Han skildrar sjölivet

När vi träffas på centralstationens kafé i Göteborg, stamcaféet, spänner samtalet över livet, till sjöss, resandet, läsandet, om fackföreningsrörelsen och den politiska utvecklingen.

Allt detta ryms i Ove Allanssons författarskap, även om sjölivet givetvis intar en särställning.

Att Ove Allansson trivs särskilt bra på centralstationens kafé är ingen slump. Han kallar tågstationer för ”resandets katedraler”, och han har skrivit om järnvägsstationer världen runt.

Resandet
Resandet har betytt mycket för Ove Allansson, som sätter likhetstecken mellan läsande och resande. Han har till och med uppfunnit det egna ordet ”läsenär”.

– Det kombinerar läsare med ordet resenär, förklarar Ove Allansson. Att läsa böcker är det enklaste sättet att resa. Säg att du läser en bok om Latinamerika. Du får en ny social omgivning, en historisk bakgrund. Du får växter, matkulturen, geografi och mycket mer. Böcker kan vara väldigt rika.

Ove Allansson menar också att läsandet berikar upplevelsen av ett nytt land eller en ny miljö.

– Om du som sjöman eller turist kommer till ett främmande land och har läst in dig på dess skönlitteratur, eller facklitteratur eller politik, då är du steget före. Jag har skrivit om sjömän som dömer ett land efter hur billigt vinet och hororna är. Då vill de inte se bakom kulisserna. Ska du åka nånstans ska du läsa in dig. Då är du inne i matchen något mer.

För Ove Allanssons del har intresset för nya miljöer alltid funnits, och det var det intresset som en gång gjorde att han valde sjömansyrket.

– När jag var ung fanns det ingen möjlighet att tågluffa. För att se andra kontinenter fanns det ingen annan möjlighet än att gå till sjöss om du inte hade pengar. Förr i världen låg du i hamn ett tag och hann se en del.

Orättvisor
På sjön såg Ove Allansson problem och orättvisor tydligare än i land, han beskriver det som ett klassamhälle i miniatyr.

Men han framhåller också det goda som livet till sjöss förde med sig; kamratskap, yrkesstolthet och upplevelser från andra länder och miljöer.
– Det som var bra med sjön gav plåster på såren mot det som var jävligt, förklarar han.

Båda dessa sidor av sjömansyrket skildras i Ove Allanssons böcker.

De sociala orättvisorna på sjön beskrev han bland annat i Ombordarna, som när den gavs ut 1971 skapade stor debatt. En debatt som bidrog till att förbättra villkoren för sjöfolket.

Ove Allansson menar att det hade varit förräderi mot sina före detta arbetskamrater om han som författare inte tagit upp problemen och orättvisorna till sjöss. Något han har fortsatt med genom åren, både i böcker och i tidningen Sjömannen.

– Men i den svenska samtidslitteraturen verkar det finnas en rädsla för att skildra arbetsplatserna och förhållandena där, bortsett från arbetarlitteraturen, kommenterar han.

Trots att Ove Allansson var fackligt aktiv under sin tid till sjöss anser han att det har varit lättare att som författare och journalist se orättvisorna i ett sammanhang, som han kanske inte såg under tiden som skeppsombud.

– Man rapporterade till förbundet när maten var dålig, eller när radion i mässen vara trasig. Men vi tänkte aldrig på de stora frågorna, på lagstiftningen, utan gav oss många gånger in i de små detaljerna som omgav oss och var förtretliga. Sen efteråt såg jag det när jag började skriva.

Fackföreningstanken är viktig för Ove Allansson som säger att han fått sitt människovärde genom facket. I sin utveckling som författare har fackförbundspressen spelat stor roll.

– På LO-sidan fanns det 22 tidningar jag kunde skicka noveller till när jag började skriva. I varje yrke kunde en kille eller tjej som vill börja skriva försöka få in någonting via sin fackförbundstidning. Jag fick in noveller i både Metallarbetaren och Sjömannen när jag började skriva 1963.

