Samtal i Odessa

På nytt är jag på plats i Odessa, staden som vann mitt hjärta vid första besöket. Att vara i södra Ukraina känns som att vara hemma. Men allt är inte som vanligt.

Odessiterna är kända för att vara pratsamma och frispråkiga. Nu är de tystare. De undviker att prata politik. Bara vänner emellan i skydd av hemmets väggar kommer samtalet igång.

Hemma hos Sergej

Vi sitter några vänner och pratar i Sergejs kök om händelserna i Odessa och mord-branden vid Fackföreningarnas hus på Kulikovofältet. Stämningen är sorgsen.

• Vilken betydelse hade mordbranden 2 maj för det politiska livet i Odessa?
– Det blev ett riktigt nederlag, svarar Sergej. Oppositionen, de som motsatt sig statskuppen 21 februari, hade gjort ett bra arbete med att mobilisera och organisera motståndet. De tog initiativet i de politiska diskussionerna i Odessa, propagerade mot statskuppen, organiserade stora möten och demonstrationer med uppemot 30 000 personer. Vi var alla på offensiven. Kuppens representanter, myndigheterna i Odessa, var på defensiven.

– På Kulikovofältet utanför Fackföreningarnas hus fanns flera stora tält där folk träffades för att diskutera politik, organisera motståndet mot statskuppen och dela ut propaganda. I en stor demonstrationen en vecka före mordbranden konfronterade demonstrationsledningen guvernören och krävde att polisen skulle agera mot våldet. Guvernören lovade att sätta stopp för folk med skjutvapen. Men inte batonger, det var svårare enligt honom. Lagen tillät inte det. Guvernören var ändå på defensiven, han tvingades möta demonstranterna och lova att polisen skulle agera mot våldet.

– Allt verkade bra. Men de som ledde oppositionen gjorde ett misstag. De byggde inte upp en organisation för att försvara sig, de förstod inte att det var viktigt. De litade på styrkan i demonstrationerna och på att myndigheterna skulle sätta stopp för öppet våld. Ett fruktansvärd misstag.

– Efter den stora 1 maj-demonstrationen kände vi oss säkra. Många åkte ut på landet, hälsade på släktingar. De som blev kvar var helt obeväpnade och oförberedda på att försvara sig. När fascisterna den 2 maj attackerade människorna i tälten utanför Fackföreningarnas hus hade oppositionen inget att sätta emot. I flera timmar pågick massakern utan att polisen ingrep. Hundratals mördades av fascisterna utanför och inne i Fackföreningarnas hus.

– När polisen började göra något var det för att gripa de oppositionella som försökte fly undan fascisternas våld. Massor av oppositionella hamnade i fängelse, fascisterna gick fria.

– Flera hundra greps, många fick polisen släppa när folk demonstrerade utanför polishuset. Men alla är åtalade och väntar på rättegång. 2 maj förlorade oppositionen sin ledning, en del är döda, en del sitter i fängelse.

• Vad betyder det som skett för framtiden?
Denna gång är det Dimitri som svarar.

– Du förstår, vi i Ukraina lever nu i en situation som liknar feodalismen. Ett antal oligarker, multimiljardärer alltså, har blivit guvernörer för stora områden, skaffat sig egna arméer och gör som de vill utan att bry sig några lagar. Det är folk som Igor Kolomojskij, guvernör i Dnepropetrovsk. Han är en av Ukrainas rikaste personer, äger Privatgruppen med Privatbanken, sju stålverk, flera gruvor, tusentals industrier, två tv-kanaler och en nyhetsbyrå. Kolomojskij äger också fabriker och stålverk i Europa, Ryssland och USA.

– Han har en privatarmé på tusen man utrustad med moderna vapen, och han är ordförande för Dnepro fotbollsklubb som har en hejarklack på flera tusen huliganer. Det var Kolomojskijs folk som skickades till Odessa 2 maj. Du förstår vilka krafter vi har mot oss. Framtiden känns svår.

