Terrordådet – ett mörkt tecken i tiden

Massakern i Norge är så brutal att den nästan är svår att greppa. Unga människor, några var i blöjålder när brottet började planeras, avrättas med två skott i huvudet. Samtidigt en kraftig bomb i centrala Oslo för att köpa sig tid för att hinna skjuta så många som möjligt.

Planen slutade inte på Utøya. Rättegången och uppmärksamheten kring denna är en viktig del. Det är därför helt korrekt av det norska rättssystemet att stänga sina dörrar. Att göra domstolen till Anders Behring Breiviks politiska tribun vore att hjälpa brottslingen.

Det går bara att spekulera om huruvida terrorbrottet begicks i ensamhet eller om det finns ett nätverk bakom. Förhoppningsvis kommer den rättsliga utredningen att klargöra en del. Men även om det begicks av en ensam galning så begicks det inte i något politiskt vakuum. Behring Breivik må vara galen, men han är samtidigt en produkt av den tid han verkar i. Han är en representant för den moderna fascismen.

Med brutalitet förverkligade han den moderna fascismens program om kamp mot islamiseringen och de ”kultur-marxistiska femte kolonnare” som banar väg för den ”muslimska ockupationen”.

Anders Behring Breivik är noga med att påpeka att han inte är nazist. Det är inte ett oviktigt påpekande. Massakern i Norge visar att den moderna fascismen är lika omänskligt brutal som sina föregångare. Men för att lyckas med sina strävanden måste den göra sig av med den fotboja som Hitler utgör. Därför är både Behring Breivik och Jimmie Åkesson tydliga med sin ”antinazism”.

Genom kombinationen av ”antinazism” och en rabiat antikommunism placerar de sig i den politiska mittfåra som skapats av de senaste årtiondenas reaktionsperiod.
Det är ingen slump att Behring Breivik anger kampen mot ”kultur-marxismen” som punkt nummer ett på sitt program, precis som kampen mot ”kulturbolsjevismen” utgjorde ett viktigt vapen i nazisternas arsenal.

Fascisterna framställer sig själva som det vanliga folkets röst mot ett diffust etablissemang, som utgörs av politiker, fackföreningsfolk, journalister mfl. Detta etablissemang eller kulturelit mörkar sanningen för verklighetens folk och håller islamisterna om ryggen.

På detta sätt appellerar de till många människors känsla av att utvecklingen går åt fel håll – nedmonteringen av den gemensamma välfärden, massarbetslöshet och ökad otrygghet. Samtidigt går den verkliga makten, den ägande klassen, fri från ansvar. Greppet är samma som när Göran Hägglund häromåret angrep kultureliten i namn av att företräda verklighetens folk. Eller de reaktionärer som med jämna mellanrum går till storms mot den vänstervridna pressen.

Behring Breiviks förenade ”antinazism” och antikommunism går helt i linje med den borgerliga historierevisionism som skriver om 1900-talshistorien till en kamp mellan borgerlig liberalism och totalitarismen, dvs nazism och kommunism.

Den moderna fascismen, som massakern i Norge är ett uttryck för, existerar inte något politiskt ingenmansland. Den är den yttersta flanken på den politik som omfattar den härskande klassen i västvärlden – islamofobin och antikommunismen är dess grundpelare.

Någon har definierat fascism som ”kemiskt destillerad imperialism”. Den islamofobi som på många sätt är det sammanhållande kittet för den moderna fascismen, på samma sätt som antisemitismen var det för 80 år sedan, är också den ideologiska motiveringen till imperialismens krig i Mellanöstern.

Bilden av en värld dominerad av motsättningen mellan västvärldens civiliserade kristenhet och den muslimska världens medeltida barbari är dominerande hos den härskande klassen i västvärlden. Den gäller för George W Bush, Jimmie Åkesson, Nicolas Zarkozy och för den svenska imperialismen och dess företrädare som aktivt deltar i krigen i Mellanöstern och arabvärlden.

En del representanter är mer välartikulerade, men grundsynen är den samma. Som när USA:s förre utrikesminister Madleine Albright för några år sedan fick frågan om hon ansåg en halv miljon döda irakiska barn var ett pris värt att betala för de sanktioner som kanske skulle kunna få bort Saddam Hussein. Varpå hon svarade ja. I kampen mellan västvärlden och den muslimska världen är det rätt att låta hundratusentals oskyldiga barn dö.

