Vi väljer Lenin före Voltaire – Socialismens demokrati är inte folkföraktande

En europeisk politisk tänkare beskrev en gång att i det samhälle han kämpade för ”höjer sig befolkningens massa till självständigt deltagande inte bara i omröstningar och val, utan också i den dagliga förvaltningen” vilket innebär att ”alla förvaltar i tur och ordning och kommer snart att vänja sig vid att ingen förvaltar”.

En annan europeisk politisk tänkare beskrev folket som ”oxar som längtar efter oket, käppen och en knippa hö” och menade att det ”tycks vara en nödvändighet att det finns en okunnig pöbel. Om den börjar vilja ha ett ord med i laget, är allt förlorat.”

De två tänkarna är Francois Voltaire, upplysningsmannen som ofta beskrivs som toleransens stora tänkare, och Vladimir Lenin, revolutionären som enligt vår samtida historiebeskrivning utmålas som folkmördare och diktaturanhängare.

Någon som vågar chansa på vem av dessa herrar som sagt vad?

Föraktaren av den okunniga pöbeln är borgerlighetens favoritfilosof Voltaire, medan Lenin ansåg att folket bäst kan besluta och förvalta det samhälle vi gemensamt bygger genom vårt arbete.

De två citaten ger en träffande bild av den grundläggande skillnaden i demokratisyn mellan en proletär och en borgerlig syn. Sådana klassificeringar är bannlysta i vårt 2000-tal dominerat av en ideologi som vill placera demokratin över klasserna. Men i ett klassamhälle är det inte möjligt att lösrycka någonting, allra minst demokratin, från klasserna.

Det som framförallt har hänt de gångna årtiondena är att demokratin har lösryckts från arbetarklassen och istället både i praktiken och teorin har fyllts med borgarklassens innehåll och synsätt.

Voltaires syn på folket är borgarklassens syn. Folket får gärna säga vad de vill, men de får inte göra vad de vill och de får definitivt inte göra något som hotar eller rubbar den sociala och ekonomiska ordningen.

Så länge borgarklassen led under kungligt envälde och adelsmakt var den demokratisk. I namn av folket ville man störta det gamla klassamhället och under slagord om frihet, jämlikhet och broderskap lyckades man även med detta.

Men ju mer borgarklassen stadgade sig vid makten desto mer ljum blev inställningen till de demokratiska tankegångarna. Revolutionsåret 1848 blev en vattendelare. Borgerligheten utvecklade en alltmer skeptisk hållning till demokrati, en skepticism som slog över i motstånd i och med arbetarresningen under Pariskommunen som i liberalernas ögon bevisade att demokrati och allmän rösträtt riskerade att bli ett hot mot friheten, dvs ett hot mot ägandets frihet.

När den moderna demokratiska rörelsen växte fram under 1800-talet, med den begynnande arbetarrörelsen som starkaste kraft, rådde stor oro inom den egendomsägande klassen. Alexis de Tocqueville fruktade ”majoritetens diktatur” och John Stuart Mill såg med fasa på majoritetens tyranni.

”Vems egendom skulle vara säker under detta system av frihet och jämlikhet påtvingat av en sådan majoritet?”, frågade sig den amerikanske ekonomen Thomas Cooper.

I en debatt om rösträtten i det brittiska parlamentet 1867 tog en av motståndarna till orda:

”Farväl då till de gamla slotten som reser sig över de höga träden och till de rymliga hjortparkerna, ty bondebefolkningen kommer i sin okunnighet och snikenhet snart att bestämma sig för att dessa stora arealer gjorde störst nytta om de styckades upp i jordlotter som utdelades gratis.”

Den egendomsägande klassen har aldrig ändrat sin uppfattning. Det var först efter ryska revolutionen 1917 som borgarklassen – i varje fall delar av den och i en del länder – anammade den demokratiska idén om allmän och lika rösträtt. Som ett skydd mot hotet från arbetarklassen, ett sätt att leda de revolutionära stämningarna inom arbetarklassen in i parlamenten för att bevara den privata äganderätten.

I många länder och inom stora delar av borgarklassen inom alla länder valdes istället det fascistiska alternativet. Det var lättare att med våld slå ner arbetarklassens organisationer och hotet underifrån. Men sedan fascismen besegrats, med arbetarklassens organisationer, framförallt de kommunistiska, och det socialistiska Sovjetunionen som de avgörande krafterna, tog borgarklassen till slut på sig den demokratiska kapprocken.

