fördelning av hemarbetet. Då funkar det.

• Hinner du med något annat? Håller du fortfarande på med musik?
– Nej, musiken fick jag lägga på hyllan. Utöver politiken är det familjen, läsa böcker och matlagning som är mina intressen. Och att umgås med vänner på krogen då och då!

• Vad händer härnäst i partiet?
– Som jag varit inne på, så kommer 2014 bli ett händelserikt år. Två val, EU-valet och nationellt val, lär innebära en höjd politisk temperatur.

– Vi måste ta med känslan och entusiasmen som dominerade kongressen in i arbetet framöver och bygga ut partiet så mycket det går!