Från oss som bygger landet: Vem lyssnar på en sketen växlare?

Det kapitalistiska klassamhället har flera ansikten. Det är inte bara ekonomiskt som kampen mellan klasserna tar sitt uttryck. Det gäller även vems röst som räknas att lyssna på och inte.

Jag är relativt ung på Sveriges näst största rangerbangård, Sävenäs i Göteborg, men om det är något jag snappat upp är att det finns en stor yrkeskunskap och stolthet bland järnvägare. Somliga av gubbarna och gummorna kan tillräkna sig uppåt 40 år på järnvägen, som växlare, rangerledare och förare.

Under dessa fyra decennier har järnvägen förändrats i grunden. Från Statens Järnvägar till en hop statliga aktiebolag som konkurrerar på ”lika villkor” med privata bolag och utländska aktörer med små marginaler i jakt på profit. All trafik rullandes på en eftersatt infrastruktur som i dagens underhållstakt räknas hålla grundläggande kvalitet om cirka 350 år och 70 miljarder kronor.

Gemensamt för dessa järnvägens trotjänare är att samtliga minns tiden före avregleringarna och hade velat se ett återförstatligande av järnvägen. Med det menar man att järnvägen ska vara till för samhällets medborgare och företag. Att transportera människor och frakta gods alltefter samhällets behov.

”Britterna varnade oss för att göra som dem och se nu hur det ser ut”, har jag nog hört ett tjugotal gånger under mina 18 månader på Sävenäs. Men ingen lyssnade på de sketna brittiska järnvägsarbetarna. Så gick det som det gick, och så även här.

Men det är inte bara i stora politiska frågor som arbetares röster försvinner. Även på arbetsplatsen tycks de decennier av erfarenhet som mina arbetskamrater samlat på sig vara föga värt. I stället kommer konsulter från högskolorna, handläggare från myndigheter och folk som knappt satt sin fot på en bangård tidigare och domderar.

Hur vi ska jobba, vad som bedöms som säkert. En efter en avlöser de varandra i en förändringsresa som liknar en kapplöpning mot botten. Och järnvägens samhällsuppdrag tycks som en förlorad dröm.

Strax innan jag började i växlingen hade man köpt in bromsslädar, två bromsskor som ligger över rälen sammansvetsade med ett stag som hindrar vagnar från att rulla. Gubbarna och gummorna sa genast ifrån. ”Det där har vi prövat, det kommer aldrig fungera. Det är för tungt för oss som jobbar, vi kommer skada oss och vagnarna kommer klättra över slädarna.”

Likt förbannat köpte man in slädar till bangården. Nu, ett par år senare, ligger järnskrotet i stora sophögar på bangården och vittnar om synen på arbetares kunskaper. För vem lyssnar på en sketen växlare?

Även Arbetsmiljöverket har synpunkter på vårt arbete. Nu vill man sätta stopp för åkning på fotsteg av rälsfordon. Nu ska vi istället arbeta med backkameror och vagnar med en fastsvetsad bur vi ska klamra oss fast i. Och istället för att kunna kasta oss av ett fordon som håller på att spåra ur ska vi ”i bästa fall” spänna fast oss med en sele.

Nej, vet ni vad? Även när det kommer till vår yrkeskunskap måste vi kämpa för att få våra röster hörda. Det är du och jag tillsammans som gäller, om de någonsin ska lyssna på oss sketna järnvägare.