Med besvikelse ser han på fackföreningarna och LO:s utveckling.
– Jag anser att fackets stora förräderi ligger i att de ställde upp för att vi skulle gå med i EU. Det ser vi nu. När riksdagen godkände Lissabonavtalet har Mona Sahlin och LO-ledningen med Wanja Lundby Wedin i spetsen förrått arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen.

Elefantsjuka
Ove Allansson menar att fackföreningsrörelsen lider av elefantsjuka, syftandes på de återkommande sammanslagningarna inom LO till allt större förbund.

– Ombudsmännen kommer allt längre från medlemmarna. När jag var till sjöss så kom ombudsmännen ombord för att ta emot medlemsavgiften. Då fick de också höra skiten. Men jag vill inte påstå att SEKO Sjöfolk är de sämsta, det finns en del idealister kvar.

Men Ove Allansson kritiserar inte bara facket, han menar att också medlemmarna har ett ansvar. Medlemmarnas likgiltighet passiviserar också.

– Så länge det inte märks i plånboken klagar ingen. Och det materiella tar tid från folks engagemang. Som när bilen kom, då skulle man vaxa den i stället för att sitta på möten. Å andra sidan, det sägs att Sverige har världens starkaste fackföreningsrörelse. Men vad gör dem? Kommer man med förslag på demonstrationer eller andra aktiviteter till LO bromsas de oftast.

Frågan är aktuell när det i kristider massvarslas över hela landet, utan nämnvärt motstånd från vare sig fack eller anställda.

– Jag tycker bankerna ska förstatligas. Och jag tycker Volvo, Scania och Saab ska förstatligas också. Det måste bli slut på vansinniga bonusar och skyhöga löner. Det blir kanske en statlig byråkrati, men det blir svårare att sälja ut. Det bästa vore om de anställda själva fick sköta driften och tillsätta företagsledare.

Den borgerliga regeringen tycker han det luktar 30-tal om, och han kallar den en katastrof för det svenska folket.
Men han ger inte de borgerliga partierna ensamt skulden för utvecklingen i Sverige. Ove Allansson anser att riksdagsvalet 2006 förlorades redan 1994, när Sverige gick med i EU.

– Då började den svenska välfärden raseras. Det var ett systemskifte som borgarna inte lyckades genomföra med egen kraft, de fick hjälp av socialdemokraterna och facktopparna.

– De viktiga löftena ja-sägarna gav har svikits. De sa att går vi inte med i EU hamnar vi i Europas periferi. Men där är vi ju nu! Det är Tyskland och de stora staterna som bestämmer.

Lönedumpning
Med EU har arbetskraftsinvandring och lönedumpning aktualiserats, en verklighet som sedan länge funnits på sjön genom utflaggning.

– Redan på 1970-talet började redarna hota med utflaggning. När jag var till sjöss var det 13-14 nationaliteter i varje båt. Men vi hade svenska löner allihop.

Idag finns TAP-systemet, temporärt anställd personal, till sjöss. Ett avtal som innebär att bemanningsfirmor hyr ut arbetskraft från låglöneländer som Filippinerna och Ukraina.

– Facket hotades av allmän utflaggning och fick välja mellan pest eller kolera. Löftet var att flera fartyg skulle flaggas in för att skapa nya jobb, men det har vi inte sett mycket av!

Ove Allansson berättar om när norske redaren Fred Olsen satte in en färjelinje mellan Göteborg och Tyskland med låglönebesättning. Genom blockad och demonstrationer genomfördes protester mot lönedumpningen. Det var vid den tiden redarna försökte organisera lönedumpning genom ett svenskt internationellt sjöfartsregister.

– Jag fick flera dödshot i samband med det, och det fick Sjöfolksförbundets ombudsmän också, berättar han. Det betyder att det inte är likgiltigt vad man skriver. Men de flesta reaktioner är positiva.

Berättelser
Ove Allansson berättar om den levande kontakt med läsare han haft genom åren. Många har känt igen sig i skriverierna, och många berättelser Ove Allansson hört från sjöfolk har förvandlats till romaner och noveller.

– Jag kan samtala med sjöfolk som hör av sig i timmar, och många gånger sätter jag större värde på de samtalen än på vad litteraturkritiken säger. De känner inte sjöfolkets förhållanden alla gånger.

