När staten sålde snabbmat
För 40 år sedan, i mars 1976, ungefär samtidigt som Astrid Lindgren beklagade sig över hundratvåprocentig marginalskatt och blev utskälld av finansministern Gunnar Sträng, startades vad som kanske var världens första statliga snabbmatskedja. Tanken var att mota McDonald’s i grind.
Den amerikanska snabbmatsjätten hade nyligen etablerat sig i Stockholm och hade planer på att öppna nya restauranger i bland annat Norrköping.
Svenska staten såg förskräckt på när detta amerikanska monsterföretag roffade åt sig både ungdomsgunst och marknadsandelar.
Vid den här tiden var nämligen Sveriges allmänna restaurangaktiebolag, förkortat Sara, Sveriges största hotell- och restaurangkoncern.
Det helstatliga bolaget drev allt från småkrogar till nöjespalats och hade länge stått emot amerikanskt inflytande på svensk matmarknad.
Men ungdomskulturen från det stora landet i väst hade en sjuhelvetes dragningskraft som till och med staten och de allra hårdföraste antiamerikaner hade svårt att blunda för.
En av de starkaste symbolerna för denna ungdomskultur, vid sidan om blåjeans och rock'n'roll, var förstås den amerikanska snabbmaten.
Det fanns alltså ett behov av burgare. Ett konstgjort och i allra högsta grad importerat sådant, men icke desto mindre påtagligt. Så staten beslöt sig för att skapa ett offentligägt alternativ till den amerikanska snabbmatsjätten. Snabbmatskedjan Clock.
Man knyckte de rödgula signalfärgerna rakt av. Även menyn var av standardsnitt; burgare, pommes, mjukglass och läskedrycker, om än med viss ”folkhemsprofilering” – man kunde beställa falukorvsburgare och få Bamseleksaker med barnmenyn.
Clock använde, som namnet antyder, en stor klocka som logotyp och sålde sin mat under parollen ”alla tiders hamburgare”.
Kedjan blev en av de bidragande orsakerna till att McDonald’s och Burger King och fan och hans moster under flera decennier fick svårt att på riktigt slå igenom i Sverige.
Staten som arbetsköpare är så klart ingen garant för goda villkor och schysst miljö, men mycket tyder på att de som vände burgare på Clock arbetade under något bättre omständigheter än sina branschkamrater på McDonald’s.
Ur ett så kallat ”konsumentperspektiv” hade Clock också många fördelar, framför allt var det mycket billigare att äta där än på McDonald’s. Priserna var, åtminstone till en början, ungefär hälften så höga. En Big Mac kostade fyra kronor, medan Clocks motsvarighet, Big Clock, bara kostade två.
Kejdan blev mycket framgångsrik under 1970- och 1980-talen men verksamheten havererade fullständigt i början av 1990-talet. Ungefär samtidigt som folkhemstanken och det sociala skyddsnätet.
McDonald’s körde då igång en helt vansinnig marknadsoffensiv. De sänkte sina priser, köpte in sig på bästa etertid i de nyligen lanserade reklamtevekanalerna och spred sig till landets alla avkrokar. Clock hade inte en suck.
Restaurang efter restaurang såldes ut. 1991 ägdes varumärket helt av privata intressen. 1999 stängdes sista restaurangen. Då hade Sveriges allmänna restaurangaktiebolag sedan länge upphört att existera.
Den sista, vissna blomman lades på Saras grav för två år sedan, då rättigheterna till varumärket Clock, inklusive den rödgula klocklogotypen, slumpades ut på begagnatsidan Blocket.