Hur är det med Ecuador och pressfriheten?

Det tog inte många minuter efter det att Ecuador beviljat Wikileaks grundare Julian Assange asyl förrän hatkampanjen drog igång mot det lilla latinamerikanska landet. Hundratals borgerliga och socialdemokratiska opinionsbildare slog fast att det inte finns någon pressfrihet i Ecuador.

Lika kategorisk är Piratpartiets ordförande Anna Troberg: ”Det är bekymmersamt att Wikileaks frontfigur väljer att samarbeta med Ecuador, ett land där det fria ordet värderas lågt och journalister fängslas. […] Det är en återvändsgränd att liera sig med exakt den typ av ljusskygga makthavare som Wikileaks strävar efter att rikta ljuset emot.”

Den socialdemokratiske kampanjbloggaren Lukas Romson är ännu värre: ”När det gäller yttrandefrihet är Ecuador ett av de värsta länderna i världen, med många fängslade journalister under senare år.”
Liknande uttalanden kommer från hundratals opinionsbildare.

Men hamnar man i motsättning med de västliga eliterna, som Ecuador och dess president Rafael Correa gjort så är det upplagt för en demoniseringskampanj.

Liknande hat mot Assange och Ecuador väller i dagarna fram i brittisk press där man i taktfasta led fördömer Assange som en vidrig figur, allt medan den helikopterbesättning som mejade ned civila i Bagdad, och vars film Wikileaks släppte lever i högsta välmåga i USA.

En av få avvikande röster i Storbritannien är skribenten Glenn Greenwald som i tidningen The Guardian granskar försöken att framställa Assange som en hycklare då han sökt skydd på Ecuadors ambassad.

”Uppenbart, så skall aktivister (som Assange) endast söka asyl hos länder som är skinande rena vad gäller mänskliga rättigheter, vilka länder det nu kan vara, dessa nyligen uppfunna krav på skinande renhet hos mottagarlandet, saknades helt när den blinde kinesiske människorättsaktivisten Chen Guangcheng befann sig på USA:s ambassad; jag kan inte komma ihåg något västligt mediebolag som anklagade Guangcheng för hyckleri för att ha sökt asyl i en stat som fängslar människor på obestämd tid utan anklagelser, som anföll Irak, som mördar sina egna invånare utan någon rättegång genom hemliga president-direktiv, en stat som bombar begravningar och räddningspersonal i Pakistan, som använder övervåld och massarresteringar när man slår ner på Ockupera Wall Street-rörelsen, som bedriver en omfattande klappjakt på läckor, en stat som straffar sina muslimer för att ha lagt upp You Tube-filmer som kritiserar USA:s utrikespolitik, en stat som omkramar och beväpnar världens mest förtryckande regimer och som håller muslimska journalister fångna på Guantanamo och på andra ställen utan några åtalspunkter.”

Så medan Assange anklagas för hyckleri av de politisk korrekta så är det tabu att ens ha en kritisk tanke på Guangchengs val av ambassad. Den borgerliga självcensuren talar för sig själv.

Ecuador, alla borgares, socialdemokraters och piratpartisters nya hatobjekt har inte anfallit några länder i aggressions-krig, eller gjort tillstymmelser till de vidrigheter som exempelvis USA gjort. Men lever man i opportunismens träsk, där man skall hålla på de stora och starka kostar det inget att ge sig på Ecuador.

Vad är sanningen om pressfriheten i Ecuador?

Det finns en konflikt mellan den valda regeringen och pressen i landet på samma sätt som i flera andra latinamerikanska länder där demokratiskt valda regeringar med reformagendor har att tampas med av folket icke valda pressmagnater, som hatar allt vad reformer heter och som driver rena hatkampanjer mot de valda center-vänsterregeringarna.

Merparten tv-stationer och papperstidningar i Ecuador kontrolleras av oppositionen på samma sätt som i de flesta andra latinamerikanska länder.

Trots dessa hatkampanjer har Correa valts som president med klara siffror. Vid senaste valet fick Correa 52 procent, vilket var 20 procent mer än opponenten. Correas reformagenda har lett till att de som tjänar mindre än 1,25 dollar per dag har minskat från 20 procent år 2000 till fem procent år 2010.

När Correa kom till makten 2007 dominerades medierna av ett fåtal familjer och det fanns endast ett statligt medium: Radio National. Detta har hans regering försökt ändra på.

”Sedan Correa […] kom till makten 2007, har det skett en breddning av statligt och privat ägande av tidningar och tv-kanaler. Det finns mer utrymme för kritiska fristående organisationer och större möjligheter att kunna nå höga tjänstemän och politiker”, skriver Jonathan Watts från huvudstaden Quito i brittiska Guardian. ”De som arbetar för de allmänt ägda medierna säger att detta har skapat ett mycket mer hälsosamt medieklimat därför att annonsörerna har mindre inflytande.”

Till Jonathan Watts säger Orlando Pérez, chefredaktör på tidningen El Telegrafo: ”Rapporterna från Kommittén för att skydda journalister och Amnesty är inte falska, men en stor del av rapporterna är överdrivna.”

USA-imperiets svenska såväl som brittiska kampanjmakare hade inget att säga när medierna helt dominerades av några familjebolag. Men när medielandskapet breddats, så att även vanligt folk i Ecuador kommer till tals, skriker våra opinionsbildare i högan sky om ”pressens ofrihet”.