– Tack vare att jag varit på sjön kan jag ta vara på andras berättelser. Det är många som har sagt ”jag gillar vad du skriver”, vill du ha den här berättelsen?

En sådan berättelse blev till boken Här seglar Manfred Nilsson, efter att en gammal sjöman ringde upp och sa ”du ska få mina berättelser att sätta upp i svarven och svarva till”.

Men det är inte bara andras berättelser som återkommer i Ove Allansson böcker. Hans egna erfarenheter från åren till sjöss, där han jobbade som svarvare och reparatör, återkommer också i böckerna.

– Jag driver lite med mig själv i debutboken Resan till Honduras. Jag satt på toaletten och i masten och diktade. Jag skrev inte direkt på masten, det är fabulerat, men jag klottrade ner något på elektrodpaketen, vid svetsjobb uppe i masten. Alexander (Ove Allansson alterego i boken) såg ju fartyget som en stor dikt.

Resan till Honduras visar upp ett färgstarkt persongalleri av kaktusodlande kockar och svenskamerikaner med fotografier på gravstenar, varav de flesta har verkliga förlagor som Ove Allansson mötte under sina år till sjöss.
Resan till Honduras ramas in av den CIA-stödda statskuppen mot vänsterregeringen i Guatemala 1954.
Idag styrs flera latinamerikanska länder av vänsterregeringar, vilket gläder Ove Allansson.

 – Det är hoppfullt med Chávez och Morales, Ecuador är lite åt det hållet och Brasilien försöker också. Det är ju bra. Och USA har inte vågat invadera Kuba.

Ove Allansson har skrivit mycket om Latinamerika. När han skrev debattartiklar om Nicaragua i numera nerlagda tidningen Arbetet blev han påhoppad av USA:s dåvarande ambassadör.

– Jag skrev att Nicaraguas barn ska vara tacksamma att de får trampa på landminor som är finansierade av en kristen regering, det var ju på Reagans tid. Då fick Arbetet ett påtryckningsbrev från USA:s ambassadör, ”Jag kan inte förstå hur man kan publicera en så skandalös artikel som man gjorde av författaren Ove Allansson”.

– Men när jag skrev en artikel och satiriskt tackade USA för den hjältemodiga insatsen att besegra det jättestora Grenada så ringde Sovjets ambassadör och tackade.

Nytt projekt
Ove Allanssons senaste bok, Blues för Maria, en arbetare- och Göteborgsskildring, recenserades i Proletären i våras. Och avslutningsvis vill vi så klart veta vad Ove Allansson jobbar med just nu, och det visar sig att han inte ligger på latsidan.

– Jag håller på med ett stort projekt, en bok om vad som har skrivits om sjön på svenska språket. Den heter Sjölivets berättare, med undertiteln ”en refererande och citerande översikt”. Den börjar på vikingatiden, med Fritiofs saga, och framåt.

– Allt som har skrivits, som vi kunnat hitta, ska finnas med. Det är både ett jobbigt och intressant arbete, men det kommer att stå sig sen.

Han vill inte kalla boken för ett litteraturlexikon, utan just en översikt som rymmer både kända och okända författare, men även bildkonstnärer.

– Sjölivets berättare finns inte bara i böckerna, utan också i fackförbundstidningarna. Jag tar upp de olika sjötidningarna. Där finns det noveller, dikter och visor. Jag försöker visa på bredden av vad som skrivits av sjömän eller före detta sjömän.

Arbetet med boken har pågått i tre år, och Ove Allansson har skrivit det mesta själv. Men en del material har han beställt från andra skrivkunniga sjömän.

Ännu återstår mycket arbete med boken, men planen är att den ska komma ut nästa år, i god tid till bokmässan lovar Ove Allansson.

Vad nästa projekt blir vet han inte, men han lägger inte locket på för att det kan komma fler böcker.

– Sjuttiosex år är ingen ålder på en häst bara man har arsenik brukar jag säga, men det är länge sen jag upptäckte att det är lättare att läsa en bok än att skriva den. Men jag har halvfärdiga romaner och annat som ligger, så jag får se om det blir nån mer bok efter Sjölivets berättare.

WICTOR JOHANSSON
Proletären 1-2, 2008