Hoppa till huvudinnehåll
Av

”Motstånd gör mig glad”

På väg till sommarturnéns nästa anhalt Göteborg med framträdande för mångtusenhövdad publik tog Mikael Wiehe omvägen till Lysestrand där han spelade på Kommunisternas sommarläger. Dagen därpå får Proletären en liten pratstund med Mikael Wiehe.


• Hur kändes det att spela på kommunisternas sommarläger?
– Kommunistiska Partiet har ringt mig många gånger och mitt svar har alltid varit att jag kommer när jag kan. Nu funkade det och jag spelade för 200 kommunister. Andra gånger spelar jag för 14 konfirmander eller för flera tusen som betalar biljetter till en konsert. Jag gör mitt bästa i varje situation, men det är klart att en publik som den i Lysestrand är en speciell utmaning.

– Jag har aldrig varit partiansluten och det kommer jag heller aldrig att bli men när jag spelar för kommunister, eller för den skull för socialdemokrater eller vänsterpartister, så känner jag mig hemma på det sättet att vi som är här vi bryr oss, vi engagerar oss, vi är intresserade av samhällsfrågor och utifrån olika ståndpunkter verkar vi för att göra världen bättre.

• Din senaste skiva har titeln En gammal man och som jag förstår är det upptaktslåten på din turné. Handen på hjärtat. Lyckas du locka nya unga till dina konserter eller vänder du dig till en äldre publik numera?
– Sedan skivan kom ut, och den har blivit något av en hit i radio och på Svensktoppen, så har jag nog fått en äldre publik. Men på sommarlägret var publiken åldersblandad och det blir nog ännu större blandning på Liseberg. Samtidigt brukar det komma väldigt många unga när jag spelar på Malmöfestivalen, men ska du betala 400 kronor för en konsertbiljett så är det klart att det blir färre unga som har råd.

• Tiderna förändras, sjöng Bob Dylan. Vi låter oss inte besegras, är din egen text till Dylans sång. Visst har världen förändrats, men inte som vi trodde på 1970-talet. Hur tänker du om detta idag?
– Den nyliberala ideologin som fick sitt elddop i Chile efter militärkuppen 1973 drog sedan segrande fram över världen. Den har influerat människor både på höger- och vänsterkanten. Jag skulle vilja säga att det var borgarna som introducerade nyliberalismen i Sverige, men det började redan under socialdemokratins styre vilket gjort det svårt för S att sätta sig upp mot borgarna. I det svenska parlamentet är det bara V som i viss utsträckning inte låtit sig influeras.

– Den här förändringen handlar om klasskamp och den är en reaktion på vänsterns stora framgångar efter andra världskrigets slut vilka grundar sig i socialismens seger över Hitlertyskland. Det är klart att Sovjetunionen, med sina fel och brister, var en balanserande faktor bakom arbetarklassens stora landvinningar i Sverige och övriga Europa så väl som över hela världen. Allt det här var en nagel i ögat på högern som gått till stenhårt anfall på vänstern. Jag ser det som en segrande reaktion som gått fram över världen.

Men samtidigt ser Mikael Wiehe inte motsvarande förändringar hos vanligt folk. Tvärtom ser han en folkmajoritet som motsätter sig eliternas nyliberalism. Både i sina sånger och i samtalet är Mikael Wiehe tydlig med sitt ställningstagande.

– Kapitalisterna, monopolbolagen, har fått en oerhörd styrka, bland annat därför att Sovjet föll samman. De vill inte ha några politiska begränsningar av sin maktutövning och de manövrerar ut demokratisk kontroll.

– Resultatet ser vi i form av demonstrerande grekiska arbetare, arbetslösa spanjorer, Berlusconidrabbade italienare och arbetslösa svenskar. Det kommer inte att bli lätt att ta tillbaka initiativet, men vi måste försöka motsätta oss nyliberalismen på det sätt som situationen kräver.

• I över 40 år har du med din musik underhållit vanligt folk och oroat makten. Var hämtar du din inspiration och kraft?
– Jag skriver många sorters sånger, men tar vi de politiska sångerna så blir jag inspirerad av människor som sätter sig till motvärn. Antigen det är demonstranter i Göteborg, indianer i Chiapas, upproriska människor i Nordafrika och Västasien eller enskilda som Assange, Manning och Snowden. Eller för den skull delstatssenatorn Wendy Davis. Jag läste idag i Svenska Dagbladet om hur hon höll ett maratontal i Texas parlament i ett försök att stoppa försämringar i abortlagstiftningen.

– Man kan hämta hopp från många håll. Alla som gör motstånd gör mig glad.