Hemliga förhandlingar mindre hemliga
De så kallade förhandlingarna om ett nytt huvudavtal på svensk arbetsmarknad har gått in i en ny fas sedan fackens och arbetsköparnas krav offentliggjordes i veckan.
Vi skriver ”så kallade” därför att ur ett fackligt kampperspektiv, det perspektiv ur vilket varje förhandling värd namnet måste ses, handlar det här om ett ap-spel, en parodi på förhandlingar.
Det var arbetsköparna i Svenskt Näringsliv som i våras tog initiativ till ett nytt huvudavtal med det tydligt uttalade huvudsyftet att inskränka strejkrätten. När nu facken sent omsider presenterar sin position så är gamla slitna invektiv som kryperi och förräderi enda sättet att karakterisera eländet.
Vad sägs om LO-PTK:s första krav att en ”huvudavtalsnämnd införs, som tar ställning till vad som är god sed på arbetsmarknaden”? Visst är det sorgligt patetiskt när socialdemokratiska företrädare på arbetarsidan vill överlåta till en partssammansatt nämnd att avgöra vilka åtgärder som anses lämpliga att vidta i klasskampen. Redan här tydliggörs att Svenskt Näringsliv flyttat fram sina positioner rejält i den viktiga frågan om strejkrätten.
Strejkrätten tillhör arbetarklassen, punkt. All erfarenhet under 150 år av på socialistisk grund vilande fackföreningar säger att strejk eller hot om strejk är det enda vapnet som biter på arbetsköparna.
*
På sin hemsida har Svenskt Näringsliv lagt ut sju politiska krav, som om de genomförs via lagstiftning obönhörligt skulle avslöja den svenska statens klasskaraktär.
Hela smörjan luktar Bryssel. Den stinker av överjästa borgerliga klasskrav. Möjliga att presentera i en tid när EU blåst bort den gamla svenska instängt folkhemska doften av klassamarbete.
Sug på uttryck som ”tvångsskiljedom via lag för att tvinga parterna till ansvarsfulla avtal”. Visst är arbetsköparna gulliga när de ena stunden försvär sig till liberalism och frihet och sedan ropar på stenhårda klasslagar. Eller ta det kärnfulla politiska kravet: ”Förbjud samhällsfarliga konflikter.” Farliga för vem?
Tvångs- och förbudstanken genomsyrar hela kravlistan: Förbjud sympatiåtgärder. Proportionalitetsregel som kan stoppa konflikter. Förbud för fackliga organisationer att ta strid för avtal där organisationen saknar medlemmar. Medlare ska kunna tvinga fackföreningar att stoppa varslade strejker. Förbjud fackförening utan kollektivavtal att slåss för detta om annat fack har kollektivavtal på arbetsplatsen.
Strejkrätten är avgörande men frågan är om inte den för arbetsköparna viktigaste frågan är att avskaffa Las. Lagen om anställningsskydd tillkom under trycket av arbetarnas vilda strejkvåg på 1970-talet. Såväl för arbetarna som för arbetsköparna. För de senare är Las en grundläggande symbolfråga som inskränker rätten att leda och fördela arbetet.
Tänk vilken seger om Svenskt Näringsliv genom ett huvudavtal med LO-PTK lyckas återupprätta den rena klassdiktaturen på arbetsplatserna och sätta en stor svart punkt bakom den svenska klassamarbetsmodellen.
Redan här borde varje facklig huvudorganisation med självaktning ha sagt blankt nej. Att LO och PTK överhuvudtaget går med på att diskutera de mest grundläggande fackliga frågorna om kollektivavtal och strejk- och arbetsrätt är en skandal. Att det görs när nästan alla deras förbund är bundna av fredsplikt i ytterligare två är ren ynkedom.
På sin hemsida har Svenskt Näringsliv lagt ut sju politiska krav, som om de genomförs via lagstiftning obönhörligt skulle avslöja den svenska statens klasskaraktär.
