Varning för anpasslingar

Sedan valet i höstas har flyktingmottagandet blivit den hetaste potatisen i den politiska debatten. Bakom finns både Sverigedemokraternas raketfärd i den svenska opinionen och det faktum att 50 miljoner människor är tvingade på flykt undan krig, terror och misär.

Nästan dagligen kommer utspel från borgerligt håll om hur de borgerliga partierna ska formulera en invandrings- och flyktingpolitik som allt som oftast syftar till att locka tillbaka massavhoppen till SD.

Att frågan om flyktingmottagandet uppfattas som den avgörande frågan och den största utmaningen mot arbetares och vanligt folks rätt till välfärd, jobb och bostäder är ett sjukdomstecken. I flyktingdebatten uppmärksammas bostadsbristen, den sociala nedrustningen, massarbetslösheten och den oordning som uppstår när verksamhet splittras upp och sätts under ständiga sparkrav. Det är inget nytt och det är inte något resultat av den svenska flykting- och invandringspolitiken.

EU-styrd nyliberal politik har medvetet skapat massarbetslöshet, flyttat pengar från gemensam välfärd till privata förmögenheter i samhällstoppen och lämnat bostadsförsörjningen åt en marknad som tjänar på att upprätthålla bostadsbrist.

När politiker, oavsett var de befinner sig på färgskalan, vill få folket att svara på frågan om vi ska satsa pengar på välfärd eller flyktingmottagning, så måste vi vägra att svara. Så som frågan är utformad är den omöjlig att besvara. För Fredrik Reinfeldt var svaret att vi ska acceptera fortsatt nedskärning av den gemensamma välfärden. För Sverigedemokraterna är svaret att vi ska stänga gränserna för människor som flyr för sina liv.

Istället för att acceptera frågeställningen så blir uppgiften att vrida på perspektiven. Att öppna människors ögon för ett annat sätt, ett klassmässigt sätt, att se på Sverige och världen.

Hur kan det vara så att vi inte har råd att rädda människoliv och stå upp för grundläggande mänskliga rättigheter när tio procent av Sveriges befolkning äger 70 procent av den totala förmögenheten. Eller när den ökade kostnaden för att rädda livet på tiotusentals flyende människor inte ens utgör hälften av endast fyra storbankers gemensamma årsvinst.

När det gäller frågan om flyktingmottagande precis som när det gäller alla andra frågor måste Kommunisterna utmana det politiska konsensus som säger att det skulle saknas pengar i ett Sverige som är dubbelt så rikt som för 30 år sedan. Sverige är ett rikt land, problemet är att pengarna samlats hos ett litet fåtal. Med en mer jämlik fördelning har Sverige givetvis råd med välfärd, bostäder och värdiga liv åt såväl de som bor i landet nu, som åt de människor som tvingas fly hit från krig och elände som Sverige och EU allt som oftast är medskyldiga till att skapa.

Kommunistiska Partiet är för en generös flyktingpolitik. Asylrätten är en grundläggande mänsklig rättighet och det är vår plikt att hjälpa människor på flykt. Att andra EU-länder vägrar ta sitt ansvar är inget argument för att Sverige inte ska göra vad vi kan. Insatser för att hjälpa den absoluta majoriteten flyktingar som trängs i tältläger i de krigshärjade ländernas grannländer ska inte ställas mot att ta hand om de som lyckas fly till Sverige.

I synen på invandrings- och flyktingpolitik är skillnaden mellan socialismens humanistiska grundhållning och kapitalismens cyniska människosyn tydlig. Är det människors behov som ska vara utgångspunkten eller företagens behov av billig arbetskraft?

”Vi vill ha hit människor vi kan utnyttja, inte sådana som utnyttjar oss.”, som en tysk politiker uttryckte det för några år sedan och därmed gjorde sig till tolk för den människosyn som är borgarklassens. Samma klassintresse ekar i Folkpartiets senaste förslag att använda invandrare som en murbräcka för att försämra löner och arbetsförhållanden.

Ett förverkligande av Folkpartiets förslag skulle fösa ännu fler arbetarväljare till det arbetarfientliga SD. Det är ju ingen slump att SD:s starkaste stöd inom LO-kollektivet finns i de fackförbund vars medlemmar drabbas värst av låglönekonkurrens.

Att bekämpa kapitalets fria arbetskraftsimport och den växande rasismen i vårt land, är två sidor av samma mynt. Det handlar om att bekämpa splittring och kämpa för enhet. Ju mer Kommunisterna bekämpar arbetskraftsimporten, desto tydligare måste vi kämpa för en generös flyktingpolitik.

EU:s cyniska kapitalistiska karaktär syns i det faktum att företagen tillåts importera och utnyttja arbetskraft under slavlika förhållanden för att sedan skicka ut dem igen när företagen inte har behov av dem längre. Samtidigt som EU bygger en mur mot omvärlden som tvingar flyktingar att riskera sina liv i händerna på brutala människosmugglare.

Kommunisterna måste som alltid stå upp för människovärdet, mot ett kapitalistiskt system som vill reducera oss till marknadsvärden.

När det gäller de problem som har blivit uppenbara genom de stora flyktingströmmarna de senaste månaderna är lösningarna givna, men det kräver att Sverige gör upp med både den kortsiktighet och åtstramningspolitik som dominerat sedan EU-inträdet.

Som alltid är långsiktig planmässighet ett bättre sätt att organisera verksamheter på än det kortsiktiga kaos som nyliberalismen förespråkar.

Staten måste ta ett helhetsansvar – ekonomiskt, organisatoriskt och logistiskt. Givetvis ska det göras tillsammans med kommuner, så att situationen blir hanterbar. Kommunerna måste solidariskt dela på uppgiften och de kommuner som försöker smita undan ansvar, allt som oftast moderatstyrda rikemanskommuner, ska kunna tvingas.

Privata skojare som berikar sig på flyktingarnas behov måste bort. Att förvandla flyktingmottagande till en kapitalistisk industri är inte bara osmakligt, det är även oklokt. Våra skattepengar ska gå till att sörja för människors behov, inte till att berika rufflande skivbolagsdirektörer och halvkriminella advokater.

Vad gäller bristen på tillgång till bostäder, problemen i skolan och bristerna inom välfärd och samhällsservice, så sätter flyktingdebatten bara fingret på frågor som länge ropat på sin lösning.

Befria bostadsförsörjningen från marknaden och lägg ansvaret för bostadsförsörjningens alla delar på stat och kommun med människors behov av bostäder som utgångspunkt istället för ägarnas vinstkrav. Återupprätta enhetsskolan, satsa resurser på barnens skolgång och kasta ut månglarna ur skolvärlden. Låt behoven styra välfärden och samhällsservicen istället för det Brysselbeslutade budgetslaveriet.

Sverige behöver en politik för planering, gemensamt ägande och med människovärdet i centrum. Inom stora delar av borgerligheten ser vi den anpassning till de blåbruna kusinerna till höger som vi har sett i många andra europeiska länder.

Svaret på detta är inte att glida med utan att stå upp för den klassmässiga och antikapitalistiska politik som är den enda lösningen på arbetare och vanliga människors livsproblem.