”Hatarna är alltid hårdast mot kvinnliga skribenter”

Katarina Mazetti är lika känd för sina lättsamma men djupsinniga romaner som för sina barn- och ungdomsböcker och sitt politiska engagemang. Nu har hon just hämtat sig från Umefolk, Umeås stora folkmusikfestival, där hon inte bara hållit i ett seminarium, utan även passat på att njuta av musiken.

– Det var helt underbart. Umeå är, ur ett folkmusikperspektiv, Sveriges mest intressanta stad. Festivalen var fantastisk. Allspel i varenda liten hörna, från foajé till toalettkö.

– Det var ett stort internationellt stuk på festivalen med bland annat många asylsökande från området som deltog. Det hände mycket som är värt att bygga vidare på.

Katarina Mazettis entusiasm verkar dock inte ha delats av lokalpressen. Det var knappt en rad om festivalen i tidningarna.

Den största nyheten var att Ikea just har öppnat i Umeå. Hon tycker att det är en märklig men inte helt oväntad prioritering av borgarpressen.

– Typiskt borgerliga tidningar att förbise folkligt engagemang. Men så är det. Vi ser ju allt oftare borgerliga vinklingar på verkligheten nu när nästan alla ledarsidor i Sverige är blå.

Katarina Mazetti har, trots sin uppväxt i Karlskrona och Lund, en stark personlig koppling till Umeå. Hon bodde där i många år och hennes senaste roman, Snö kan brinna, handlar om fyra unga vänner som bor tillsammans i ett kollektiv i 1970-talets Umeå. De växer, mognar, odlar egen mat, anordnar demonstrationer och spelar folkmusik tillsammans.

– Tanken med boken var att berätta lite om det engagemang som fanns. Jag kände att det inte riktigt hade skildrats på ett rättvist sätt innan. Sjuttiotalet har fått så dålig klang. Det är borgerligheten som vill få det att verka tråkigt och hopplöst. I bästa fall flummigt och naivt.

– De försöker alltid framställa det som att det bara var ett decennium fullt med politiska vildhjärnor som satt i källare och konspirerade. Så var det inte. Det fanns ett brett politiskt engagemang och musiken var ofta en central del i det. Det var något som jag verkligen ville skildra.

Katarina Mazetti berättar hur hon själv sveptes med i och deltog i de många proteströrelserna.

– Jag minns ju hur vi engagerade oss i allt möjligt. Det var allt från kampen om fångars rättigheter till massdemonstrationer mot militärdiktaturerna i Spanien och Latinamerika.

– Man såg världen på ett helt annat sätt då, det rådde en helt annan typ av diskussion. Det häftiga var att protesterna väldigt ofta fick resultat. Det kändes som att allt var möjligt.

Under sina första studieår i Lund engagerade sig Katarina Mazetti mycket i olika u-landsfrågor. Hon var med och bildade studiecirklar och diskussionsgrupper. Det kretsade ofta kring hur länder i bland annat Latinamerika porträtterades i västerländsk media.

– Det var många som kände att man fick en så snedvriden bild av människorna där, av politiken och av problemen. Så vi startade cirklar och började diskutera hur det skrevs om dessa länder i allt från skolböcker till ledarsidor.

Hon blev sedan en av många unga studenter som flyttade upp till Umeå, staden som nyligen vunnit en politisk dragkamp om att få ett universitet.

– Jag trodde att jag skulle flytta till ett oerhört politiskt radikalt landskap. Fast det var ju kanske mer Norrbotten som var det. Men Umeå var spännande ändå, framförallt kulturellt. Jag minns musiken och kulturlivet, men också alla protester mot rivningen av gamla fina träkåkar.

Umeå förblev hennes hem i nästan trettio år. Hon berättar att staden förändrades oerhört mycket under dessa tre decennier.

– Vissa saker till det sämre. Speciellt alla nybyggen. Det ser ju ut som att ett gäng finlandsfärjor har strandat längst älven.

– Kulturen är som tur är fortfarande levande och varm. Speciellt musikscenen. Musiken har alltid betytt mycket för mig, ja och skrivandet förstås. Det är ju det jag försörjer mig på.

Katarina Mazetti är inte partipolitiskt engagerad men skriver ofta politiskt.

– Nu när jag har börjat skriva krönikor med viss regelbundenhet har jag gått i en hel del politiska tankar. Det är mycket jag velat skriva av mig om, hur pengar snotts till skattesänkningar åt de rika och hur Sverige liksom bara reats ut. För att inte tala om den dimridå som läggs av Sverigedemokraterna när de påstår att allt bara är invandrarnas fel.

Som mångårig programledare för det feministiska radioprogrammet Radio Ellen och senare även Freja, har hon fått tillfälle att uttala sig i många kvinnopolitiska frågor. Men även andra ämnen, som Natofrågan, ligger henne nära hjärtat.

– Det är fullkomligt sanslöst hur långt vi dragits med i vansinnet. För mig är det helt obegripligt hur ett Natoanslutande skulle göra oss osårbara. Det är ju helt tvärtom.

Grundinställningen till nästan all militär verksamhet fick hon från sin far, som länge arbetade på den civila delen av varvet i Karlskrona.

– Han hade god insikt i den militära delen och höll alltid fast vid att alla konspirationsteorier om ryska ubåtar och så vidare bara var krigsmaktens sätt att lura till sig större anslag.

De flesta av hennes inlägg har fått positiv respons även om hon, som det anstår en god författare, fått sin beskärda del ilsken kritik. Som så många kvinnliga debattörer har hon blivit ämne för näthatskampanjer av SD-troll och andra mörkerkrafter.

– Den värsta respons jag fått fick jag efter en krönika i Ica-kuriren, av alla fredliga tidningar. Jag hade bland annat skrivit ett par föga kontroversiella rader om att Lucia inte kom från Sverige. Det fick alla nätfältherrar att se rött och det blev ett sjuhelsikes liv. Jag vet inte hur många hot jag fick. De går alltid hårdast på mot kvinnliga skribenter.

Hon berättar hur deras kvinnohat sipprar igenom vad det än rör sig om och hur dessa anonyma krigare känner att de kan ta sig rätten att skriva vad som helst.

– Hur många gånger har jag inte drömt om att bara få dra av kåporna på alla dessa troll. Jag har svårt att tänka mig annat än att det är misslyckade män som inte vet hur de ska hantera att de aldrig någonsin mött någon framgång i sina närmanden och nu sitter där i sina källare, iklädda nätbrynjor och bara hatar kvinnor.

– Mitt råd är väl egentligen att försöka att inte läsa och ta åt sig av deras skitsnack, men det är mycket lättare sagt än gjort.