Hela smörjan luktar Bryssel. Den stinker av överjästa borgerliga klasskrav. Möjliga att presentera i en tid när EU blåst bort den gamla svenska instängt folkhemska doften av klassamarbete.
Sug på uttryck som ”tvångsskiljedom via lag för att tvinga parterna till ansvarsfulla avtal”. Visst är arbetsköparna gulliga när de ena stunden försvär sig till liberalism och frihet och sedan ropar på stenhårda klasslagar. Eller ta det kärnfulla politiska kravet: ”Förbjud samhällsfarliga konflikter.” Farliga för vem?
Tvångs- och förbudstanken genomsyrar hela kravlistan: Förbjud sympatiåtgärder. Proportionalitetsregel som kan stoppa konflikter. Förbud för fackliga organisationer att ta strid för avtal där organisationen saknar medlemmar. Medlare ska kunna tvinga fackföreningar att stoppa varslade strejker. Förbjud fackförening utan kollektivavtal att slåss för detta om annat fack har kollektivavtal på arbetsplatsen.
Strejkrätten är avgörande men frågan är om inte den för arbetsköparna viktigaste frågan är att avskaffa Las. Lagen om anställningsskydd tillkom under trycket av arbetarnas vilda strejkvåg på 1970-talet. Såväl för arbetarna som för arbetsköparna. För de senare är Las en grundläggande symbolfråga som inskränker rätten att leda och fördela arbetet.
Tänk vilken seger om Svenskt Näringsliv genom ett huvudavtal med LO-PTK lyckas återupprätta den rena klassdiktaturen på arbetsplatserna och sätta en stor svart punkt bakom den svenska klassamarbetsmodellen.
Redan här borde varje facklig huvudorganisation med självaktning ha sagt blankt nej. Att LO och PTK överhuvudtaget går med på att diskutera de mest grundläggande fackliga frågorna om kollektivavtal och strejk- och arbetsrätt är en skandal. Att det görs när nästan alla deras förbund är bundna av fredsplikt i ytterligare två är ren ynkedom.
*
Genom det nya huvudavtalet förbereds ett gigantiskt bedrägeri mot medlemmarnas intressen. Inte underligt att innehållet i samtalen och parternas eventuella bud hållits hemliga för de fackliga medlemmarna under snart ett halvår. Minst lika anmärkningsvärt är det faktum att från merparten av landets tiotusentals fackliga funktionärer hörs knappt någon protest. Än mindre väcker dessa frågorna diskussion i facklubbar och på arbetsplatser.
Med detta och mer därtill som övertydlig antifacklig fond svarade följaktligen de klassamarbetande fackliga ledningarna i LO, PTK och Saco med ett motbud. I LO-tidningen 39/08 presenterat med den i sammanhanget underbart Grönköpingska rubriken ”Fack och arbetsgivare på kollisionskurs”.
Genom det nya huvudavtalet förbereds ett gigantiskt bedrägeri mot medlemmarnas intressen. Inte underligt att innehållet i samtalen och parternas eventuella bud hållits hemliga för de fackliga medlemmarna under snart ett halvår. Minst lika anmärkningsvärt är det faktum att från merparten av landets tiotusentals fackliga funktionärer hörs knappt någon protest. Än mindre väcker dessa frågorna diskussion i facklubbar och på arbetsplatser.
Med detta och mer därtill som övertydlig antifacklig fond svarade följaktligen de klassamarbetande fackliga ledningarna i LO, PTK och Saco med ett motbud. I LO-tidningen 39/08 presenterat med den i sammanhanget underbart Grönköpingska rubriken ”Fack och arbetsgivare på kollisionskurs”.
