Bärplockare protesterar

Nu upplever de att bärtillgången är dålig och de kommer inte att kunna betala sina skulder. Samtidigt utnyttjas de av hänsynslösa bemanningsföretag och hjärtlösa bäruppköpare.

De senaste åren har thailändska bärplockare blivit en stor industri för mer eller mindre seriösa bäruppköpare. De lockas hit i tusental med drömmen om att tjäna stora pengar. I verkligheten utnyttjas de som mer eller mindre livegna.

Tidigare var de thailändska bärplockarna anställda av de svenska bäruppköparna. 2003 kom Skatteverket fram till att de som plockade på uppdrag var att jämställa med anställda. Det innebar att bäruppköparna skulle betala en särskild inkomstskatt för utländska bosatta (25 procent) och arbetsgivaravgift.

Skattesmitning
Som de giriga entreprenörer bäruppköparna är försökte de hitta kryphål och på så sätt slippa betala skatt. Skatteverket och finansdepartementet kom med lösningen. Plockarna kunde hyras in av ett utländskt bemanningsföretag. Då slipper man arbetsgivaravgift och inkomstskatt om jobbet i Sverige varar kortare tid än sex månader. Dock krävs arbetstillstånd. Några som helst krav på lönenivå eller kollektivavtal existerar inte.

De olika utländska bemanningsföretagen är ofta nära lierade med bäruppköparna. När det gäller de thailändska bärplockarna finns två kategorier. En grupp kommer som turister för att besöka släkt och samtidigt plocka bär.

Bemanningsföretag
De andra är anställda av thailändska bemanningsföretag. För dem är det oftast någon bäruppköpare som i Sverige ordnar med inkvartering, bilar och så vidare. Inkvartering består oftast av tältsängar eller madrasser direkt på golvet i nedlagda skolor. Ibland sker inkvartering på campingplatser.

Om man uppskattningsvis får betala 50 kronor per dygn för en sovplats i en skola med 100 plockare innebär det att uppköparen tjänar 5.000 kronor per dag. Till det kommer att uppköparen hyr ut bilar, oftast gamla modeller. En vanlig summa är 250 kronor per dag plus bensin.

För 100 plockare behövs uppskattningsvis 20 bilar. I det läget gör uppköparen även här en förtjänst på 5.000 kronor per dag.

Även om det självklart tillkommer vissa kostnader, kan man slå fast att för uppköparna är det en mycket lukrativ affär. Dessutom är plockarna tvungna att sälja till de uppköpare som inkvarterar dem. I år har priset för blåbär legat på ungefär 14 kronor per kilo.

De thailändska plockarna har betalat cirka 16.000 kronor till bemanningsföretaget, ibland upp till 25.000 kronor. Till det kommer utgifter i Sverige för mat, logi, hyra av bil och bensin.

Kontrakten är oftast skrivna på drygt två månader. På den tiden ska man plocka uppskattningsvis 1,5 till 2 ton för att få det hela att gå ihop. Dåliga bärår, som i år, innebär stora förluster.

I söndags kom Thailands arbetsmarknadsminister till Luleå för att diskutera plockarnas situation. Plockarnas önskemål var att få bryta kontraktet och resa hem tidigare.

Den thailändske ministern utlovade att de som ville resa hem skulle få göra det. Han kom även med löftet att bemanningsföretagen helt eller delvis skulle stå för de skulder som bärplockarna fått.

Ministern framförde även att man i framtiden skulle begränsa antalet arbetstillstånd utifrån bärtillgång. Vad löftena är värda får framtiden utvisa.

Utan mänsklig hänsyn
För tillfället har Luleå kommun inkvarterat drygt 200 thailändska bärplockare i väntan på att de ska kunna resa hem.

Uppköparna som tjänar grova pengar på thailändarna utgör exempel på den råa kapitalismen. Någon som helst mänsklig hänsyn visas inte. De avsäger sig allt ansvar, och hänvisar till de thailändska bemanningsföretagen.

Det enda som räknas är vinsten och då spelar det ingen roll om det sker genom slaveri eller livegenskap.

JAN ENGLUND
Proletären 35, 2009