Begreppet demokrati gick från att vara något hotfullt och hatat till att bli det säkraste skyddet för borgarklassens ekonomiska makt. Sakta blev demokrati rent av synonymt med samhällen där den ekonomiska makten styrs av privatägda diktaturer. Det betyder inte att borgarklassen blev demokratisk. Synen på hotet underifrån och på folket som en okunnig pöbel levde kvar.

Walter Lippman, en av den liberala demokratins mest framstående teoretiker under 1900-talet, menade att den ”allmänna opinionen inte har någon som helst insikt om det gemensammas bästa” och han kallade folkmajoriteten ”den förvirrade hjorden”.

Under några årtionden efter andra världskriget ­– när arbetarklassens ställning var stark, när undertryckta länder befriade sig från kolonialismen och borgarklassen gjort bort sig i breda folklagers ögon genom att satsa på fascismen – tonades folkföraktet ner.

Men under den nyliberala eran har borgarklassens verkliga ansikte blivit allt tydligare. Den demokratiska masken åker av. Men det finns många sätt att förhindra folkligt inflytande utan att nödvändigtvis begränsa eller avskaffa rösträtten.

Lösningen är att se till att begränsa de områden som det röstande folket kan påverka och bygga upp separata maktapparater för påverkan vid sidan av de formella demokratiska vägarna.

Vad gäller den senare delen är lobbyismen borgarklassens lösning. Amerikanen Bryce Harlow brukar kallas lobbyismens fader. Hans utgångspunkt när han började på 1960-talet var att rösträtten höll på att förstöra USA: ”Akilleshälen för varje demokrati är möjligheten att använda den politiska makten till att skapa ekonomisk jämlikhet. Demokratins dagar är räknade när systemets kropp tar makten över dess huvud, när lodisen på gathörnan, bitter över de välbärgade, begåvade och inflytelserika som passerar förbi i sina limousiner, börjar använda sin rösträtt som om den vore en pistol på banken.”

För att förhindra detta tog Warlow som sin uppgift att organisera näringslivet mot detta hot. På 1970-talet bildade han Buisness Roundtable som förenade direktörerna för de storföretag som var med på Fortunes 500-lista. Den första segern var att man lyckades stoppa skapandet av en myndighet för konsumentskydd. Därefter har segersviten varit nästan obruten.

Den viktigaste segern var förmodligen när Wall Street anlitade 54 olika lobbyingfirmor efter finanskraschen för att se till att oskadliggöra politiska förslag som skulle hindra deras makt och profiter. De lyckades överföra skuldberget på staten och sätta käppar i hjulen på varje förslag som försökte förhindra Wall Streets frihet och inflytande.

Som Alan Greenspan, den före detta chefen för Federal Reserve, sa 2007: ”Med undantag för den nationella säkerheten spelar det knappast någon roll vem som blir nästa president. Världen styrs av marknadskrafterna.”

Bakom det anonyma begreppet marknadskrafter finns en härskande klass bestående av människor av kött och blod och en gigantisk apparat av lobbyister, byråkrater, politiker, journalister etc. vars uppgift det är att försvara och förvalta den härskande klassens intressen.

Skillnaden mellan USA och Europa är inte lobbyismens omfattning, men däremot är lobbyverksamheten i EU mer dold. I Bryssel är det omöjligt att veta hur lobbyisternas verkliga makt ser ut. Ingen vet hur många de är eftersom det senkomna registret av lobbyister är frivilligt. En del bedömare gissar på 700 lobbyingfirmor. Vad man dock vet är att EU-kommissionen anlitar 200 av dessa finanskapitalistiska påtryckningsfirmor som rådgivare, i jämförelse med kommissionens egna 150 tjänstemän i finansiella frågor.

Om lobbyismen är ett mäktigt verktyg för att kringgå de formella demokratiska vägarna så är befriandet av riksbankerna från folkligt inflytande ett avgörande steg för att tömma demokratin på dess innehåll.

Att centralbanker som står under direkt inflytande av finanskapitalet kallas för oberoende är ett nyspråk helt i George Orwells anda.