*
Inte mycket till ”kollision” har synts mellan huvudförhandlarna Svenskt Näringslivs Jan-Peter Duker, LO:s Erland Olausson och PTK:s Lars-Bonny Ramstedt. Varför skulle det vara så? Visserligen sade arbetsköparna i det tidiga 1990-talet upp klassamarbetet och därmed de centrala löneförhandlingarna som varit normen sedan Saltsjöbadsavtalets dagar, men den ”sanna svenska samförståndsandan” dessa herrar emellan var aldrig uppsagd.
Som funnes det en tanke råkar alla tre vara föredettingar, pensionerade huvudförhandlare. Vilket för åtminstone de båda fackliga företrädarna betyder att den i så avgörande framtidfrågan om hur stort inflytande arbetarklassen ska ha på arbetsrätt och arbetsförhållanden står mer fria än någonsin i förhållande till de fackliga medlemmarna.
Det inledningsvis nämnda förslaget från LO-PTK om en huvudavtalsnämnd ska ses i detta perspektv. Genom kollektivavtalslagen och Saltsjöbadsavtalet är visserligen strejkrätten ytterligt centraliserad och snöpt. Men det finns åtminstone i teorin en möjlighet att genom kraftfulla kollektiva arbetarprotester tvinga förbundsledningarna att utlysa strejker.
Men med en huvudavtalsnämnd ”äger” inte längre fackföreningarna frågan om strejker. Nu avgörs saken av fackliga påvar i samförstånd med arbetsköparnas dito.
Många av de övriga förslagen från LO-PTK går i samma anda. Som ”kravet” på förhandlingsmedlare i alla branscher vilket lär vara ett försök att på samtliga avtalsområden införa Industriavtalets regler som syftar till att omöjliggöra strejker. Eller att fackföreningarna faktiskt förslår minimilöner, trots att LO vet att sådana obönhörligt pressar ner lönenivåerna.
Dessutom finns det naturligtvis några morötter till medlemmarna i fackets förslag, men de är ack så ynkliga. Vad sägs om dubblering av uppsägningstiden? Eller att den sjuke inte får sägas upp under pågående rehabilitering? Självklara krav, javisst, men inget någon vid sunda vätskor säljer bort strejkrätten för.
Nog märks det att arbetsköparna har initiativet i förhandlingarna om ett nytt huvudavtal.
LARS ROTHELIUS
Proletären 49, 2008
Proletärenfakta: Svenskt Näringslivs och fackens krav i korthet
Svenskt Näringsliv om kollektivavtal
• Förbjud sympatiåtgärder
• Förbjud samhällsfarliga konflikter
• Medlare ges rätten att skjuta upp och stoppa konflikter
• Tvångsskiljedomar som tvingar fram ansvarsfulla avtal
• Proportionalitetsregel så att effekten av en stridsåtgärd måste avpassas till dess syfte
• Stopp för konflikter mot företag där facket saknar medlemmar
• Förbjud fack som inte har kollektivavtal att ta konflikt på arbetsplats där annat fack har avtal
Om anställningsskydd
• Skicklighet och kompetens avgör vem som får behålla jobbet
• Anställningstiden ska sakna betydelse vid uppsägning
LO och PTK om kollektivavtal
• En huvudavtalsnämnd tar ställning till god sed på arbetsmarknaden
• Fack och arbetsgivare ingår i nämnden
• Förhandlingsmedlare införs i alla branscher
Anställningsskydd
• Dubblerad uppsägningstid
• En ny försäkring betalar hälften av den förlängda uppsägningstiden
• Möjligheten att undanta två anställda från turordningen avskaffas
• Anställningstiden behålls vid avtalsturlista
• Visstidsanställningar ska snabbare bli fast anställning
Nytt EU-avtal
• Parterna i en bransch ska sluta avtal med utländska företag som tillfälligt verkar i Sverige
• Dessa avtal ska innehålla utstationeringsdirektivets regler om bla arbetstid, minimilön men inte pensions- och omställningsavtal
Inte mycket till ”kollision” har synts mellan huvudförhandlarna Svenskt Näringslivs Jan-Peter Duker, LO:s Erland Olausson och PTK:s Lars-Bonny Ramstedt. Varför skulle det vara så? Visserligen sade arbetsköparna i det tidiga 1990-talet upp klassamarbetet och därmed de centrala löneförhandlingarna som varit normen sedan Saltsjöbadsavtalets dagar, men den ”sanna svenska samförståndsandan” dessa herrar emellan var aldrig uppsagd.