Samma syn vägleder försvararna av Israels kriminella blockad mot Gaza. I kampen mot det islamistiska Hamas är det rätt att låta palestinska barn och ungdomar dö.
Eller för den delen Libyen. Tidigare i år föreslog Fransesco Speroni, från italienska Lega Nord, som sitter i Europaparlamentets justitieutskott, att EU ska använda vapen mot de tiotusentals flyktingar som flytt från Nordafrika under våren. Inför kritiken sa han ”Europa använder vapen på samma sätt i Libyen. Jag förstår inte varför vapen kan användas i ett fall men inte i ett annat”.

Anders Behring Breivik och hans likar är resultatet av årtionden av imperialistiska propaganda som förespråkat krig, våld och död mot den muslimska världen.
Kriget mot terrorismen har banat vägen för att nazisternas berättelse om en parasiterande religiös minoritet som bor i fattiga ghetton och som i grunden är så annorlunda att samlevnad är omöjlig, att denna berättelse är åter gångbar.

I Sverige och Norge är det framförallt muslimerna som får spela denna roll. Men i många länder i Europa är det romerna.

Som i Ungern, som var EU:s ordförandeland fram tills för någon månad sedan. Här marscherar fascistpartiet Jobbiks frikår Ungerska gardet på gatorna. Romer jagas, terroriseras och mördas. Jobbik är landets tredje största parti och arbetar i symbios med landets ledande parti Fidesz. Det senare partiet ingår i samma EU-parlamentsgrupp som de svenska Moderaterna och Kristdemokraterna.

Lika illa är det i Italien. Hatet mot romerna har blivit ett viktigt slagträ från Silvio Berlusconi och hans högerregering. Att romerna endast utgör en fjärdedels promille av landets befolkning spelar mindre roll. Man ska komma ihåg att judarna aldrig utgjorde mer än en procent av Tysklands befolkning när nazisterna marscherade mot makten.

Berlusconi hetsar mot romerna, som han kallar ”Ondskans armé”. Speciella undantagslagar har införts för att underlätta bortrensandet av ”nomader” från städerna och han arbetar på att införa ett speciellt register där romer ska registreras med namn, finger-avtryck etc.

Delar av den romska befolkningen har trängts ihop i stora läger, bla utanför Rom och Neapel. Statistiken visar tydligt på villkoren: romernas medellivslängd är hälften av andra italienares, barnadödligheten femton gånger så hög.

I regeringen sitter även det rasistiska Lega Nord vars ledare Umberto Bossi har lovat att jaga romerna ur landet, gärna med gevär och efter att i en valkampanj förklarat att ”Jag vill utrota alla zigenarbarn som stjäl från våra åldringar” fördubblade partiet sina röster. Fascisten Luca Romagnoli, en del av Berlusconis regeringsunderlag, krävde deportation; romerna borde samlas i ett stort åttamiljoners läger i Östeuropa.

Högerregeringen har folkligt stöd för sin politik. 68 procent av italienarna vill hjälpa till att kasta romerna ur landet.

Även i EU:s två dominerande länder Tyskland och Frankrike har politikerna beordrat rivningar av läger och utvisning av tusentals människor. Den fira rörlighet som EU:s företrädare skryter om gäller inte alla EU:s medborgare. En grupp har på grund av sin etnicitet undantagits och jagas, terroriseras och även mördas i EU.

Nästa år är det presidentval i både Frankrike och USA. Resultaten kan bli att det sitter en Le Penn på den franska och en Tea Party-representant på den amerikanska presidentposten.

Tea Party-rörelsen är ideologisk kusin till Behring Breivik. Här förenas rabiat antikommunism, kristet kortstågstänkande och islamofobi. Noam Chomsky, som sällan brukar överdriva, varnar för att Tea Party-rörelsen innebär att ”fascismens mörka moln hopas” och jämför deras retorik och de skränande reaktionära mobbarna påminner om när han i sin barndom hörde Hitler och nazisterna.

Terrorattacken på Utøya är en stor tragedi. Dessvärre är det inte bara en enskild galnings verk utan också ett tecken i tiden. Massakern är en väckarklocka för alla demokrater och humanister och inte minst till kommunisterna, som alltid har och alltid kommer att vara ryggraden i kampen mot fascismen.