– Visst känns det svårt nu, fortsätter Sergej. Men odessiterna kommer att resa sig igen. Jag är säkert på det. Folk fick en chock av morden på Kulikovofältet. Ingen trodde att detta kunde hända i Odessa. Men motståndet kommer att resa sig igen.

Majdankämpe fick betalt

Att ta hand om familjegraven är ett måste i Odessa, ta bort gamla löv, göra rent och ställa dit nya blommor. Mitt i arbetet kommer två unga män fram och erbjuder sig att för en mindre summa pengar måla staketen kring graven.

Vi kommer överens om vad som skulle göras och priset. Allt väl. Ett par dagar senare träffas vi igen vid graven för att godkänna jobbet och betala. Efter betalningen kommer samtalet igång.

En av männen berättar att han hade jobbat i flera städer men att det är svårt att få jobb. Han jobbade ett tag i Charkov i en militärfabrik som tillverkade delar till den ryska armén. När sanktionerna mot Ryssland trädde i kraft tvingades fabriken stänga och över tusen arbetare blev utan jobb. Han fick åter resa till Odessa.

Jag känner väl till denna verklighet. Under mina resor i Ukraina har jag sett hundratals stängda fabriker.

Plötsligt säger den unge mannen att han även var på Majdan i Kiev. Vi blir väldigt förvånade och frågar vad han gjorde där.

– Slogs mot polisen med en påk i handen, svarar han.

Men vänta ett tag, tänker jag, vad är det för människor jag har framför mig?

– Varför gjorde du det, frågar jag igen.

Den unge mannen svarar:

– Jag fick hundra dollar per dag, betalning i handen varje kväll.

Min förvåning växer. Framför mig har jag alltså en av legoknektarna från Majdan, en av Carl Bildts ”demokrater”!

• Var det bara för pengarna du åkte till Majdan?
– Bara för pengarna, politik intresserar mig inte. Men det var farligt. En av de som åkte från Odessa blev invalid för livet. Jag stannade bara ett tag på Majdan.

Samtalet tar slut och vi skiljs åt. Tänk er, 100 dollar per dag! Nnder Majdan var 100 dollar lika med 850 ukrainska griven. Det är en förmögenhet i Ukraina. En vanlig fabriksarbetare eller byggnadsarbetare tjänar ca 1200–1500 griven per månad!

Vad en vanlig arbetare tjänar på en månad tjänade vår staketmålare alltså på en och en halv dag – för att slåss mot polisen. Man förstår att det är lätt för miljardärerna att ha egna arméer.

Alexander och Katarina

Alexander är elektriker och med åren har vi blivit goda vänner. Han har jobbat många år i det stora kommunala elbolaget och jag har vid tidigare tillfällen sett att hans arbetskamrater värderar hans åsikter högt. Jag frågar vad de på jobbet anser om den nya situationen i Ukraina och i Odessa.

– Jag har fått många frågor om vad vi ska göra, säger Alexander. Många är emot Kievjuntan. Men vi tvingas konstatera att tillfället inte är det bästa. Efter 2 maj förföljs oppositionen och folk är rädda för att hamna i fängelse. Dessutom är vi anställda av staden. Kritiserar vi juntan får vi sparken. Många protesterar, men vem ska organisera kampen? Fackföreningarna är ett skämt, de umgås bäst med de på kontoret.

– Det känns hopplös. Det ryktas om att de ska privatisera Odessas hamn. Kanske kommer turen till elbolaget. Många kommer att förlora sina jobb då. Hur ska de försörja sig? Det finns arbetslösa överallt.

Katarina är gift med Alexander och jobbar inom skolan.

• Hur är stämningarna bland dina arbetskamrater på skolan?
– Det är samma situation, svarar Katarina. De som bestämmer i staden är i första hand rädda om sina jobb och gör allt som de i Kiev kräver. Nu vill dem att vi ska ha lektioner på ukrainska, att det ryska språka ska bannlysas i skolorna. Men hur ska det gå? Barnen i Odessa pratar inte ukrainska! Och vi lärare kan knappt ukrainska.

– Nästan alla de som bestämmer har ryska som modersmål som vi. Men ändå följer de Kiev. Det är en tydlig skillnad mellan de där uppe och folket i Odessa.