Som funnes det en tanke råkar alla tre vara föredettingar, pensionerade huvudförhandlare. Vilket för åtminstone de båda fackliga företrädarna betyder att den i så avgörande framtidfrågan om hur stort inflytande arbetarklassen ska ha på arbetsrätt och arbetsförhållanden står mer fria än någonsin i förhållande till de fackliga medlemmarna.
Det inledningsvis nämnda förslaget från LO-PTK om en huvudavtalsnämnd ska ses i detta perspektv. Genom kollektivavtalslagen och Saltsjöbadsavtalet är visserligen strejkrätten ytterligt centraliserad och snöpt. Men det finns åtminstone i teorin en möjlighet att genom kraftfulla kollektiva arbetarprotester tvinga förbundsledningarna att utlysa strejker.
Men med en huvudavtalsnämnd ”äger” inte längre fackföreningarna frågan om strejker. Nu avgörs saken av fackliga påvar i samförstånd med arbetsköparnas dito.
Många av de övriga förslagen från LO-PTK går i samma anda. Som ”kravet” på förhandlingsmedlare i alla branscher vilket lär vara ett försök att på samtliga avtalsområden införa Industriavtalets regler som syftar till att omöjliggöra strejker. Eller att fackföreningarna faktiskt förslår minimilöner, trots att LO vet att sådana obönhörligt pressar ner lönenivåerna.
Dessutom finns det naturligtvis några morötter till medlemmarna i fackets förslag, men de är ack så ynkliga. Vad sägs om dubblering av uppsägningstiden? Eller att den sjuke inte får sägas upp under pågående rehabilitering? Självklara krav, javisst, men inget någon vid sunda vätskor säljer bort strejkrätten för.
Nog märks det att arbetsköparna har initiativet i förhandlingarna om ett nytt huvudavtal.
LARS ROTHELIUS
Proletären 49, 2008
Proletärenfakta: Svenskt Näringslivs och fackens krav i korthet
Svenskt Näringsliv om kollektivavtal
• Förbjud sympatiåtgärder
• Förbjud samhällsfarliga konflikter
• Medlare ges rätten att skjuta upp och stoppa konflikter
• Tvångsskiljedomar som tvingar fram ansvarsfulla avtal
• Proportionalitetsregel så att effekten av en stridsåtgärd måste avpassas till dess syfte
• Stopp för konflikter mot företag där facket saknar medlemmar
• Förbjud fack som inte har kollektivavtal att ta konflikt på arbetsplats där annat fack har avtal
Om anställningsskydd
• Skicklighet och kompetens avgör vem som får behålla jobbet
• Anställningstiden ska sakna betydelse vid uppsägning
LO och PTK om kollektivavtal
• En huvudavtalsnämnd tar ställning till god sed på arbetsmarknaden
• Fack och arbetsgivare ingår i nämnden
• Förhandlingsmedlare införs i alla branscher
Anställningsskydd
• Dubblerad uppsägningstid
• En ny försäkring betalar hälften av den förlängda uppsägningstiden
• Möjligheten att undanta två anställda från turordningen avskaffas
• Anställningstiden behålls vid avtalsturlista
• Visstidsanställningar ska snabbare bli fast anställning
Nytt EU-avtal
• Parterna i en bransch ska sluta avtal med utländska företag som tillfälligt verkar i Sverige
• Dessa avtal ska innehålla utstationeringsdirektivets regler om bla arbetstid, minimilön men inte pensions- och omställningsavtal