Ledare: En bostadsmarknad för rika

Att det är svårt att få ett förstahandskontrakt på en hyreslägenhet i Sveriges större städer vet alla. I Stockholm var den genomsnittliga kötiden förra året 9,5 år. I Göteborg var den 6,8 år. 

Trots detta står lägenheter tomma. I somras rapporterade Dagens Industri att såväl Stockholm som Göteborg och Malmö har områden med nyproducerade lägenheter utan någon kötid alls. Enligt tidningen Hem & Hyra står hela 3.000 lägenheter i Sveriges 50 största kommuner tomma.

Goda nyheter för alla som desperat söker bostad kunde man tro, men den som tar en titt på hyresnivåerna i nyproduktionen förstår genast varför. En nyproducerad lägenhet på 70 kvadratmeter hade förra året en genomsnittlig hyra på 11.000 kronor, nästan 4.000 kronor mer än det totala genomsnittet.

Samtidigt gör hyresvärdarna, både privata och kommunala, allt de kan för att höja hyran i det befintliga beståndet. Bland annat genom att mot hyresgästers vilja genomföra standardhöjande renoveringar – för att sedan kunna höja hyran. Förra veckan gav Hovrätten kommunala Familjebostäder i Göteborg rätt att höja hyran med 1.600 kronor på Siriusgatan i Bergsjön efter just sådana renoveringar.

Från borgerligt håll har det hetat att den som inte har tillräckligt med ködagar kan spara till en bostadsrätt. När räntorna varit låga har det oftast inneburit lägre månadskostnader för den boende – som dessutom hela tiden kunnat se värdet på bostaden stiga.

I ett klassiskt citat från Mats Odell, som han själv efteråt försökt dementera, menade den kristdemokratiska tidigare bostadsministern att alla föräldrar kunde göra som han och hans fru gjort – köpa bostadsrätter åt sina barn.

Idag har verkligheten inte bara kommit ikapp utan passerat Odell med råge. Siffror från Stockholms handelskammare visar att tre av fyra unga vuxna inte ens kan köpa en liten etta i Stockholm även om de har kontantinsats. De har för låg inkomst för att få låna pengar.

Nyligen visade statliga banken SBAB att ensamstående med barn, med genomsnittlig inkomst, inte kan få lån beviljat för att köpa en trerumslägenhet i de 25 största städerna i Sverige. Även om räntorna nu förväntas sjunka efter Riksbankens dubbelsänkning av styrräntan är de flesta överens om att de exceptionellt låga räntorna Sverige hade under många år inte kommer att komma tillbaka. 

Det lär också fortsatt vara svårt att få lån beviljat. Den så kallade makrotillsynskommittén har i en utredning visserligen föreslagit sänkt amorteringskrav och höjt bolånetak. Men även om ett fåtal fler kommer att kunna beviljas lån, blir lånekostnaderna och skuldsättningen högre. 

Tröskeln består alltså. De senaste årens reallönesänkningar och det faktum att många unga får nöja sig med deltidsjobb eller tillfälliga anställningar, innebär att en växande andel av arbetarklassen får det allt svårare att såväl hyra som köpa en bostad. 

Den som varken har ködagar eller kan köpa en bostad förpassas till andrahandsmarknaden. Som också domineras av hyresockrare.

Sedan dåvarande regeringen 2013 införde den så kallade privatuthyrningslagen råder mer eller mindre fri hyressättning på andrahandsuthyrning av bostadsrätter eller småhus. Det har gett att en genomsnittlig andrahandstvåa i Stockholm idag ligger på 15.200 kronor i månaden.

Hur blev det så här? Svaret heter marknadshyror och en blind tro på att kapitalismen löser alla problem. 

Sverige har visserligen ännu inte en helt avreglerad hyresmarknad. Men allt sedan det nyliberala systemskiftet påbörjades i slutet av 1980-talet har vi reform för reform tagit oss allt närmre marknadshyror.

Under 1990-talet avskaffades de bostadssubventioner som gjort det möjligt för kommunala bolag att bygga billiga hyresrätter. Samtidigt avsade sig staten huvudansvaret för byggandet.

2005 anmälde branschorganisationen Fastighetsägarna den svenska hyressättningen, som de menade stred mot EU:s fria marknad, till EU-kommissionen. Men EU hann inte ens ta upp frågan innan den Reinfeldt-ledda alliansregeringen hade förberett lagändringar som tog oss ytterligare ett par steg mot marknadshyror. 

I utredningen ”EU, allmännyttan och hyrorna” identifierade nyliberala teknokrater ett ”efterfrågeöverskott”, det vill säga en bostadsbrist, som bara kunde lösas med ett ”efterfrågepåslag”, det vill säga hyreshöjningar. 2010 kom Odellagen, efter tidigare nämnde bostadsminister Mats Odell, som avskaffade allmännyttans hyresnorm och luckrade upp bruksvärdessystemet som höll nere hyrorna.

När Vänsterpartiet 2021 agerade för att fälla Löfvens regering var det bland annat på grund av januariöverenskommelsens förslag om fri hyressättning i nyproduktion. Problemet är bara att hyressättningen redan hunnit avreglerats till den grad att hyrorna i nyproduktionen i stort sett redan låg på marknadsmässig nivå.

De hittills genomförda nyliberala reformerna har gett det resultat teknokraterna väntade sig, nämligen massiva hyreshöjningar – på tio år har hyrorna ökat med 22 procent. Vad de däremot inte gett är något massivt byggande av bostäder åt vanligt folk.

Under några år före de senaste årens räntechock byggdes det visserligen – men främst bostadsrätter och dyra hyresrätter. Det är helt enkelt inte tillräckligt lönsamt att bygga bra hyresrätter med normala hyresnivåer.

Den liberale ekonomen Adam Smith myntade begreppet om marknadens osynliga hand – att marknaden av sig självt förser alla parter med vad de efterfrågar. I Timbroekonomernas värld ska avregleringar och marknadshyror leda till att denna osynliga hand fördelar bostäder till alla som behöver ett boende. Må vara att några får nöja sig med bostäder utan fönster och kök.

Problemet är bara att det är rent önsketänkande. En fin tanke som inte fungerar i praktiken. 

Marknadens osynliga hand visade sig vara en knytnäve i magen på alla som inte är rika. Kapitalisterna var intresserade av att maximera sina vinster, inte av att tillgodose människors behov.

Tre decennier av marknadsliberala reformer på bostadsmarknaden talar sitt tydliga språk. Bara en statligt planerad socialistisk bostadspolitik kan råda bot på bostadsbrist och ockerhyror.