Jordbrukare med våld som vardag

Mohammed gestikulerar och skrattar högt. Hans fru guppar och skrattar. Han är en man med ett leende och en livsgnista som få människor jag tidigare träffat. Femtonbarnspappa med fårat skinn efter ett liv på fälten, men med de piggaste ögon. Han har bott hela sitt sjuttiotvååriga liv i byn Umm al ’Ammad i South Hebron Hills, längst söderut på Västbanken.

Jag får en varm känsla i kroppen där vi sitter i skuggan av familjens hus och dricker alldeles för sött te för min smak. Mohammed ler, skrattar, skämtar och berättar historier. Han berättar också att han är rädd. Rädd för att bruka sin jord. Rädd för att bli attackerad. Han känner sig säker i huset men hans jordbruksmark ligger för nära bosättningen Otni’el på andra sidan dalen, ett olagligt samhälle enligt internationell rätt liksom övriga bosättningar på Västbanken.

Dalen där Mohammeds jordbruksmark finns och där byborna vallar sin boskap ligger undanskymd från byn men i siktområdet från Otni’el. Mohammed berättar hur byborna regelbundet utsätts för våld från bosättare men även hur de trakasseras av soldater ur den israeliska armén, IDF (Israeli Defence Forces), som är stationerade vid bosättningen för att skydda dess invånare. Flera bybor har frihetsberövats då de har vallat boskap på sin egen mark. Han berättar om hur stenar slungats mot honom.

Mohammeds nyfikna uppsyn får mig att tänka på min farfar när han levde och jag försöker föreställa mig honom i samma situation. På sitt arbete. Ett arbete där han är under hot om våld och arrestering. Det går inte.

Jag funderar på hur vanligt det här verkligen kan vara här. Det får jag en aning om under de tre närmaste dagarna då vi blir uppringda för att ta upp vittnesmål i två olika byar. I den ena hade en man fått stenar kastade mot sig under arbete med sin mark och i den andra sprang en bosättare ner mot den gamla man som vallade sina får, in bland fåren och skrek och skrämde dem och honom. Båda de här händelserna slutade utan fysiska skador.

För några dagar sedan, när vi följeslog lantbrukare som plöjde sina fält, mötte vi en bosättare i tjugoårsåldern som uppträdde aggressivt och skrek och välte stenar i vägen för en traktor. Vi pratade med honom och han berättade uppgivet att han kände sig utsatt och som om alla var emot honom.

Hans uppväxt och den starka tro till varför just han och hans familj skall bruka jorden som vi stod på syntes i hans desperata blick där han stod med kameror riktade mot sig. Han känner sig kanske även som andra bosättare sviken av den israeliska regeringen och därmed ännu mera trängd. Vad vi fick se var en handling i desperation. Det finns dock andra bosättare som anser sig ha rätt att bruka våld när de tycker att bosättningskonceptet hotas och som gör det i grova och organiserade former.

2011 skadades 183 palestinier och tre dödades av israeliska bosättare på Västbanken, medan en palestinier dödades och 125 skadades av IDF under sammandrabbningar mellan palestinier och bosättare. En kraftig ökning i våld har skett de sista åren. Enligt UN OCHA (United Nations Office for the Coordination of Humanitarian Affairs) är runt 250.000 palestinier i riskzonen för att utsättas för våld från bosättare.

Förutom fysiskt våld från bosättare får palestinier på västbanken uppleva trakasserier, övertagande och förstörelse av egendom, hinder för att nå jordbruks- och betesmark och attacker på boskap. Exempelvis så skadades eller förstördes ca 10.000 olivträd ägda av palestinier av israeliska bosättare 2011.

Våldet, ofta i kombination med andra, i sig betungande och kanske rentav katastrofala omständigheter, som rörelserestriktioner och demoleringar av hem, skapar ett stort tryck på samhällen, familjer och individer. Det här sätter sina spår hos de som utsätts och detta i bagaget plus en flytt från det som varit ens liv kan ge allvarliga psykiska och socioekonomiska följder.

Dagen efter följer vi Mohammed när han plöjer sin mark. Allt går bra men vi är under ständig uppsikt av en bosättare som demonstrativt ställer sin bil på vägen en bit upp på kullen mellan oss och bosättningen. Vi ser senare att han är beväpnad. Vi pratar om huruvida det kan vara bosättningens säkerhetsansvarige.

Palestinierna står inte bara och ser på och våldet kommer inte bara från bosättarnas sida. Grovt våld kommer även från andra hållet, kanske som ett frustrerat svar på ockupationen och trakasserier från bosättare. 2011 dödades åtta bosättare av palestinier medan 37 skadades. Bosättarna har Israel och dess armé i ryggen. De skyddas av och har även inflytande över soldaterna och deras agerande.

Israeler och palestinier på Västbanken svarar inför olika rättsliga system och det finns en obalans när det gäller möjligheten till rättvisa rättsliga påföljder. Internationell rätt säger att Israel är skyldigt att förebygga attacker från bosättare mot civila och deras egendom samt säkerställa att sådana handlingar utreds grundligt, opartiskt och oberoende. Under perioden 2005-2011 avslutades mer än 90 procent av anmälningarna till israelisk polis om våld från bosättare på Västbanken utan åtal.

Det är svårt att inte känna att bosättningarna leder till att människor trycks ner, att de växer upp rädda för varandra på båda sidor och att ett slut på ockupationen skjuts längre bort med fler bosättningar. På allas läppar den senaste tiden har funnits omröstningen om Palestinas statushöjning till observatörsstat i FN.

Plötsligt har det blivit extra intressant var vi är ifrån och min tyska kollega har fått många tummen ner medan jag möts av glada tillrop. Mohammed är glad för resultatet i omröstningen. Skämtare som han är så skrattar han högt och säger: ”Vi skall välkomna Abu Mazen med fest när han är tillbaka från USA med 3000 nya bosättningsbostäder!”.

Ett slut på ockupationen kan kännas hopplöst långt borta med fler och fler bosättningar. Mohammed skämtar om det men han gör det med fast blick. Detta tillsammans med den styrka som han uppvisar i sitt liv och i mötet med oss ger mig ändå en stark känsla av hopp.

Markus Esbjörnsson

Ekumenisk följeslagare i South Hebron Hills