Varför bombar Frankrike Mali?

Det var fredag 11 januari som de franska bombplanen inledde attacken mot de så kallade islamistiska rebellerna i norra Mali. Informationen om vad som händer är bristfällig. Rapporter som sipprar ut talar om många döda och ökade flyktingströmmar. Regionen räknas som en av världens fattigaste.

Den militära insatsen var väntad. Uppladdningen har pågått allt sedan al-Qaida i Islamiska Maghreb (AQIM) och andra extrema islamistgrupper tog kontroll över landsdelen våren 2012.

Frankrike står inte ensamt. Landet agerar i samråd med USA och dess allt mer aktiva Afrikakommando (Africom). Tillsammans har de drivit på för att de västafrikanska staterna i samarbetsorganisationen Ecowas ska bidra med marktrupp.
Frankrikes nye ”socialistiske” president Francois Hollande försöker legitimera kriget som en ädel insats mot ”terroristiska element” bland rebellerna i norra Mali.

”Terroristerna ska veta att Frankrike alltid kommer att vara där, inte för sina fundamentala intressens skull, utan för att det handlar om ett folks rättigheter, Malis folk, som vill leva fria och i demokrati.”

En värre hycklare än Francois Hollande får man leta efter.

För det första ingriper inte Frankrike till stöd för en folkvald regering. Malis nuvarande interimspresident Dioncounda Traoré sitter vid makten som ett resultat av militärkuppen i mars förra året.

För det andra är Frankrike ingen principiell motståndare till ”terroristiska” islamistgrupper. När Frankrike och ett antal Nato- och Gulfstater störtade Muammar Gaddafi i Libyen 2011 samarbetade de med al-Qaidainspirerade Libyska islamiska kampgruppen (LIFG).

Samma sak sker i Syrien. Här backar Frankrike upp extrema fundamentalister i kriget mot den sekuläre presidenten Bashar al-Assad, och ”jihadister” från hela världen strömmar till Syrien. Här kan man tala om att skapa en fristad för terroristgrupper.

För det tredje är al-Qaidas stärkta ställning i Västafrika en direkt följd av Natoangreppet på Libyen. Redan innan de första bomberna föll över Tripoli kom varningarna om att ett krig och efterföljande kaos skulle bana väg för just extremistgrupper som AQIM.

I november 2011 citerade US-amerikanska ABC News Mokhtar Belmohktar, en av ledarna för al-Qaida i Islamiska Maghreb. Han erkände att de i det libyska kaoset kommit över tusentals kraftfulla vapen och konstaterade: ”Vi tillhör de som gynnats mest av revolutionerna i arabvärlden.”

Det är inte bara i Mali som AQIM agerar. De stora ökenområdena gör det lätt att gå över gränserna till grannländer som Algeriet, Mauretanien och Niger. I Nigeria använder islamistgruppen Boko Haram terror för att nå sina mål, och i Somalia kontrollerar terroristanklagade al-Shabaab delar av det kaotiska landet.

Förekomsten av extrema islamistgrupper är för stunden den främsta ursäkten för ökad västlig militär närvaro i Afrika. Fransmännen har redan soldater i flera av dessa terroristhotade stater.

Amerikanska Wall Street Journal rapporterade i december förra året om hur Obamaadministrationen håller på att skifta fokus i kampen mot terrorismen till den afrikanska kontinenten. Som en del i detta planerar USA att skicka militär till 35 afrikanska länder under 2013. Dessa ska delta i militära träningsprogram eller andra samarbetsprojekt.

Men att skydda invånarna i fattiga länder från terrorism, eller hjälpa dem till ett bättre liv, är inte det verkliga motivet till ökad militär närvaro i Afrika. Det handlar om den västliga imperialismens intressen. Om att lägga beslag på den afrikanska kontinentens naturrikedomar, innan någon annan gör det.

J. Peter Pham, rådgivare för Africom sedan grundandet 2007, definierade samma år USA:s militärkommandos huvuduppgift. Det är att ”säkra tillgången till kolväten och andra strategiska naturresurser” i Afrika samt ”se till att inga andra berörda parter, såsom Kina, Indien, Japan, eller Ryssland, skaffar monopol eller får företräde”.

I Västafrika finns alltifrån eftertraktade mineraler till Afrikas kanske största oljereserver. Frankrike har stora intressen i urangruvor i Malis grannland Niger.

Kan det trots allt komma något gott ur Frankrikes ingripande i Mali, som att befolkningen slipper leva under al-Qaidas och andra islamistgruppernas förtryck?

Knappast. Det går inte att bomba fram demokrati och mänskliga rättigheter, och det går inte att bomba bort religiös extremism. Det visar inte minst elva års krigande i Afghanistan. Dödandet skapar istället vrede mot de som invaderar.

Folket i Mali har för stunden helt andra behov än mer krig och kaos. Den brittiska humanitära organisationen Oxfam varnade redan i höstas för att upptrappade strider i norra Mali skulle förvärra en redan allvarlig situation i denna del av Afrika.

Oxfams ansvarige för Västafrika, Mamadou Biteye, kritiserade också att västvärlden endast ser på Mali utifrån terroristbekämpningens snäva lins. ”En hållbar fred och välstånd i Sahel [ökenbältet som sträcker sig tvärs igenom Afrika] betyder att man måste bekämpa förhållandena med kronisk fattigdom, svält och utanförskap.”

Förutom förbättrade levandsförhållanden, finns det något annat som skulle kunna bidra till att begränsa de fundamentalistiska gruppernas utbredning?

Svaret är att det finns åtgärder som ett antal länder direkt skulle kunna vidta.

För det första borde västvärlden sluta stödja al-Qaidainspirerade grupper. Sådana grupper backas upp i Syrien, eftersom det för stunden gynnar de västliga intressena i Mellanöstern. Men vad händer när tusentals jihadister tränade i strid lämnar Syrien och återvänder till sina hemländer? Kommer det att resultera i nya uppror likt det vi ser i Mali?

För det andra finns det skäl att granska vissa västallierade ländernas stöd till religiösa extremistgrupper. Det gäller Saudi-arabien och på senare tid även det lilla emiratet Qatar.

I franska medier diskuteras nu vilken roll Qatar spelar i norra Mali. Det finns rapporter om att emiratet med pengar och militär träning stött vissa av islamistgrupperna i området. Om det är sant så betyder det att Frankrike och Qatar – två länder som närmat sig varandra både militärt och ekonomiskt – indirekt krigar mot varandra. På det maliska folkets bekostnad.