Arbetarskrivare med klass

På Stockholms central kliver jag av tåget samtidigt som en soldat i beige kamouflageuniform. Han är ung och skojar med sina kompisar på perrongen innan de försvinner bort i folkvimlet.

Det ser sorglöst ut, men jag undrar vad just den soldaten har för minnen med sig hem. Vilka handlingar har han utfört i namn av fosterland och demokrati? Med gud på sin sida.

I författaren Micke Evhammars senaste roman är detta den avgörande frågan. Vem har gud och rätten på sin sida i kriget? Vem är terrorist och vem är hjälte?

Vi träffas på ett fik i en galleria i Micke Evhammars hemkvarter på Söder och han beskriver själv sin roman som ett ifrågasättande av Sveriges militära närvaro i Afghanistan, även om han tycker att frågan är svår.

– Jag är pacifist och tror inte att krig är en väg framåt. Det leder aldrig till något bra. Samtidigt var det kanske inte så tokigt att talibanerna försvann. Men man kan inte tvinga fram demokrati. Jag tycker inte att vi ska vara i Afghanistan militärt. Sverige ska vara neutralt och det är stor skillnad mellan FN-insatser och att bevaka amerikanska intressen.

Han förstår att man vill förändring i ett land som stänger flickskolor, men menar att ingen brydde sig före 11 september 2001. Han minns att han jobbade som byggnadsarbetare i Globen när terrorattackerna skedde. Ett lag från USA skulle spela hockey och det påbjöds en tyst minut för offren.

– Jag deltog aldrig, berättar han. Då borde vi hålla en tyst minut varje gång det släpps bomber över Palestina. USA har ändå kommit lindrigt undan.

I ”Med gud på vår sida” ställer Micke Evhammar de viktiga frågorna om terrorismen. Huvudpersonen Patrik Lind tjänstgör i Afghanistan och deltar i handlingar som moraliskt är att betrakta som krigsbrott, även om han aldrig kommer att ställas till svars rent juridiskt. Allt är ju på uppdrag av en svensk statsmakt i USA:s tjänst.

Istället är det samvetet och minnena som plågar honom när han återvänder till Sverige och vardagen och förälskar sig i banktjänstemannen Katarina Blom.

För de läsare som tycker att hennes namn låter bekant är det ingen slump. Micke Evhammar parafraserar medvetet Heinrich Bölls tyska pamflett ”Katharina Blums förlorade heder” när han även tar sig an problematiken med terrormisstänkta svenskar som får sina tillgångar frysta.

Patrik döms aldrig för de handlingar han utfört som soldat, men han straffas hårt för att regelbundet ha skickat pengar till en föräldralös afghansk pojke som han träffar under en permission.

– Det var terroristperspektivet som fick mig att börja skriva, berättar Micke Evhammar. Jag blev så upprörd över hur man kan göra så, bara huka för amerikanska intressen och ändra lagar. Jag försökte sätta mig in i hur det skulle vara att få sina tillgångar frysta när man är så beroende av konton och kort.

Romanen problematiserar också systemet med välgörenhet. Patrik Lind vill gott med de hundralappar han skickar till Afghanistan varje månad, men det visar sig inte riktigt så enkelt att förändra en annan människas liv.

– Det finns inga enkla vägar, menar Micke Evhammar. Och går du via Röda Korset så ska direktören ha sina miljoner. Välgörenhet är ingen bra väg att gå, rent principiellt. Man kan inte bara komma och lappa ihop.

Istället tycker han att vi borde använda skattepengar till biståndet.

– Vi skulle ha råd att göra mer i samhällelig regi. Pengar finns, det är bara att se sig omkring, säger han och sveper med handen över köpcentret där julhandeln är i full gång.

Trots att ”Med gud på vår sida” tar upp så brännheta ämnen som kriget och terrorismen har det varit märkligt tyst om boken. Eller kanske just därför.

– Egentligen borde det inte vara känsligt, tycker Micke Evhammar. Vi skulle ha råd med en sådan debatt. Men den som ifrågasätter luktar kommunism och avfärdas.

Den svenska insatsen i Afghanistan röstades igenom av en enig riksdag i början av kriget och Micke Evhammar saknar ett tydligt vänsteralternativ i politiken.

– Även Vänsterpartiet har gått till höger, säger han. Det är ett sätt att anpassa sig och bli rumsren.

Micke Evhammars debutroman från 2009, ”Thick As a Brick”, handlar om byggnadssmeden Leo som sörjer ett förlorat folkhem och ett havererat äktenskap, samtidigt som han försöker hitta vägar framåt.