– Situationen är mycket instabil, fortsätter Alexander. En bekant till oss har drabbats av en stor sorg. Hans son, 20 år gammal, blev inkallad till militärtjänst och fick rycka in till regementet i Nikolajev, en stad inte så långt från Odessa. Efter ett par månader ringde sonen sin pappa och berättade att de hade fått order att åka till fronten i Donbass.

– Efter det tappade han kontakten med sonen. Till slut sökte pappan befälet i Nikolajev och frågade var hans son fanns. Ingen ville berätta. Efter flera veckor, när pappan inte gav sig, fick han adressen till ett regemente i Donbass. Pappan åkte dit och letade. Väl framme visste ingen var hans son fanns. Pappan hänvisades till ett fält där det låg döda soldater överallt. Där hade den ukrainska armén lidit ett ordentligt nederlag. Soldaterna hade varit döda i veckor, det gick inte att känna igen dem. Till slut hittade pappan sin son när han kände igen klockan han hade gett honom i födelsedagspresent. Efter det fick pappa ta hem och begrava sin son. Han fick stå för alla kostnader, armén betalade inget.

– Situationen är mycket instabil som sagt. Det pratas om risken för storkrig. En del hoppas på att Ryssland tar över hela södra och östra Ukraina. Som de gjorde med Krim. I Odessa går det inte längre att ta kvällspromenader hur som helst. Folk blir rånade av kriminella från Högersektorn. Stora jävlar som plötsligt står framför dig med svart huva för ansiktena.

”Vi vill inte ta ställning”

Min vän Andrej jobbar i ett privatföretag där han har en kontorstjänst nära ledningen. Frun Anna har en bra betald tjänst i kommunen. Familjen har det bra ställt.

Vi har känt varandra i flera år, våra familjer har semestrat tillsammans på Krim, i Jalta och Sevastopol. Andrej brukade visa oss runt på fantastiska muséer, alltid fulla av intresserade besökare.

– Livet känns allt osäkrare, säger Andrej när vi nu möter honom. Ingen vet idag hur politiken kommer att sluta i Ukraina. Pengarna förlorar sitt värde för var dag som går. Det lilla jag har på banken är reducerat till hälften. Många ukrainare har emigrerat. En del har flyttat till Italien, en del till Spanien. Jag vet inte hur det blir för oss men jag går i samma tankar. Blir krisen ännu värre och blir det risk för krig, flyttar vi direkt. Var som helst. Här kommer vi inte att stanna, här kan man snart inte leva.

Anna tar det lugnare.

– Så farligt är det inte. Inte för oss i alla fall. Jag hoppas på att politiken rätar ut sig och att livet blir bättre. De som bestämmer måste ändå någon gång lyssna på folket.

Andrej och Anna vill veta vad jag anser. Jag säger att det är risk för att den politiska situationen blir värre men att det är bättre att stanna än att flytta till ett Europa där krisen drabbar många väldigt hårt.

Samtalet går in på vad som kan eller inte kan hända. Andrej säger att han är förbered för alla händelser.

– Jag vill inte ta ställning, säger Andrej. Men jag kommer att försvara min familj. Över min tröskel kommer ingen djävel.

– Vänta en stund, säger Andrej och går in i sovrummet.

Jag hör att han öppnar ett skåp och tillbaks kommer han med en kalashnikov i handen!

– Här ser du, det fungerar bra, vad säger du, frågar Andrej.

Jag är mållös.

– Det är nog inte bra det där, säger jag och pekar på kalashnikoven. Man får tänka ordentligt innan man tar till vapen. När det är igång är det svårt att få stopp.

– Jag vet, svarar Andrej. Men vill någon komma över min tröskel vill jag vara beredd.

På plats på Kulikovofältet

Ett av målen för resan till Odessa är Kulikovofältet och det utbrända fackföreningshuset. Det är viktigt att på platsen se vad som hände. Kulikovofältet är ett stort torg där det förr fanns en stor Leninstaty som numera finns i Ungdomsparken.

