Kapitalistisk rovdrift ingen valfråga

Inte för att miljöfrågorna är oviktiga, tvärtom. Det är bara att peka på det faktum att den globala uppvärmningen rullar vidare, det senaste halvåret är det varmaste som uppmätts hittills på jorden. Och det gigantiska oljeutsläppet i mexikanska golfen och senfärdigheten att vidta kraftfulla åtgärder för att stoppa det visar vad kortsiktiga vinstintressen leder till.

Under Almedalsveckan tog Göran Hägglund priset när han i sitt tal klarade av miljön på 15 sekunder blankt! Här kämpade annars Miljöpartiet och Centerpartiet om att vara den bäste miljöföreträdaren.

Centern vill framstå som ett grönt alternativ i den borgerliga alliansen men Maud Olofsson kämpar onekligen i uppförsbacke. Hennes och regeringens springpojke, vår så kallade miljöminister Andreas Carlgren har medverkat till beslut om bevarande och utbyggnad av kärnkraften, skatten på konstgödsel som skulle minska övergödningen av sjöar och hav slopades och en farsartad jakt på varg infördes.

Den borgerliga alliansen har gett ut en valplattform som bekräftar att miljöfrågorna förpassats in i skuggan. Av plattformens 27 sidor handlar knappt två om miljön.

I plattformen skriver de att ”Sverige ska genom att använda EU som plattform aktivt driva på för ett internationellt och bindande klimatavtal”. En linje som hittills inte visat sig särskilt framgångsrik.

Man får intrycket att alliansen inte insett vidden av frågan då de helt kort slår fast att ”lyckas vi inte hejda klimatförändringarna påverkas havsmiljön och den biologiska mångfalden negativt.” Ett uttalande som kan komma att platsa som århundradets understatement.

Vad gäller transporterna är det business as usual, inte ett ord om järnväg eller kollektivtrafik. Vägnätet byggs ut och bilarna ska drivas med el som vi får förmoda laddas med hjälp av nya kärnkraftsreaktorer. Och bilisterna belönas med nya miljöbilspremier på 40000 kronor, vilket innebär att välbeställda bilister som har råd att köpa påkostade miljöbilar subventioneras med de skattemedel finansminister Borg annars håller så hårt i.

De rödgröna har i sin vårmotion ”Ny färdriktning” förslag till en betydligt mer ambitiös miljöpolitik. De vill satsa på kollektivtrafik, järnväg och höghastighetsbanor, kilometerskatt på tunga lastbilstransporter och underlätta kombinationer av båt, järnväg och lastbil vid godstransporter.

Till detta kommer så förslag på ökad nyproduktion av energisnåla hyresrätter och klimatanpassad renovering av befintliga hyreshus. Inom jordbruket vill de rödgröna återinföra stödet till ekologiskt jordbruk liksom skatten på konstgödsel. Miljöbilspremier vill de rödgröna finansiera med höjda avgifter på stora, tunga energi-
slukande bilar.

Kraven är bra, många av dem sammanfaller med de vårt parti lagt fram, men om de kommer att genomföras återstår att se. Med förslag och löften före ett val vet vi hur det är men blir det en rödgrön valseger är det upp till bevis.

Regeringen anser att ”marknadsekonomiska styrmedel är avgörande” och i övrigt står hoppet till ekonomisk tillväxt och kärnkraft. I sin valplattform slår sig alliansen för bröstet och skriver att i ”regeringens energi- och klimatöverenskommelse har grunden lagts för en politik som kombinerar klimatambitioner i världsklass med fortsatt ekonomisk tillväxt.

Överenskommelsen innebär att nya moderna kärnkraftsreaktorer med större effekt kan byggas för att ersätta nuvarande reaktorer.”

För kärnkraftsförespråkarna kom klimatfrågan uppenbarligen som en skänk från ovan. Kärnkraften behöver klimatfrågan långt mer än klimatet behöver kärnkraften.

I synen på kärnkraften finns en skiljelinje mellan alliansen och de rödgröna, frågan är bara hur skarp den är.  I sin överenskommelse om energipolitiken skriver de rödgröna att ”kärnkraften vill vi successivt fasa ut med hänsyn till sysselsättning och välfärd och i den takt kärnkraften kan ersättas med el från förnybara källor samt energieffektivisering.” Inget kristallklart besked, möjligheten finns att kärnkraftsdörren har lämnats en aning på glänt.

Det är svårt att bedöma de politiska partiernas ställningstaganden inför valet och särskilt gäller detta på miljöområdet. Löftena är många, men få av dem blir genomförda.

En viss vägledning kan man få av den undersökning Naturskyddsföreningen genomför inför varje val. Föreningen följer upp den miljöpolitik som förts sedan förra valet och ställer ett antal frågor till partierna om deras framtida politik inom området. Resultatet av undersökningen är inte imponerande.

Naturskyddsföreningen konstaterar:
”Vi ser ett stort glapp mellan vallöften och konkret utfall i politiken” och ”få av förra valets miljöpolitiska löften har omsatts i politisk handlingskraft. Av 20 frågor får regeringspartierna underkänt i elva, tveksamt i fem och godkänt i fyra.”
– Utifrån de goda förutsättningarna är det unikt att en regering backar så mycket i så många frågor på så kort tid som vår granskning visar, säger Mikael Karlsson, föreningens ordförande.

Han uttalar att inom alliansen har ”Moderaterna varit en bromskloss” medan inom ”oppositionen har Miljöpartiet och Vänsterpartiet påverkat Socialdemokraterna i positiv riktning.”

Hela undersökningen kan läsas på föreningens hemsida www.naturskyddsforeningen.se.

Till detta kommer så att skillnaderna mellan blocken inte är särskilt stora. I grund och botten värnar alla riksdagspartierna om det kapitalistiska systemet. Ett system som bygger på tillväxt, ständig tillväxt. Och ständig tillväxt lär knappast i längden kunna leda till en hållbar samhällsutveckling.

Kortsiktigt vinst- och tillväxttänkande leder till rovdrift på jordens råvarutillgångar, energislöseri och exploatering av arbetskraft. Och den hårdnande kampen om råvaror, avsättningsmarknader och världsherravälde mellan de kapitalistiska blocken leder i sin förlängning till krig som inte är något annat än systematisk miljöförstörning.

Bo Brinkhoff
Proletären nr 35, 2010