Här skildrar Evhammar jargongen på byggarbetsplatsen utan att använda sig av ett färdigt arbetarlitteraturkoncept. Även i ”Med gud på vår sida” är klassperspektivet ständigt närvarande.

– Det blir så eftersom jag själv kommer ur arbetarmiljö, säger han. Men det är också ett medvetet val att beskriva världen underifrån. Det finns så många medelklassförfattare ändå.

Samtidigt vill han problematisera begreppet arbetarlitteratur. Är en roman arbetarlitteratur för att författaren är arbetare, eller för att den utspelar sig i arbetarmiljö? Och varför finns det inget som kallas för överklasslitteratur? Micke Evhammar menar att det handlar om vem som har tolkningsföreträdet.

– De står för det objektiva och vi är de andra, menar han.

– Jag har inget emot att kallas arbetarförfattare. Det berättar vilken grund jag har när jag skriver, men det kan också skapa en låsning eftersom jag vill vara fri att skriva vad jag vill. Många var besvikna över att den andra boken inte utspelar sig på en arbetsplats.

Samtidigt berättar han att flera av hans arbetskamrater, som aldrig tidigare har läst, har tagit sig an kollegans böcker med stort intresse.

– Det är lättare att börja läsa om man känner igen miljön.

Själv har han med kortare uppehåll jobbat som byggnadsarbetare ända sedan han gick ut högstadiet och med egna ögon sett hur branschen har förändrats.

– Det är inte samma trygghet i arbetslaget i dag. Man tar in folk som man dumpar lönerna för och det är en helt annan stress med korta tidsplaner. Jag tror att många olyckor och dödsfall kan förklaras av stressen. Samtidigt är säkerheten med selar och hjälmar och sådant bättre nu.

Jag undrar vilken fråga han anser vara viktigast för arbetarklassen idag och han svarar utan betänketid.

– Bemanningsföretagen måste bort. Sedan behöver vi en helt annan skattepolitik. Tanken på en rättvis fördelning är helt borta idag. Jag tycker också att bankerna ska förstatligas. Det är inte konstigt att det går åt helvete med jämna mellanrum när girigheten driver på och bankerna lånar ut pengar bara för att hålla hjulen igång.

Vi pratar om urholkade trygghetssystem. Micke Evhammar har själv varit sjukskriven i ett helt år för ryggproblem och märker hur inkomsten sjunker.

– Man tycker att man borde få behålla det man haft efter 40 års arbete.

Att försörja sig som författare är inte heller det lättaste i dagens genomkommersialiserade bokbransch. Den som inte skriver deckare måste ha ett lönearbete vid sidan om, eller gifta sig rikt.

– Jag vet att i Norge stödköper staten 1500 exemplar av de böcker som ges ut. Då kan förlagen känna sig lugna. Jag tror att bokhandlarna i Sverige kommer att försvinna, de kan inte konkurrera med internet.

Han menar att grundläggande för kulturpolitiken borde vara att kultur måste få kosta. Att det finns ett effektivt stöd. Och den nya trenden med sponsring ger han inte mycket för.

– Vill man verkligen ha en sponsor? Om Volvo erbjöd dig pengar för att skriva en bok, skulle du göra det? Man biter ju inte den hand som föder en.

– Det känns som om man slåss mot väderkvarnar när allt är så kommersiellt. Det är konsumtionstänk och prylar överallt. För mig var det symboliskt när regeringen återinförde entréavgiften på de statliga museerna. Det är en markering att allt ska kosta pengar.

Micke Evhammar tillhör de senare årens äldre debutanter, när ”Thick As a Brick” kom var han över femtio, men han minns en längtan efter att uttrycka sig redan från tonåren.

Då var drömmen att bli rockmusiker, sedan kom barnen och familjen och det var först runt 35-40 som han fick ro att sätta sig ner för att skriva.

– När jag växte upp fanns inga förväntningar på att läsa vidare, på gott och ont. Jag har trivts med mitt jobb, jag har träffat många människor och det har varit lärorikt, samtidigt är skrivandet en befrielse från det konkreta och fysiska.
Han tror också att debuten tog tid för att arbetarlitteratur inte var så intressant på förlagen på 90-talet när han började skriva.

– Men bättre sent än aldrig, skrattar han.

Nu arbetar Micke Evhammar med nästa manus, en berättelse som tar sin utgångspunkt i händelserna på Kent State University i USA 1970 då nationalgardet sköt skarpt mot studenter som protesterade mot att president Nixon bombade Kambodja. Fyra människor dog och flera skadades.

I berättelsens centrum finns en man som både är konstnär och diversearbetare.

– Jag vill förankra berättelsen i nuet och ställa frågan var protesterna tog vägen.