Riksbankens oberoende från demokratiskt inflytande är en garant för finanskapitalets makt. På så sätt befrias den ekonomiska politiken från folkligt inflytande. De folkvaldas påtvingade hänsyn till folkliga opinioner ska inte påverka den nyliberala politiken. Demokrati ersätts av teknokrati, vilket är och alltid har varit en av grundtankarna i EU och nyliberalismen. Den okunniga pöbeln ska inte ha ett ord med i laget, helt i Voltaires anda.

Som demokrat måste man givetvis vara motståndare till en sådan ordning. Det växande expertstyret måste ersättas med ett stärkt folkstyre. Är det något oberoende som ska stärkas så är det de folkvaldas oberoende i förhållande till näringslivet och dess lobbyister. När den politiska och ekonomiska eliten smälter samman urholkas de demokratiska framsteg som folket vunnit under 1900-talet till ett tomt skal.

Det borde vara varje demokrats självklara uppfattning att ekonomin ska organiseras för att garantera alla människor så bra liv som möjligt. Om Nordeas och finansvärldens potentater inte vill acceptera obekväma ekonomisk-politiska beslut, som till exempel att den gemensamma välfärden ska finansieras genom skatter, så finns det en självklar lösning: konfiskation. Demokratin får inte göra halt vid storbankernas entréer.

Hotet mot demokratin kommer nu liksom alltid från borgarklassen, som aldrig har accepterat demokratin annat än som ett nödvändigt ont, som en eftergift för att skydda privategendomens envälde.

Demokratin töms på sitt innehåll när det sätts snäva ramar för vad folkvalda kan och inte kan besluta om; när viktiga instanser som riksbanker rycks bort från folkets inflytande; när makten flyttas bort från folket till odemokratiska unionsbyggen; när de folkvalda bryr sig mer om förtroendet hos marknadskrafterna och lyssnar mer till lobbyister än till det folk som de enligt demokratins principer är satta att lyda.

Dessvärre finns det ingenting som garanterar att människor av detta drar slutsatsen att demokratin måste återtas underifrån och att den borgerliga demokratisynen måste utmanas av en proletär.

Risken är att slutsatsen istället blir den motsatta. Varför låtsas som att folket har något att säga till om genom val som ändå inte påverkar den verkliga makten. Då är det bättre att rakt av införa privategendomens tyranni även på det politiska området.

Sådana åsikter hörs inte minst bland Donald Trumps väljare. ”Vi behöver inte ännu en politiker, vi behöver en affärsman som Mr Trump!”, uttryckte basketstjärnan Dennis Rodman det. Skådespelaren Stephen Baldwin är inne på samma resonemang och menar att Trump kommer att bli en ”fantastisk” president för att han inte är en politiker och därför inte bryr sig om vad andra tycker”. Även boxaren Mike Tyson är av samma uppfattning; ”låt oss driva USA som ett företag där inga färger ska betyda något”.

Ingen av dessa tre herrar utgör några stjärnskott på den analytiska himlen. Och alternativet till detta är absolut inte den korrupta Hillary Clinton som mer än de flesta personifierar en politiker i händerna på finanskapitalet och lobbyisterna.

Skillnaden mellan Clinton och Trump är att Clinton har gjort business av politiken medan Trump har gjort politik av business.

Till skillnad från vad Voltaire hävdade så är folket inga ”oxar som längtar efter oket, käppen och en knippa hö”. De flesta är helt på det klara med hur genomfalsk borgarklassens demokrati är och föraktar den politiska kast som har gjort lögnerna och falskheten till välbetalda karriärer. Folks förakt för politiker är det självklara svaret på borgarklassens och dess politikers djupa och allt öppnare förakt för folket.

Mot Voltaires pessimistiska förakt för folket står Lenins positiva syn. Han skrev: ”Utvägen ur parlamentarismen består naturligtvis inte i att avskaffa de representativa institutionerna och valprincipen, utan i att förvandla de representativa institutionerna från pratkvarnar till ’arbetande’ institutioner.”

Mot karriäristernas och byråkraternas toppstyrning av samhället ställde Lenin ett samhälle där den politiska makten består av folk som är valda och som när som helst kan avsättas om de missköter sig, som lever under samma villkor som de som arbetarklassen och där byråkrati ersätts av folkets direkta medverkan i att bygga samhället.

Först genom en sådan demokratisk ordning kan privategendomens envälde utmanas. Vägen dit är lång och det första avgörande steget är att arbetarklassen måste rensa ut korruption och toppstyrning i sina egna organisationer. Kommunalarbetarförbundets stundande kongress är ett bra tillfälle att börja.