På Kulikovofältet firas varje år den Sovjetiska segerdagen, 9 maj, med militärparader där de sovjetiska krigsveteranerna alltid haft en hedersplats. Jag var där 9 maj 2010 och skrev en rapport till Proletären om hur veteranerna hedrades och kommunistiska partiets fanor vajade högt.

Torget ligger i närheten av den stora Centralstationen. Den 2 maj kom fascister och fotballshuliganer med tåg från Dnepropetrovsk, gick direkt till Kulikovofältet och genomförde en massaker på alla som fanns på torget, de oppositionella mot statskuppen och Kievjuntan.

Framme på Kulikovofältet blir jag förvånad. Ett stort arrangemang med blommor, kransar, lyktor, utställningar och fanor. Hela historien kring massakern 2 maj finns i bilder och föremål.

Ett antal aktivister finns på plats, underhåller allt, gör allt rent och fint. Min första tanke – att de inte är rädda! Rädda att fascisterna angriper på nytt. Jag går fram till en kvinna som verkar vara ledande.

• Är ni inte rädda att vara här?
– Varför ska vi vara rädda, svarar hon något upprörd.

• Rädda att fascisterna kommer tillbaka.
– Vi är inte rädda. Vi har förlorat våra familjer, vänner och kamrater och vi är här för att ingen ska glömma dem.

• Jag ser att ni har en pengainsamling, varför?
– Vi har många kamrater i fängelse som väntar på rättegång. Pengar behövs till advokater och till att köpa vad de behöver i fängelset. De har suttit fängslade i flera månader utan rättegång. De blev åtalade och intagna utan att advokaterna hade tid att sätta sig in i målen. Allt skedde på beställning. Vi vill ha riktiga advokater till våra vänner.

• Hur många sitter i fängelse nu?
– Ingen vet säkert, domstolarna håller tyst. Vi tror att det rör sig om flera hundra personer. De anklagas för uppvigling, brott mot landets säkerhet. Vad de gjorde var vanlig opinionsbildning med möten, debatter och demonstrationer. Jag har själv en son i fängelse, en bra pojke som vill kämpa för demokratin i Ukraina. Fascisterna som mördade våra kamrater är alla fria, inga anklagelser riktas mot dem. Det är vidrigt. Mördarna går fria och de mördade anklagas för att vara kriminella. Så är det idag i Ukraina.

– Vi gör allt för att vinna rättegångarna och för att de riktiga brottslingarna ska fängslas. Tänk att de efter morden på torget gick in i Fackföreningarnas hus och mördade alla som de fann där inne. Unga som gamla, gravida kvinnor, det är hemskt. Sedan räknade de kropparna för att få betalt för varje mördad person. Vad är det för människor? Det är djur, sådan är fascismen.

• Hur många blev mördade 2 maj?
– Det finns inga exakta siffror men vi tror att antalet mördade är ca 210 personer. Många kroppar kördes ut av polisen direkt till krematoriet. De döda är många flera än de officiella siffrorna. Polisen säger att inga mördades in i huset, men det är lögn. När huset var öppet gick vi in där och kunde se skotthål i väggarna överallt.

• Vad tror du om framtiden?
– Som du ser verkar livet nu i Odessa vara helt normalt. Folk promenerar på stan, stranden är full av människor. Odessiterna sover, vill inte ha problem. Regeringen har visat vad som händer med de som protesterar mot statskuppen. Men om rättegångarna inte bli riktiga och de oppositionella döms till fängelse kommer odessiterna att resa sig igen och det blir folkstorm. Alla väntar på rättegångarna. Vi behöver samlas, när vi är tillsammans kan vi vinna.

Jag tackar för samtalet, säger till aktivisterna att vi är stolta över dem och tackar dem för deras mod. Vad de gör för att stoppa fascismen är viktigt för hela världen.

Kort efter besöket får jag höra att polisen kommit på natten och tagit bort allt från torget.

Men bara efter ett par dagar var aktivisterna tillbaks med nya utställningar, blommor och lyktor. Och de håller välbesökta stormöten varje söndagskväll.

Kampen fortsätter i Odessa!